Whip It 2009

17-åriga Bliss passar inte in i sin sömniga amerikanska söderstad och vantrivs med sin moders försök att göra sin äldsta dotter till en skönhetstävlare av rang. När hon en dag råkar snubbla över reklam för Roller Derby, en tuff tävling med rullskridskor inblandat, ser hon sin chans att hitta någonting eget som kan ta henne ifrån den tråkiga småstaden.

Drew Barrymore är främst känd som skådespelerska, genom barndomsalster som "ET" till sentida verk som "Charlie's Angels" och "The Wedding Singer", och även om hon varit aktiv bakom kameran tidigare i producentroll (Med "Donnie Darko" som det mest framstående exemplet) är det "Whip It" henne regidebut. Det är en riktigt, riktigt, härlig regidebut.

Som regissör såväl som skådespelerska (hon har själv en liten och totalt oglamorös roll här) är Drew osjälvisk, låter aldrig sitt ego komma i vägen och visar upp en hel del bra idéer (exempelvis i form av snyggt kameraspel) utan att bara försöka visa upp sig, vilket gör det än enklare att bortse från svagheter. För jag vet att hon har försökt och jag vet att det är alldeles äkta.

För svagheter finns. En del repliker sitter illa och här utvecklas delar av historien som man kan vänta sig (åtminstone en bit), och ibland går det lite för smidigt och snabbt för att kännas realistiskt. Fast samtidigt har den en underbar charm och en skön tuffhet som är svår att matcha, plus att den gör en hel del väldigt rätt. Drew Barrymore har som sagt bra idéer.

Något annat hon har, är en näsa för skådespelare. Kanske handlar det om bra kontaktnät men det är verkligen en skitbra besättning hon fått ihop, både ifråga om talang och kemi personerna emellan. Det var länge sedan jag såg Juliette Lewis i något, här gör hon en alldeles lysande nemesis till karaktären Bliss. Alia Shawkat är en favorit från TV:s "Arrested Development" och alldeles underbar här. Zoë Bell, stunttjejen som slog igenom med eget ansikte i Tarantinos "Death Proof". Kristen Wiig som jag hört mer om än sett av, och det jag hört har varit gott, och jag förstår varför.

Och så sist men inte minst Ellen Page. Jag tillhör de som föll för henne i "Juno" och hon fortsätter visa vad hon kan. Hon passar perfekt som filmens centrum, Bliss, utstrålandes oskuld och attityd på en och samma gång. Attityden, förstås, den växer i takt med att karaktären tillåts utvecklas.

Oskyld och attityd är förresten beskrivande för "Whip It" som helhet. Visst är den hård och sexig, med snygga kvinnor som glider runt och brukar våld, och med Bliss uppror mot sina föräldrar, men det är emellanåt även en oerhört söt film. Den fullständigt brister av charm och när eftertexterna rullar är det svårt, även för en manligt skäggig man som undertecknad, att inte sitta och råmysa med ett par tårar i ögonvrån. Trots nämnda, ganska tydliga, brister är det svårt att inte gå upp helt i den, att älska.

Grymt bra musik också. Bara en sådan sak.