Vitt brus 2022

”Men are killers” säger Babette till sin man Jack i en av filmens scener. Det stämmer inte. Och med facit i hand är det lite synd, då ”White Noise” absolut hade mått bra av ifall Baumbach tagit död på några darlings längs vägen. För som det blir nu, blir det helt enkelt inte riktigt bra.

 

Manuset av Baumbach är baserat på Don DeLillos mästerliga roman med samma namn. Och jag kan tänka mig att det är för att han försöker vara originalet så trogen som möjligt, som det inte riktigt fungerar i filmformatet. Mycket ska vara med, men en hel del blir osagt och en annat sluddras det bara om mellan raderna, och känslan är att Baumbach snubblar i sina ambitioner.

 

Filmen berättar i tre akter om familjen Gladney, med pappa professor Jack och mamma Babette, samt deras fyra barn i olika åldrar. De är till synes en helt vanlig och sprudlande förortsfamilj, även om en hel del spänningar kan anas under den polerade ytan. När plötsligt en dag giftig rök börjar spridas efter en stor explosion i närheten får hela grannskapet panik och försöker evakuera, vilket skapar ett fullständigt kaos.

 

Dramat utspelas på 80-talet och själva produktionen, det visuella och estetiken överlag, är slående, och smink, mask, kostym absolut tidsenliga. ”White Noise” handlar om liv och rädslan för död, men det är också en historia om ängslighet, som en galopperande löpeld, och om fallerade mänskliga relationer som ett led i detta. Det är underhållande, men det är samtidigt på sina håll ganska tungt. Dramat handlar om allvarliga ämnen som psykisk ohälsa och depression och blandar absurd humor med lättare rysligheter. Framförallt finns en mycket otäck drömsekvens, som är en pastisch på en scen ur Ingmar Bergmans ”Smultronstället”. Den fick mig att skrika rakt ut och längta efter mer, som trist nog aldrig kom.

 

Skådespelarna är valda med omsorg och det finns inget att anmärka på vad gäller deras prestationer. Framförallt Adam Driver, som är långt från sin forna Kylo Ren-form, och en permanentad Greta Gerwig, är minnesvärda som det kärleksfullt kämpande paret. Deras konflikter utgör huvudhistorien och är utan tvekan det som bäst bär berättelsen. Sidointrigerna tillför egentligen inte så mycket i mitt tycke, utan lider av det där ansträngande extra allt-syndromet med spretigt fokus. Vilket är anledningen att jag ofta inte vet vad jag förväntas engagera mig i.

 

Den färggranna slutsekvensen till eftertexterna är underbart tralligt och riktigt härligt. Så trots diverse invändningar lämnar ”White Noise” mig ändå till sist med ett brett leende på läpparna.