Wild at Heart 1990

Förnedrad, förundrad och förförd. Så kändes det första gången efter att jag sett ”Wild at Heart”.

Jag var lätt illamående, smått upprymd och helt överkörd av alla de bilder som David Lynch tvingat min näthinna att bevittna. Vad filmen handlade om var inte poängen, det var hur den presenterades. Läsare som både kritiserat och blivit upprörda över mitt sätt att recensera klassiker och efterlysa mer innehåll kan här notera jag helt struntar i mina egna åsikter och väljer total yta före substans. För någon sådan finns det inte i ”Wild at Heart”, utom möjligen hjärnsubstans.

Den idiotenkla handlingen är så pass simpel att den skulle kunna vara tagen från Bröderna Grimm. Och visst är det så att ”Wild at Heart” egentligen är just en saga, om än en väldigt vuxen sådan. Att Lynch valt att flirta mer än lovligt med Technicolor-drömmen ”Trollkarlen från Oz” är så uppenbart att man inte ens behöver ägna någon analys åt det hela. I stället finns de klassiska ingredienserna från Grimms alster närvarande. Hjälten som blir skyldig till ett brott han egentligen inte kan rå för, en konspirerande mamma som gör allt för sin dotter trots att dottern i sig inte vill och ett flertal onda typer som försöker stoppa kärleksparets jakt på lycka, frihet och kärlek i landet av hopp och drömmar. Skillnaden är självklart att David Lynch inte stannar vid en thrillerspinn på just en liknande saga. Han tar i stället och vrider till alla element till den grad att det som återstår påminner lika mycket om en grotesk fars som mardrömslik hallucination och som ändå håller ett glasklart tag om själva handlingen.

Sailor (Nicolas Cage) och Lula (Laura Dern) är kärlekspar lika förutsägbara som korvspad där han är väldigt macho och hon väldigt feminin. Det som möjligen är intressant i deras relation är att de tillåter varandra att vara just detta. Släng senare in Diane Ladd som Lulas galna mamma (Derns mamma på riktigt) och en vansinnigt oattraktiv Willem Dafoe som psykopaten Bobby Peru och det börjar röra på sig ordentligt. Sailor och Lulas bilfärd genom ett sunkigt södern i USA blir själva navet i denna roadmovie efter en explosiv inledning. Deras bil passerar ett flertal excentriska karaktärer, som så ofta i Lynchs värld. Isabelle Rossellinis sensuella Perdita Durango, Sherilyn Fenns olycksoffer och Grace Zabriskis läskiga Juana är några som sticker ut.

Och det är här min poäng kommer in att detta är yta utan direkt innehåll, men som på sitt sätt faktiskt skapar ett innehåll bestående av just yta. Att se ”Wild at Heart” är som att gå på en konstutställning med riktigt exploativ och upprörande konst. Filmkritikern Roger Ebert beskrev vid filmens premiär Lynch som den där jobbiga killen på lekplatsen som visade äckliga bilder som man egentligen inte ville se. Det finns helt klart något i det resonemanget med den lilla skillnaden att man verkligen VILL se dessa bilder eftersom de är skapade av ett artistiskt geni.

Hela ”Wild at Heart” är något av det mest högljudda, överdrivna och manipulativa som någonsin kommer att nå en kommersiell bioduk. Lars von Trier kan slänga sig i väggen. Det David Lynch gör här är ett konstverk vars ändamål är att få dig att kapitulera fullständigt inför det vi ser. Och det gör vi.

Bland de tekniska detaljerna märks inte minst Frederick Elmes fantastiska foto, Duwayne Dunhams skarpa klippning och Angelo Badalamentis underbara musik. I den sistnämnda kategorin måste man så klart nämna Chris Isaaks oerhört stämningsfulla ledmotiv ”Wicked game” som helt logiskt blev en stor hit efter filmens premiär.

Att ”Wild at Heart” möttes av lika mycket burop som applåder när den vann guldpalmen i Cannes 1990 är inte konstigt. Det är en film man antingen tar till sig eller stöter ifrån sig fullständigt. För mig gäller det första och jag kan egentligen inte svara på frågan varför. Jag vet bara att de bilder som Lynch presenterar kommer att stanna med mig resten av livet och att den upplevelse som det är att se filmen inte kan jämföras med mycket. Det är en omskakande åktur in i människans mest perverterade ställen. Vågar du trycka på gasen?