10 anledningar till att inte missa "Star Wars Rebels"

När jag fick höra att Disney köpt Lucasarts 2012 reagerade jag med att sucka uppgivet. Av någon anledning såg jag framför mig hur Musse Pigg flög en TIE fighter. Jag var helt övertygad om att Disney skulle förstöra ”Star Wars”. Mina farhågor förvärrades när jag hörde att de skulle göra nya filmer. Detta borde egentligen inte ha överraskat mig; lägger man över fyra miljarder dollar på ett uppköp vill man ju gärna tjäna tillbaka de slantarna. 

Så här i efterhand vet jag inte riktigt varför jag reagerade på det här sättet. George Lucas har förstört ”Star Wars”-magin helt på egen hand, dels genom den anskrämliga prequel-trilogin och dels genom att lägga till en massa fula CGI-effekter i de gamla filmerna. Och tänker man efter är Disney riktigt bra på att göra filmer. Nu pratar jag inte om alla de nyinspelningar av sago-filmer som de gjort de senaste åren; jag har hatat varenda en av dem. Men däremot älskar jag de två första ”Pirates of the Caribbean”-filmerna och ”The Lone Ranger”. För att inte tala om de gamla tecknade filmerna och serierna. Jag tänker då särskilt på filmerna och serierna från min barndom. På filmsidan har vi titlar som ”Aladdin”, ”Skönheten och Odjuret” och ”Lejonkungen”. På seriesidan har vi ”Bumbibjörnarna”, ”Ducktales”, ”Räddningspatrullen” och ”Darkwing Duck”.

Så jag kanske inte borde ha oroat mig. Vi fick vänta fram till i år för att få se vad Disney åstadkommit i långfilmsväg. Redan förra året kunde vi dock få se ”Star Wars Rebels”, en animerad serie som utspelar sig mellan episod III och IV. Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om ”The Force Awakens”, men jag kan definitivt rekommendera ”Star Wars Rebels”.

Serien handlar om besättningen på fraktskeppet The Ghost, som bekämpar Imperiet så gott de kan. Vi pratar om rebellernas tidigaste dagar, cirka femton år efter Imperiet grundades och alltså cirka fem år innan Luke Skywalkers äventyr började när han mötte den gamla jediriddaren Obi-Wan Kenobi.

Det finns många anledningar att se ”Star Wars Rebels”. Här är tio av dem.

Serien kretsar kring en grupp individer vi aldrig träffat tidigare. Men det finns ändå gott om tillfällen då vi får återse karaktärer från originalfilmerna, prequel-trilogin och till och med ”The Clone Wars”-serien. För de av er som inte sett serien, ska jag inte säga för mycket. Men något måste jag ju säga, så att ni förstår vad jag menar. 

Lando Calrissian återvänder i två avsnitt. Han är lika charmig som alltid. Dessutom får vi se mer av hans hala sida, vilket gjorde att människor som såg ”Rymdimperiet slår tillbaka” hatade karaktären. Billy Dee Williams, som spelade Lando i originaltrilogin, återvänder som rösten till karaktären.

Med detta menar jag inte karaktärers ursprung, utan främst om andra aspekters ursprung, exempelvis teknologi. Detta är nog främst en aspekt av serien som hardcore-fans kommer uppskatta, det vill säga folk som även spelat spelen och läst böckerna.

Vi får exempelvis möta en Interdictor-klass-kryssare för första gången (kronologiskt alltså). Detta är alltså stjärnkryssare som ser ut att ha bulor. Dessa skepp används för att suga skepp ur ljushastighet, vilket har besvärat rebellerna i alla tider.

Vi får även se en prototyp-version av B-vingen. Jag var barnsligt glad när jag fick se detta skepp för första gången, eftersom jag flugit B-vingar i ”Rogue Squadron”-spelen.

Skeppen i ”Star Wars” är nästan lika viktiga som karaktärerna. Vad skulle Han Solo vara utan Millenium Falcon till exempel?

”Star Wars Rebels” kretsar kring besättningen på ett skepp som heter Ghost (kallas The Ghost). Det är ett smidigt fraktskepp, som inte är helt olikt Millenium Falcon, men är samtidigt tillräckligt olikt Han Solos skepp för att det inte ska kännas som en kopia.

Precis som Millenium Falcon är skeppet bestyckat med ett antal laserkanoner. Det har även trånga hytter, vilket orsakar en hel del bjäbb mellan besättningsmedlemmarna. En personlig favorit-karaktäristik med skeppet är dock att det har en skyttel, kallad The Phantom, som kan kopplas loss. Detta är väldigt händigt när besättningen behöver dela upp sig. Eller göra en snabb leverans. Eller om de bara vill hålla en låg profil med ett mindre skepp.

Våra favoritfiender är tillbaka. Och vi får det bästa av det Imperium vi presenterades för i originalfilmerna och ett par nya aspekter, vilket gör att det fortfarande känns fräscht.

Stormtroopers siktar fortfarande som om de knappt vet vilken ände de ska rikta mot sina mål. Officerarna är precis lika elaka och småaktiga som de alltid varit. I det stora hela är Imperiet fortfarande väldigt likt nazister, vilket är som sig bör.

Men serien går lite djupare. Vi får se hur officererna försöker överlista rebellerna, vilket ibland går bra, men oftast dåligt. Med i konflikten är även agent Kallus, som skulle kunna ses som en gestapo-officer. Han är listig, stark, träffsäker och klarar sig alltid undan. Han kanske inte kan besegra våra hjältar, men han förlorar inte heller direkt, eftersom han alltid kommer tillbaka.

När man kommer tillbaka till samma serie vecka efter vecka är det viktigt att man känner att man kommer tillbaka till en grupp som nästan känns som ens vänner. Och det har man lyckats strålande med i denna serie. 

Sammanhållningen knakar, så klart, i fogarna ibland. Om man bor så tätt ihop med varandra som besättningen på The Ghost gör är det ofrånkomligt att man bjäbbar ibland. Men det löser sig alltid slutändan. De är alla väldigt lojala mot varandra och man känner att det finns en ömsesidig respekt och kärlek där. Och det är något man alltid vill komma tillbaka till.

De har lyckats få till ett intressant galleri av karaktärer utan att det blir alltför stereotypiskt, vilket det alltid finns risk för i serier. Särskilt de som riktar in sig till barn (delvis i alla fall; själv är jag trettioett).

Besättningen leds av Hera, en kvinnlig pilot med nerver av stål. Den före detta jedi-riddaren Kanan kan visserligen också ses som en slags ledare. Han är inte lika fyrkantig som Obi-Wan i prequel-trilogin, utan är till lika delar jedi och passionerad rebell. Zeb är visserligen lite av en stor best, men detta vägs upp av hans tillgivenhet. Sabine är en graffitti-målande sprängämnesexpert med mandaloriska rötter. Mer behövs väl knappast sägas. Chopper är skeppets uppkäftiga droid (ja, uppkäftigare än R2). Seriens egentliga huvudperson är tonåringen Ezra, en spjuver som försöker lära sig använda Kraften under Kanans ledning.

Förutom redan nämnda agent Kallus, är besättningen även jagade av Inquisitors, Kraft-känsliga krigare vars syfte är att, på Imperiets order, jaga de få jedi-riddare som finns kvar i galaxen. The Ghosts besättningen stöter även på en rad andra intressanta individer under sina resor. 

Jag tittade på ”The Clone Wars” för att jag gillar ”Star Wars”. Ibland hade de en serie avsnitt som berättade en sammanhållen berättelse. För det mesta var det dock lösryckta historier, vilket gjorde att man aldrig riktigt kunde bilda en relation till karaktärerna.

I ”Star Wars Rebels” får vi dock träffa samma besättning vecka efter vecka. Många avsnitt berättar enskilda historier. Dessa är dock av relevans på det stora hela också. Som när Zeb och Ezra snor en TIE fighter i ett avsnitt när de flyr från Imperiet. Samma skepp används i ett senare avsnitt. Det lite lustiga är att Sabine varit framme och gett skeppet lite färg.

Och serien är sin titel trogen då det viktiga hela tiden är att bekämpa Imperiet. Det är dessutom kul att se hur den lilla besättningens kamp utvecklas och växer.

Det är en spännande serie. Det må vara en animerad serie som är producerad av Disney, men det betyder inte att det inte är allvarligt. Imperiet är ute efter att döda rebellerna. Det glömmer man inte lätt.

Eftersom varje avsnitt är cirka 22 minuter långt, är de rappt berättade. 22 minuter är inte vidare lång tid, men de lyckas faktiskt nästan alltid få till berättelser som är intressanta, har djup och är spännande. Ibland gör de detta genom att hoppa över inledningen; ett avsnitt kan börja med att de är på väg någonstans. Syftet med resan berättas i en kort dialogsekvens. Detta funkar väldigt bra.

Avsnitten innehåller nästan alltid ett par spännande sekvenser i sann ”Star Wars”-anda. Vi får ofta se eldstrider. Andra gånger är det vilda rymdstrider. Ibland handlar det bara om att fly från Imperiet. Då gäller det att vara snabb. Det är ovanligare med ljussabel-strider. Men de förekommer faktiskt!

Det skulle inte vara ”Star Wars” om det inte fanns några ljussabel-strider.

De blir aldrig så bra i animerade serier, tycker jag. Detta beror mest på att live action-striderna är så graciösa eftersom det ser någorlunda verkliga ut. Det går inte att komma ifrån att ljussabel-striderna inte blir lika fantastiska i animerade serier. Men jag sätter ändå ljussablarna på andra plats.

Anledningen till detta är för att denna serie, mer än något annat jag sett i ”Star Wars”-väg, verkligen utforskar vad detta vapen ska vara, vilket är ett väldigt personligt vapen. Kylo Rens ljussabel i ”The Force Awakens”, som är som ett kraftfullt slagsvärd, kommer närmast. Men det finns inget i varken filmer, böcker, spel eller serier som slår ”Star Wars Rebels” i denna aspekt.

The Inquisitors, som alltså jagar jedi-riddare, har ett vapen som är specialtillverkat för dem. Alla Inquisitors har visserligen samma vapen, men det är för att de ju är utbytbara i maskineriet som är Imperiet. Vapnet är väldigt funktionellt, som sig bör om man jagar jedi-riddare. Det har två blad, inte helt olikt Darth Mauls ljussabel. Det kan även hållas framför användaren och rotera, som rotorbladen på en helikopter. När vapnet används är det lite så att man undrar hur man ska kunna besegra någon som har det.

Kanan och Ezra, som försöker hålla sina identiteter som jedis dold, har ljussablar som är maskerade, så att de inte ser ut som ljussablar. Ezras ljussabel är maskerad som en laserpistol. Kanan använder Ezras ljussabel, tillsammans med sin egen, i en väldigt spännande strid med en Inquisitor vid ett tillfälle. Förutom att han har två sablar, jämnar han ut oddsen genom att skjuta med pistolen mot sin motståndare.

Främsta anledningen till att jag inte bestämt för om jag tycker om ”The Force Awakens” än är för att den inte riktigt kändes som ”Star Wars”. Det var lite som att höra någon tala svenska i en amerikansk film; om man inte är beredd på det, kanske man inte förstår vad personen säger. Filmen är kanske bra, men det kändes som att jag tittade på fel saker. Jag får helt enkelt se om den (ve och fasa, sa han sarkastiskt).

Den där ”Star Wars”-känslan är dock fullt närvarande i ”Star Wars Rebels”. Det är en känsla som genomsyrar hela serien. Det är välbekant, trots att man aldrig sett serien förut. Skeppen, Imperiet, rebellerna, karaktärerna, de knasiga utomjordingar, droidsen, planeterna… Ja, ALLT känns som det ska.

När ett par ur besättningen bordar The Phantom för att leverera varor och möts av en konstig utomjording som flankeras av livvakter med lasergevär, vet jag att utomjordingen ifråga är en bandit, som kommer försöka sno åt sig lasten och behålla pengarna. Samtidigt har jag full tilltro till The Ghosts besättning; de kommer ta sig ur situationen med livet i behåll.

Hur vet jag detta? För att det är ”Star Wars”. Det är så det går till i ”Star Wars”.