Här har vi listat tio av dem!
Steven Soderberghs film är utdragen plåga för hypokondrikern. Att den är fullpumpad med stjärnskådisar som Jude Law, Gwyneth Paltrow, Matt Damon och Laurence Fishburne hjälper inte ett skvatt när ett virus som attackerar det centrala nervsystemet med otroligt hög dödlighet går lös. Jag vred och vände på mig i biosalongen. Dödsfallen staplas på varandra och människor tynar bort som flugor. I dessa Ebola-tider är den här rullen en av hypokondrikerns absoluta mardrömsfilmer. Svettdropparna lär tränga fram ur era veckade pannor.
Har du också haft otaliga mardrömmar där tänder och naglar plötsligt lossnar? I sådana fall är den här filmen en ren plåga att se. Äckelfilmsmästaren Peter Jackson har producerat och Neill Blomkamp regisserat storyn om ett rymdskepp som svävat över Johannesburg i Sydafrika sedan 80-talet. Utomjordningarna, som kallas något så vidrigt som ”räkor”, har anlänt till jorden och huserar i området District 9. När de ska flyttas till District 10 för att de misskött sig (langat vapen etc) så ballar det ur. När Wikus van de Merwe, en tjänsteman för MNU:s avdelning Alien Affairs, exponeras för biokemisk vätska skapat av en utomjording så påbörjas en mutation. Fram tills nu har hypokondrikern suttit säkert, men borrar snart ner vad som är kvar av de sönderbitna naglarna långt in i biofåtöljen. Allt medan Van De Merwe spottar ut sina tänder, skräckslaget plockar bort sina lossnande naglar och ser hur ögonen förändras. Mina nyligen svalda popcorn är inte långt ifrån att poppa ur munnen igen när han steg för steg förvandlas till en ”räka”.
Natalie Portman spelar den unge ballerinan Nina Sayers som upptäcker de mörka sidorna av sig själv. Den starka spegelscenen är hisnande för en hypokondriker vars katastroftänkande alltid viskar som en liten demon i psyket. Nina ser hur hennes rygg är sårad, pillar ur en liten tagg ur den, tittar på den med blodsprängda ögon och förfärad blick, varpå båda hennes ben böjs åt fel håll. Hon hon faller och slår ansiktet i sängkanten. Den här fysiska överrumplingen från ingenstans är ingen ovanlig tanke för en katastroftänkande person. Obehagligt så in i bängen.
Har du någonsin trott att du är på väg att tyna bort i en sjukdom som läkarna helt missat? Det där borttynandet är inte direkt hypokondrikerns drömtema på en film. Men det är precis vad denna handlar om. Den utspelar sig 1985 i Dallas där Matthew McConaugheys karaktär Ron Woodroof får reda på att har HIV och bara 30 dagar kvar att leva. Han vägrar erkänna sin sjukdom, och sakta tynar han bort. För många oroliga själar kan den här filmen upplevas som en mörk trappa rakt ner i helvetet.
Ja, ännu en film med tema ”smitta”. För en hypokondriker är detta ofta mer outhärdligt än skräckfilmer där folk blir av med huvudet och blodet sprutar. Regissören Danny Boyle, som gjort filmer som Trainspotting (förövrigt en rätt jobbig film för hypokondrikern) och The Beach, står för den här mardrömsrullen där fritagna schimpanser sprider en fasansfull epedemi som totalt ödelägger Londons gator. Cillian Murphy gör allt för att undkomma smittan.
Att försöka göra någonting skojigt av cancer… är svårt. Joseph Gordon-Levitt spelar den drabbade 27-åringen med pajasen Seth Rogen ständigt skämtandes vid sin sida. För hypokondrikern får skämten snarare motsatt effekt och skratten mynnar ut i ett oroligt stön i tv-soffan, och kanske veckor av googlande på diverse symptom. Turligt nog levererar filmen lite allvar emellanåt.
Trångt utrymme långt under vattnet plus könslöss som härjar är inga lysande premisser för en hypokondriker. Långt ifrån sjukhus, familj, Google och trygghet. Och om du dessutom lider av cellskräck så är hela filmer rätt smärtsam. Håll dig borta!
Vad kan år 2014 möjligtvis vara värre än en virusfilm som handlar om just ett Ebola-likt virus? Dustin Hoffman och Rene Russo kämpar mot klockan för att stoppa smittohärden. Men desto svårare blir det att stoppa hypokondrikerns kallsvettningar i tv-soffan. Enda medicinen är att aldrig trycka på play.
Tim Robbins (Nyckeln till frihet) spelar mannen som är traumatiserad efter Vietnamkriget och upplever diverse mardrömmar och dagdrömmar. Snart får han svårt att skilja verklighet från dröm. Det bräckliga psyket och känslan av en ständigt hägrande katastrof är kärnan i hypokondrikerns problem. Igenkänningsfaktorn varnas bli stark och obehaglig.
Den här godingen av Darren Aronovsky har jag hypokondriska vänner som inte ens har vågat se. Inte för att vännerna i fråga har knarkat hejdlöst och är oroliga för konsekvenserna, utan för att filmen är så elegant ångestladdad och mörk. Inget att rekommendera om du är en bräcklig själ som går och söker diverse åkommor hos dig själv.
Lukas Lind
