Den här listan presenterar 10 filmer som på ett eller annat sätt stannar med tittaren, filmer som genom starka känslor, realistiska porträtteringar, igenkänningsfaktor och okonventionella grepp fattar tag i tittaren för att aldrig riktigt släppa taget.
1. "Spirited Away" (2001)
Vi säger ofta och gärna att ”fantasin inte har några gränser”. Det bevisar ”Spirited Away” – med råge.
Hur hårt jag än försöker kan jag nog inte komma på något fantasifullare och flummigare än det vi får uppleva i ”Spirited Away”. Om ”Game of Thrones” räknas som låg fantasy och ”Sagan om ringen” som hög fantasy så är ”Spirited Away” astronomisk fantasy.
I denna sagovärld stöter vi på levande sot, häxor som blir till ugglor, hoppande huvuden, guldproducerande kannibalmonster (som vi dessutom sympatiserar med?!), bacillrädda jättebebisar och magiska badhus. Och så mycket mer. Knasighet avlöser knasighet och som tittare verkar det kreativa världsbygget aldrig nå ett slut.
Att som barn (och vuxen för den delen) få se en tecknad film som kontrasterar så pass mycket mot traditionell Disney-produktion; kulturellt, tematikmässigt och berättartekniskt, är en sällsam upplevelse som märker minnet.
2. "The Father" (2020)
Den nyaste filmen på listan, ”The Father” (2020), belyser åldrande och demens på ett sätt som är både skrämmande, rörande och världsomvälvande. Att inkorporera minnesåkommor för dramatisk effekt är ett gammalt knep i berättarens bok. Men få filmer gör det med den finkorniga känslighet och blytunga realism som finns i ”The Father”.
I många filmer får vi som publik uppleva karaktärers dalande minne genom tillbakablickar och ur andra karaktärers perspektiv. Men ”The Father” (2020) vänder på steken och sätter publiken i den drabbades skor. Tillsammans med protagonisten, 80-åriga Anthony (Anthony Hopkins), upplever vi glömskans skrämmande förlopp i realtid – rum möbleras om, tavlor flyttas och skådespelare byts ut – allt för att vi publik ska odla respekt för den vidriga åkomman.
Denna film förändrade i alla fall mitt sätt att se på ålderdom. Kanske förändrar den ditt med.
3. "Den sista färden" (1972)
”Den sista färden”, mer känd som ”Deliverance” på engelska, är en galet stötande överlevnadsberättelse som kommer att påverka ditt sätt att se på människan och hennes natur.
Alfafiguren Lewis Medlock (Burt Reynolds) och hans vänner lämnar storstaden för att avnjuta en naturskön helg paddlandes längst med floden Cahulawassee River. Men när lokalinvånarna börjar bete sig märkligt och naturen vänder sig mot dem så blir den trevliga turen snabbt till våldsam överlevnadskamp.
Filmen använder friskt stereotyper, men är också noga med att bryta dessa kors och tvärs. Ser man dessutom filmen mot bakgrund av sin tid kan man med lätthet förstå hur många hakor slog i marken.
”Den sista färden” är ett utforskande av människans mörka, mest primitiva sidor och är en sådan där film som inte går att glömma, på gott och ont. (Varning: vissa scener är riktigt obehagliga.)
4. "Gökboet" (1975)
Denna kulturpärla förändrar folk. Och har gjort det i decennier. Men varför?
Att så många sett ”Gökboet” beror delvis på att den kammade hem the big five på Oscarsgalan 1967 (bästa film, bästa regissör, bästa manliga och kvinnliga skådespelare, och bästa manus). Men att den fortsatt resonera med människor i snart 50 år beror på vad filmen försöker säga.
Med utgångspunkt i den tidens sociopolitiska klimat är filmens genomlöpande tema psykiskt sjuka människors plats i samhället, en fråga som idag kanske är mer relevant än någonsin. Filmen framför en till synes fundamental, men i praktiken svår idé – att en storlek inte passar alla när det gäller bemötande och behandling av psykisk ohälsa.
Denna film – om du lyckats missa den – glömmer du aldrig.
5. "Snömannen" (2017)
Här är listans joker. ”Snömannen” kvalar nämligen inte in för att den gjort någonting bra. Tvärtom, för att den gjort exakt allting dåligt.
”Snömannen” är baserad på norske författaren Jo Nesbøs bok ”Snömannen” och regisserades av svenske Tomas Alfredson, som imponerande nog lyckades få ombord Michael Fassbender i rollen som den omtyckte däckarikonen Harry Hole. Detta må låta lovande, men resultatet är obeskrivligt dåligt. Alltså verkligen.
Filmen misslyckas på en så pass fundamental nivå att man undrar om det är frågan om en underfinansierad studentproduktion. Aldrig tidigare har jag sett en skådespelare av Michael Fassbenders kaliber gå en sådan katastrofal filmdöd till mötes. Det är inte bara så att filmen störs av dåligt manus och tråkigt tempo; grundläggande missar inom klipp och kontinuitet påminner dig ständigt om att du tittar på film.
Hur förändrar denna film ditt liv kanske du undrar? Den får dig att vara tacksam för allt det där medelmåttiga du tidigare avfärdade. ”Snömannen” agerar som en hälsosam påminnelse att inte ta acceptabel kvalitet för givet.
6. "Hotel Rwanda" (2004)
Medan vissa filmer tar sig an historien med romantiserande penseldrag och patriotiska narrativ, behandlar andra den med cynism och charmlös brutalitet. ”Hotel Rwanda” är ett sådant exempel.
I det folkmord som tog upp mot 800 000 människoliv, finner sig hotellchefen Paul Rusesbagina (Don Cheadle) med tusen Tutsi-flyktingar under sina vingar, samtidigt som Hutu-militären driver framåt. Det som följer är en nagelbitande historia med mänsklighetens finaste och fulaste sidor i konkurrerande fokus.
Filmen som konstform har någonstans ett ansvar att ge uttryck åt människans tillkortakommanden och problematisera hennes blodiga historia. Just detta gör ”Hotel Rwanda” perfekt.
7. "The Number 23" (2007)
Denna psykologiska mysteriethriller handlar om Walter Sparrow (Jim Carrey) och hans besatthet av en novell som han är säker på handlar om honom själv. Gränsen mellan den fiktiva karaktären som han tror är han själv och hans verkliga jag suddas sakta ut, och numret 23 verkar vara kärnan till allt.
Mer än så går typ inte att säga. Det enda jag kan garantera är att du kommer se numret 23 överallt efter att du sett denna film; på registreringsplåtar, hos grannen, i hemmet och på telefonen. Denna film lämnar djupare psykologiska spår än många skräckfilmer, och kommer ge något så alldagligt som ett nummer en bestående och obehaglig innebörd.
Jag vet inte om det var för att 13-åriga jag såg ”The Number 23” en mörk novemberkväll med en existentiell klump i magen eller för att jag fick filmen upphaussad av kompisar, men en sak är säker – numret 23 är läskigare än många seriemördare.
8. "Into the Wild" (2007)
Ni vet den där känslan som kliver upp på en ibland och viskar ”lev bara livet”, ”gör det du tycker är kul” eller ”säg upp dig och köp en husbil”. Alla har vi grubblat över modifieringar av den kontroversiella följ-ditt-hjärta-tanken. Men få av oss kommer till skott.
Detta gäller inte för Christopher McCandless (Emile Hirsch) i “Into the Wild”, en stjärnstudent som en dag donerar alla sina ägodelar till välgörenhet för att lifta och vandra genom Alaska. Det som följer är en oerhört inspirerande resa där vi som publik inte kan låta bli att hänföras och inspireras. Efter denna film känns allting möjligt.
Nästa gång du står inför något som känns otäckt, till och med övermäktigt, tänk tillbaka på denna film och inse att det enda som stoppar dig är du själv. (Det ska tilläggas att Christopher McCandless fanns på riktigt och att detta är en bokadapterad berättelse om hans liv.)
9. "The Salesman" (2016)
Denna Oscarsvinnande rulle från Iran, i glänsande regi av Asghar Farhadi, liknar ingenting jag sett innan. Sättet filmen rör sig framåt på och hur karaktärerna talar, hur moral och trauma kommer till uttryck och den märkligt tillfredställande finalen, är alla nya upplevelser.
I väst är vi oerhört vana vid att exklusivt konsumera engelskspråkig produktion. Om man inte tar sig tiden att leta runt online så dikterar det amerikanska nålsögat i huvudsak vilka filmer vi kommer över. Jag hade till exempel aldrig stött på ”The Salesman” om det inte vore för att den vann en Oscar. Denna filmiska centralisering är tragisk. Det finns så attans mycket bra där ute.
”The Salesman” är i min mening ett ypperligt exempel. När berättelser får äga rum i andra kulturella kontexter sker det något spännande; självaste arenan för berättandet omformas och unicitet främjas (något som dagens industri behöver mer av).
Summa summarum: denna film kommer få dig att bredda din filmiska vy till andra delar av världen, inte minst mot Iran. Därför får du ytterligare ett iranskt filmtips med en gång: ”Nader och Simin: En separation” (2011).
10. "Nyckeln till frihet" (1994)
Okej, nu är jag allt annat än originell. ”Nyckeln till frihet” är trots allt, om man utgår från IMDB:s användarröster, den bästa filmen genom alla tider (med 9.2/10 poäng och över 2.7 miljoner röster). Men jag skulle göra mig själv och många andra en fet otjänst om jag inte nämnde detta mästerverk.
Under filmens 2 timmar och 22 minuter hinner du gråta, svära, skratta, fundera, tvivla och så mycket mer. Typ varenda mänsklig känsla återfinns i denna otroliga klassiker. Precis som vissa färgkombinationer tilltalar ögat mer, verkar det finnas något hemligt recept i denna film som tilltalar människosjälen.
”Nyckeln till frihet” är en hyllning till hoppet, en saga om återupprättelse, en skål för livet. Och du borde se den.
Läs också: 11 svenska filmer att se fram emot i höst
Vilka filmer har du sett som verkligen förändrat hur du ser på världen efteråt?
