10 perfekta filmscener som ger mig gåshud varje gång

Vi har alla upplevt det. Försjunkna i biomörkret så verkar duken bli större och större, omgivningen tynar bort och popcornätandet avtar; sakta men säkert ger du dig in i, och blir ett med berättelsen. Då händer det plötsligt; filmens alla element kolliderar i den perfekta stormen och den där enormt tillfredställande känslan strömmar genom kroppen – du bevittnar den perfekta filmscenen.

Den perfekta scenen kan vara mångt och mycket; ledsam, episk eller skrämmande. Huvudkriteriet är att den slukar oss totalt. Känslan är sällsynt men värd att jaga. Så här kommer en lista på 10 perfekta filmscener som ger just den där känslan, helt utan inbördes ordning.

 

 

 

Otaliga gånger har vi följt med våra protagonister ombord på futuristiska farkoster. Men denna scen tar avstånd från populärkulturella troper och lyckas bli något alldeles unikt. Regissör Denis Villeneuve hissar långsamt upp oss i det mörka ingångsschaktet till ljudet av det dunkla och långdragna soundtracket. Med effektivt kameraarbete ser han till att vi inte vet mer än karaktärerna, vi upplever allting tillsammans med dem. Scenen är förförisk, långsam och spännande, men nyckelordet är ”realism”. Det känns som att om en främmande farkost någonsin skulle landa på jorden, så hade det minsann kunnat vara så här vår första resa ombord såg ut.

 

 

 

Efter att ha spenderat nästan två och en halv timme framför vad många skulle säga är en av de bästa filmerna genom alla tider, så når vi epilogen. En skadad Batman stapplar sig fram mellan containrarna. Hack i häl släpper polisen lös hundarna för att få tag på Harvey Dents ”mördare”. Vid sidlinjen och med facit i hand står Gordon och talar med sin son. Dialogen är kort och koncis, men knyter samman berättelsen på ett strålande sätt. Ljudet av Hans Zimmers mörka trummor slår till och skärmen blir svart – soundtracket släpper och titeln tonar in. Slutscenen är resten av filmen värdig och förenar kontentan av filmen med titeln på ett snyggt sätt – Batman är inte en hjälte, utan vad än Gotham behöver, han är ”The Dark Knight”.

 

 

 

I "Shrek 2" så finns det en scen som snarare liknar något från "Sagan om Ringen" än en barnfilm. Jag talar givetvis om scenen när Shrek och kompani måste stoppa Fiona från att kyssa prinsen. Till en upbeat variant av låten ”Holding Out for a Hero” forcerar våra hjältar slottet i en episk räd. En enorm pepparkaksgubbe agerar murbräcka och dör på kuppen, Shrek slår sig fram genom vakterna för att nå sin älskade i tid och Fiona gör allt hon kan för att undvika kyssen från den sliskige prinsen. Kombinationen av effektiv korsklippning mellan karaktärerna, skyhöga insatser och den tickande bomben-effekten gör att adrenalinet pumpar i kroppen.

 

 

 

Baumbachs separationsdrama utmärks av smärtsam realism och utsökt skådespeleri, och i denna scen kulminerar bägge. Det börjar som ett barnsligt bråk med okreativa förolämpningar men ökar sedan snabbt i intensitet och avslutas i en dödsönskan. Scenen är skrämmande mänsklig och visar på hur kärlek och hat kan vara två sidor på samma mynt. Det stilla kameraspråket, de råa närbilderna, den sterila omgivningen och musikens frånvaro ger Driver och Johansson allt utrymme i världen; och de tar scenen med storm och levererar skådespeleri av allra högsta grad.

 

 

 

Satiriska ”Jojo Rabbit” är en vågad film som tar ut svängarna rejält och utmanar traditionella genrekonventioner. Mycket sällan har jag växlat mellan tårar och skratt så drastiskt. Den allra största vändningen i filmen kommer när huvudkaraktären, tioåriga Jojo vars största dröm är att bli en duktig fascist för sitt moderland, vandrar över torget och får syn på en hängd kvinna. Detta hade i vanliga fall inte varit något konstigt – men denna gång är det hans mamma som hänger där. Avslöjandet sker genom att vi tillsammans med Jojo får syn på hennes skor. Det genialiska avslöjandet och kontrasten gentemot tidigare scener gör att detta blir till en riktig käftsmäll.

 

 

 

De senaste åren har det nästan blivit lite tävling och vem som kan producera den längsta one-take scenen istället för den bästa. Trots att många gjort det bra (shoutout till Birdman, The Revenant, Gravity) så finner vi en av mina absoluta favoriter i denna rulle. Polisen Dixon skyller i stundens hetta sin chefs självmord på den oskyldige skyltannonsören Red och i en impulsiv hämndaktion så tar vi rygg på Dixon. Scenen är en vacker one-take som får understöd av ”Monsters of Folks” ljuva stämma. Scenen kommer med perfekt timing i filmen och framförallt så demonstrerar den ett bra exempel på en befogad one-take. I detta fall så hjälper verkligen stilgreppet berättandet istället för att vara en teknikflex.

 

 

 

Helt utan typiska skräckverktyg som blod, våld och det övernaturliga, så är denna scen bland det obehagligaste jag någonsin sett. Ett par riktigt äckliga rednecks i stereotyp bemärkelse stoppar en familj (pappa, mamma, dotter) på motorvägen. Det som börjar som en obehaglig konversation övergår snabbt till en psykologisk tortyr av familjen med störande sexualsadistiska inslag. Scenen pendlar hela tiden mellan hotfull och hanterbar. Detta sviktande tempo gör att vi som publik konstant är på spänn; vi vet inte om det är kört för våra karaktärer eller om de kommer klara sig. På samma sätt som skurkarna leker med våra karaktärer, leker scenen med oss som publik. Sällan har känslan av hjälplöshet och panik varit så påtaglig.

 

 

 

Landstigningen på Omaha Beach i ”Saving Private Ryan" kom att förändra en hel genre och dess plats i historieböckerna är given. Men vad är det som gör scenen så perfekt? Förutom det som faktiskt händer i scenen så använder Spielberg effektivt olika verktyg för att placera tittaren på stranden. En skakig handkamera dokumenterar kaoset, nästan som om en journalist fastnat i korselden. Bilden är omättad och gråaktig, linsen smutsig och blodig, och ytterligare en gnutta realism får vi av den brusiga kvaliteten som fysisk film ofta bidrar med. Ljudmixen är komplex och ständig – kulor viner, folk skriker och bomber smäller – och vi hör allt hela tiden. Spielberg ser också till att vi som publik, precis som soldaterna på stranden, i princip aldrig ser fienden. Vi upplever bara det helvete som de skickar vår väg.

 

 

 

I denna surrealistiska scen så utmanas verkligen det traditionella sättet att se på kärlek. Theodore är störtkär i sin artificiella assistent och flickvän ”Samantha”, och nu ska de för första gången träffas ”fysiskt”. Tillsammans letar de upp en tjej som ska rollspel Samantha, medan Samantha själv deltar genom en öronsnäcka. Den nästintill filosofiska scenen är både smärtsam, pinsam och intressant att titta på. Det som gör scenen så fängslande är svårt att sätta fingret på; det är inte ursnyggt foto, fantastisk musik eller enastående klippning. Istället är det scenens mystiska och existentiella natur som gör att vi inte kan slita oss. Efter att ha genomlidit den omtumlande scenen så väcks stora frågor och ämnet kärlek blir plötsligt större och mer komplext än tidigare.

 

 

 

I de allra flesta filmer så blir det eländiga oftast bättre mot slutet, men inte i detta melankoliska drama – vissa människor kommer aldrig över saker och sådan är världen. Detta demonstreras med noggrannhet genom hela filmen. Kanske allra tydligast är det i denna hjärtskärande scen. Lee springer på sin ex-fru på gatan och elefanten-i-rummet-situationen går nästan att ta på. Det som följer är en desperat konversation mellan två människor i upplösning. Med endast tre bildutsnitt och en statisk kamera som vågar ligga kvar på karaktärerna så levereras scenen ofiltrerad till publiken. Detta hjälps ytterligare av det intressanta regi-grepp som genomsyrat filmen; karaktärerna avbryter varandra, tappar bort ord och skiftar konstant mellan ämnen. Detta ser vi sällan på film trots att det hela tiden händer i verkligheten. Mästerligt!

 

Jacob Wahlqvist
Gästskribent