10 ruggiga jävlar i tv-serier

Vissa av dessa karaktärer kan vara intressanta och ha djup. Men allt som oftast är det just kombinationen av våld och galenskap som är anledningen till att vi inte kan titta bort. De påminner om en bilolycka man åker förbi på motorvägen; man vill inte se vad som hänt, men man kan inte titta bort. De bästa, eller vi kanske ska säga värsta, männen på den här listan är så ruggiga att man nästan inte vill se vad de kommer göra. Men bara nästan.

Som ni kommer märka, är samtliga individer på denna lista män. Hur detta kommer sig kan ha flera anledningar. För det första kan det vara som så att jag inte rotat tillräckligt djupt i serie-arkivet för att hitta de där kvinnorna som är både våldsamma och galna. Om det är som så att ni känner till kvinnor som skulle passa in på den här listan, är det bara att säga till i kommentarsfältet.

Visst finns det kvinnor som är både rubbade och våldsamma. Det Gemma i ”Sons of Anarchy” gjorde med en köttgaffel i slutet av säsong sex kommer nog få glömma. Och Ellaria Sand, i ”Game of Thrones” är inte heller en vidare mysig tjej. Anna Espinosa i ”Alias” har nog inte heller alla indianer i kanoten.

Men de platsar inte riktigt på den här listan, som består av män som ofta är våldsamma och galna. Eller så har jag fel. Det är upp till er läsare att avgöra. För variationens skull är det en karaktär per serie som gäller.

Den äldsta skurken på listan är också den första. Han gjorde sin entré iklädd en klänning i andra säsongen av den populära 80-talsserien. Få andra skurkar hade kunnat göra det och behålla sin värdighet. 

Han är, på många sätt, seriens pacifistiska hjältes motsats. Han gillar sina vapen, är galen och sadist. Han skrattar ofta som värsta skogstoken när han är på gränsen att döda MacGyver. Jag tror knappast jag spoilar något när jag nämner att han alltid misslyckas, trots att han använt så destruktiva vapen som dynamit, raketkastare och eldkastare (ja, man kan missa om man använder en eldkastare, i alla fall om gamle Mac är den man siktar på). Anledningen till att han alltid misslyckas är att hans svaghet är hans sadism; han blir alltid för upptagen av sin sadistiska lek för att faktiskt lyckas med det han företar sig. 

Som ett plus (?) i kanten verkar han vara omöjlig att döda. Vid ett tillfälle faller han av en klippa och faller ett tusental meter bara för att återvända en säsong senare.

Han går på metamfetamin. Han har kort stubin. Han är paranoid. Det är kanske inte en kille man bjuder in på grillfest direkt. 

Han presenteras i första säsongen av ”Breaking Bad” då Walter och Jesse försöker sälja knark till honom. Det går inte riktigt som de två amatörlangarna tänkt sig när Tuco spöar skiten ur Jesse och tar drogerna från honom. Walter bevisar att man inte jävlas med honom genom att orsaka en explosion i Tucos högkvarter. Man skulle kunna tänka sig att detta skulle resultera i att även Walter får på nöten. Men Tuco respekterar att Walter också är lite galen. Så inleds ett fruktsamt men kortvarigt affärsförhållande. 

Under ett av deras hemliga möten på ett skrotupplag, börjar det bra med att Tuco är nöjd med den blå metamfetamin som precis har presenterats för första gången. Han har precis testat produkten och blir inom ett ögonblick ett lysande exempel på varför man inte ska ta droger. Hans kumpan, No-Doze, påminner Walter och Jesse om att de ska komma ihåg vem de arbetar för. Detta kan tyckas vara ett ganska så harmlöst hot; No-Doze får tillfälle att se lite tuff ut och skrämmer knappast Walter och Jesse ytterligare. Denna varning resulterar dock i att Tuco blir helt bindgalen på No-Doze, eftersom han tycker att denne förolämpar deras nya affärskontakt. 

Tucos ilska resulterar snart i att han bokstavligt talat slår ihjäl No-Doze. Det är inte som att det är meningen. Han råkade bara slå lite för hårt. Det finns fler exempel på Tucos våldsamma utbrott. Men det behövs väl knappast?

”Scandal” är en serie med mycket varierad kvalité. Det började som en serie som handlade om en ”fixer” som hanterar skandaler i Washington. Sedan skruvades serien till ett par varv för mycket. För det första blev det snabbt alldeles för många eldtal, som inte höll; efter att ha forslat bort lik nummer femtielva, känns det knasigt när Olivia står och pratar om att de är ”white hats”. Sedan utvecklas serien till ett skumt spiondrama, vilket snart leder en till att undra vart fan de där skandalerna tog vägen. 

Huck är dock en karaktär som alltid underhåller. Han är skygg och har en tendens att prata snabbt för sig själv. Det visar sig att han tidigare arbetat för en organisation där han torterade och mördade människor. Han var väldigt bra på detta och lärde sig tycka om det. Det är meningen att man ska tycka synd om honom. Och det gör man. Samtidigt är det nästintill parodiskt när han går på möten för Anonyma Alkoholister för att hantera sitt missbruk (det finns dessvärre inga möten för Anonyma Torterare). Och det är störande hur underhållande det är när Huck säger att han bara ska tortera sina offer ”lite”. För att han måste. Och för att han tycker om det. Lite.

Finns det några människor som inte är galna i en postapokalyptisk framtid där anarki råder? Det är väl den första fråga man måste ställa sig själv om världens tillstånd i ”The Walking Dead”. För gudarna ska veta att seriens ”hjältar” utfört en och annan galen och våldsam handling i sina dagar. Rick skulle kunna sägas vara värst av dem alla; i senare säsonger avrättar han människor utan att blinka. Men nu ska vi prata om Negan. Hans namn presenteras tidigt i sjätte säsongen. Trots att han bara varit med i ett avsnitt än så länge, platsar han definitivt på denna lista. För bara hans namn genomsyras av våldsam galenskap från första stund. 

När Darryl, Abraham och Sasha möter Negans mannar, står det klart att Negans enkla regel är: ”Rätta dig efter mig, annars dör du. Rättar du dig efter mig, kanske jag dödar dig ändå.” Logiskt. Enkelt. Vansinnigt. Han styr med urskillningslöst våld. Och det finns knappast något mer skrämmande eller vansinnigt i en skrämmande värld. När vi sedan väl presenteras för mannen själv, håller han ett långt tal och leker med sina fångar, som en katt som leker med en råtta. Sedan använder han sitt stålstrådsklädda basebollträ för att slå ihjäl en av våra hjältar. Scenen är så stark att man nästan vill titta bort. Men bara nästan.

Ett antal människor över hela världen upptäcker plötsligt att de har superkrafter. Detta är upptakten till en berättelse av episka mått. Medan de försöker komma underfund med hur de ska hantera sina krafter är de jagade av en mystisk organisation, personifierad av en man i hornbågade glasögon. Saker och ting förvärras av att de jagas av en seriemördare som kallas Sylar. Som en ansiktslös och ostoppbar vålnad jagar han rätt på människor med superkrafter och dödar dem genom att kapa toppen av deras huvud. Det antyds att han sedan äter upp deras hjärnor för att ta deras krafter. 

När vi får lära känna karaktären lite mer, visar det sig att han drivs av en hunger. Denna hunger har dock inget med att äta hjärnor att göra. Hungern har att göra med ett behov av att lära sig nya krafter, vilket han gör genom att undersöka sina offers hjärnor, vilket är anledningen till att Claire får leva; när han undersökt hennes hjärna, har han inget behov av henne längre. Och hon kan bara stoppa tillbaka toppen av sitt huvud och läka ihop såret. Sylar kämpar sedan med sin hunger. För han vill egentligen inte döda människor, han har bara svårt att låta bli. Så kan det gå när man är hungrig.

Jessica Jones är inte som andra superhjältar. Hon är begåvad med superstyrka. Men det är inte som att hon springer omkring i trikåer. Nej, hon föredrar jeans och en skinnjacka. Hon är deprimerad, dricker för mycket och har väldigt få vänner. Anledningen till detta visar sig vara att hon länge befann sig under Kilgraves inflytande. 

Kilgrave är mångas mardröm personifierad. Han kan styra människor genom att säga till dem vad han vill att de ska göra. Han skyller ifrån sig med att han aldrig skadat någon. Detta skulle innebära att han inte skulle platsa på denna lista, eftersom kriterierna är våldsam och galen. 

Men jag tycker faktiskt att det räknas när han säger till en man att slå sitt eget huvud mot en träbjälke tills hans skalle spricker. Han är nästan nonchalant när han säger till människor att skada sig själv eller andra. Han säger till polisen Will Simpson att hoppa från ett hus. Han säger till Jeri Hogarths ex-fru att skära Jeri tusen gånger. Han säger till sin mamma att hugga sig själv i hjärtat med en sax. Hans sadism är så utstuderad att det ofta blir svårt att titta på serien. Och han verkar helt ostoppbar. Det är ju dock, som tur är, inte riktigt fallet.

Den enda på denna lista som kommer i närheten av att vara en hjälte (Huck är mer som en hjältes känslomässigt rubbade kusin). Alla som är någorlunda bekanta med ”The Punisher” vet att Castle inte njuter av att döda; han ser det mer som rättvisa, som att det är hans uppgift att straffa de skyldiga. I ”Daredevil” får vi detta skildrat genom Daredevils synvinkel (no pun intended). 

Frank Castle är traumatiserad av att ha sett hela sin familj bli mördad framför ögonen på sig. Han tar upp kampen mot stadens brottslingar. Till skillnad från Daredevil har han inga problem med att döda de som han upplever som skyldiga. Han är extremt brutal. Han hänger bland annat upp ett antal busar på köttkrokar. Och när han står inför den värsta irländska busen New York skådat, skjuter han honom i ansiktet med en hagelbössa. Visst, hejar man på Castle, men hans bestraffningar är ofta rätt magstarka. Jag ser fram emot karaktärens egen kommande serie. Men jag kommer nog äta en lätt middag innan jag bänkar mig framför TV:n.

Ytterligare en yrkesmördare. Precis som Murdoc är hans svaghet att han inte kan låta bli att leka lekar. Han är mer av en emotionell sadist än Murdoc, då han tycker mer om att se människor våndas känslomässigt än fysiskt. Detta är nästan värre. 

Handlingen i seriens första säsong sätts igång när han stöter på Lester Nygaard på akuten och bestämmer sig för att döda Lesters plågoande sedan gymnasieåren. Han har visserligen inget att göra med att Lester dödar sin fru, men han dödar polisen som kommer för att förhöra Lester. Malvos galenskap verkar till största delen kontrollerad. Det känns som att det finns någon sort rationalitet bakom hans handlingar. Inte för att vi förstår denna rationalitet. Han dödar till exempel inte Lester, som är vittne till det han gjort, utan föredrar att se Lester våndas. 

När Lester och Malvo stöter ihop i Las Vegas igen, kräver en kaxig Lester att få prata med Malvo. Detta resulterar i att Malvo dödar alla tre personer han är i sällskap med, eftersom Lester röjt honom. Återigen låter han Lester gå. Det är nästan ruggigare att han låter Lester gå än det är att han dödar tre personer han lärt känna det senaste halvåret utan att ens titta på dem.

Det skulle knappast vara en lista med Ruggiga Jävlar utan tidernas mest populära kannibal. Vi får inte faktiskt se honom döda särskilt många människor under första säsongen av serien. Men vi får se honom tillreda gourmet-måltider på sina offer. Där har vi den galna biten. Den EXTREMT galna biten. Det blir dessutom värre genom att man har svårt att förneka att det ser gott ut; han gör att man själv känner sig en smula galen. 

Vid senare tillfällen får vi se gott om exempel på hans våldsamma sidor. Som när han, utan att blinka, bryter nacken på en patient som står mellan honom och en annan seriemördare som överraskar honom i hans mottagning. Eller när han, i exil i Florens, plötsligt kör in en kniv i tinningen på en middagsgäst. Det som gör Hannibal till en så Jävla Ruggig Jävel är att han alltid verkar ha kontroll. Han drivs av en nyfikenhet, bland annat för hur långt han kan driva in Will Graham i galenskap. Han får någons sorts njutning av att låta middagsgäster äta hans offer. Hans nöje verkar lika sofistikerat som han själv. 

Enda gången vi får se honom verkligen gå bärsärk är när det uppdagas att Jack Crawford vet vem, eller man kanske ska vad, han är. Då blir det full kalabalik i det kök där han tillrett lever, lår, lungor och njurar tillhörande sina offer. Trots allt detta är han alltså bara nummer två på den här listan.

Slår man upp ordet sadist i ordboken, är det mycket möjligt att man hittar en bild på Ramsay där. Man skulle kunna tro att det skulle vara svårt att hitta ett hatobjekt värre än Joffrey i ”Game of Thrones”. Personligen tycker jag att Ramsay slår honom med hästlängder. Han dök först upp i andra avsnittet av tredje säsongen. Något av det första han gör är att tortera Theon Greyjoy och sedan skära av dennes penis. Det är så han BÖRJAR. Varenda gång han dyker upp i bild, rycker jag till och vrider lite på huvudet bort från TV-skärmen. För han är Den Ruggigaste Jäveln som någonsin funnits på TV. 

Listan på vad Ramsay gjort kan göras lång. Han har våldtagit Sansa Stark medan han tvingar Theon/Reek att titta på. Han tycker om att jaga kvinnor genom skogen med sina hundar. När han ska döda sin styvmor och hennes nyfödda barn, gör han det genom att skicka hundarna på dem. Han drivs av ambition, men många av hans Ruggiga handlingar kan bara förklaras med att han tycker om att skada andra människor. Fram tills nu har hans ambition och brutalitet hämmats av hans far, Roose Bolton; han var en Ruggig Jävel, men gick i stort sett sin fars ärenden. Men inte nu längre. För nu har han mördat sin far. Frågan är hur långt en så pass Ruggig Jävel kan komma. Det återstår att se. Jag känner på mig att svaret kommer att bli blodigt.

Har jag missat någon? Jag är inte mer än människa. Jag har inte sett ALLA serier som finns. Så jag har säkert missat en massa Ruggiga Jävlar. Jag har till exempel inte orkat se fängelseserien ”Oz”. Den var för läskig. Men jag känner på mig att Adebisi (Adewale Akinnuoye-Agbaje) hade hamnat högt på listan om jag sett serien.