10 uppföljare du inte får missa under 2024

Ibland måste man stanna upp och fråga sig den eviga frågan. Behöver vi verkligen uppföljare? Ofta blir svaret nej, jag tittar på dig nu Meg 2. Men ibland är det ett rungande ja! För var hade vi varit utan Gudfadern II, Aliens, The Dark Knight, Terminator 2? Bara för att nämna några oumbärliga uppföljare. Ibland är berättelsen helt enkelt inte färdigberättad. Den ryms inte inom speltiden, något som är oerhört tydligt när det kommer till första filmen i den här listan över uppföljare du inte får missa 2024.

 

 

 

Denis Villeneuves rymdsaga, baserad på Frank Herberts påstått ofilmbara roman var magnifik, spektakulär och rakt igenom ljuvlig. Faktum är att det var länge sedan jag såg något så episkt på bio som "Dune". Det var ren och skär klimax, sjunde himlen och en orgiastisk interstellär underhållning för alla sinnen. Visuellt var det makalöst, där inga monetära svångremmar verkade ha dragits åt och audiellt var det bombastiskt med en på gränsen till övertänd Hans Zimmer som vräkte på med allt vad tygen höll och nu är det äntligen dags för en fortsättning.

Det stod ju redan klart innan premiären, att det skulle bli en del två men bara om första filmen gick tillräckligt bra och det gjorde den tack och lov och därför står man här nu, på randen till vansinne. En cineastisk längtan väl aldrig varit större.

 

 

 

Den klassiska monsterfilmen har fått en renässans de senaste åren och ingen är gladare för det än jag. Det finns något obskyrt vackert i att se gigantiska bestar riva ner storstäder och allra bäst blir det när två monstruösa kombattanter ställs mot varandra i en hejdundrande uppgörelse. Vem vinner?

 

Det är oavgjort mellan Godzilla och King Kong efter att apan plockade hem segern i den första bataljen redan 1962. Ödlan kom dock tillbaka starkt och utjämnade matchserien för två år sedan. Nu är det dags igen. För en tredje rond och utgången är minst sagt osäker. Lägg era insatser gott folk, i april smäller det.

 

 

 

Den har kallats för den bästa actionfilmen under 2010-talet och har överösts av idel hyllningar genom åren och nog fanns det mycket att älska i den högoktaniga actionrökaren "Mad Max: Fury Road".

 

Nu är det dags för en uppföljare och förväntningarna är skyhöga men hur skall "Fury Road" egentligen kunna toppas? Den innehöll trots allt man kunde fantisera om, inklusive elgitarrer som sprutade eld. Det var en våt postapokalyptisk dröm som plötsligt fick liv i ett musikvideo-doftande inferno, där det mesta brann men "Furiosa" är ett nu faktum och jag kan därmed knappt sitta still i väntan på en ny urladdning.

 

 

 

Efter sju långa år är aporna tillbaka och här är det blandade känslor då jag anser att filmserien redan har fått ett perfekt slut i Matt Reeves "Apornas planet: Striden". En veritabel överkörning av bibliska proportioner, som fortfarande står sig som en av de bästa film-finaler jag sett.

 

När det nu kommer en ny film med "Maze Runner"-regissören bakom spakarna och en helt ny ensemble så är jag ambivalent men det förändrar förstås inte det faktum att jag innerst inne längtar efter att få återse mina favorit-primater i efterskalvet. Hjärtat säger trots allt ja och jag kan inte förneka att jag är spänd på att se vem som stiger ut ur dimman och axlar ansvaret efter Caesar. Hur ser planeten ut nu när så många år har passerat sedan den där ödesdigra natten när allt kulminerade och snön färgades röd av blod? 

 

 

 

Med tanke på hur hejdlöst mycket pengar trean, "Bad Boys For Life" drog in mitt i början av en pandemi så är det föga överraskande att det nu kommer ännu en uppföljare till Michael Bays fartfyllda actionkomedi. Vi har ingen aning om vad den skall handla om, där har det varit knäpptyst men det är sekundärt. Det enda jag behöver veta är att “we ride together, we die together” fortfarande gäller och så verkar det onekligen vara, i alla fall enligt Instagram.

 

 

De två första filmerna väckte något till liv. Något vi inte känt sedan första "Alien"-filmens glansdagar. Det tysta hotet. Den klaustrofobiska känslan. Människor utelämnade åt sitt öde med bara sin egen överlevnadsförmåga som enda vapen. Vi gillade det. Jag gillade det.

 

John Krasinski uppfann inte hjulet på nytt men han fick saker och ting att rulla i gång igen. Trötta troper som stagnerat fick nytt liv i "A Quiet Place" och för det har han förärats en andra uppföljare, en där vi går tillbaka till platsen där allt började och jag kan knappt vänta på att få se hur världen kom att se ut som den gör i den dystopiska nagelbitaren.

 

 

 

I ett universum där superhjältar inte sällan plågas av ett inre mörker och där gravallvaret ligger tätt så var "Deadpool" länge enda motpolen. Med sin klockrena sarkasm och oblyga jargong så erövrade han våra egna sotsvarta hjärtan och genom två filmer så har vi skrattat oss harmynta åt både sylvassa one-liners och ett övervåld som är så banalt att det inte går att ta på allvar och därmed kvalar in som roande snarare än oroande.

 

Nu är Ryan Reynolds tillbaka i rollen han gör allra bäst och jag är förstås oerhört taggad på mer Deadpool.

 

 

 

Ett högriskprojekt är det ju, att göra Jokern till en musikal men jag älskar att man vågar och inte bara kör säkra kort utan verkligen försöker göra något annorlunda i en bransch som vägrar att försöka förnya sig själv.

 

Det hade ju varit så lätt för Todd Phillips att bara fortsätta på inslagen väg i en rak uppföljare men i stället hamnar Joaquin Phoenix alltså i en musikal tillsammans med Lady Gaga i vad som verkar vara en synnerligen bad romance. Det kan gå hur som helst det här.

 

Det kan bli förskräckligt men det kan också bli helt underbart. För tänk om det en "La La Land" i ett konstant monumentalt mörker. Tänk om bröstkorgen imploderar till tonerna av en själsligt förlorad ballad. Tänk om jag hamnar i fosterställning och inte kan ta mig upp. Tänk om det blir så förbannat bra.

 

 

 

En habil skräckfilm som gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att skräckfilm som genre fått ett rejält uppsving på sistone. "Smile" var ingen originell historia direkt, det kan man inte beskylla den för. Faktum är att den i princip var en skamlös rip-off på "It Follows" men regissören Parker Finn hade ändå gjort sitt bästa för att dölja det och Sosie Bacon var helrätt i huvudrollen som den plågade Rose.

 

Som ren skräckfilm var den väl inte särskilt effektiv men som psykologisk rysare var det något helt annat. Där levererade "Smile" stort och även om jag har svårt att se hur berättelsen skall kunna fortsätta att kännas relevant så ser jag ändå fram emot en fortsättning. Det får bära eller brista.

 

 

 

Turerna var många och långa men till slut hände det ändå. Ridley Scotts magnifika epos som ekade i evigheten får en uppföljare och det är klart att jag är förväntansfull. Försiktigt förväntansfull skall väl sägas då mycket vatten har hunnit flyta under broarna sedan "Gladiator" sänkte mig likt en knytnäve i solar plexus.

 

När jag tog mina surt förvärvade slantar och köpte mig en biobiljett så hade jag förväntat mig bra tryck i grejerna men jag var inte beredd på det som utspelades på duken. Det var som om himmelrikets massiva portar plötsligt slogs upp på vid gavel och släppte in mig i ett paradis som bara var för mig. Jag har svårt att se att just det kommer att hända igen men vem vet och dessutom är hoppet som bekant det sista som överger människan.