15 saker som lockar mig tillbaka till framtiden

Det bär emot att erkänna, men det finns filmer från barndomen som inte har åldrats särskilt väl. Filmer jag nästan inte vill se om som vuxen, av ängslan för att inte längre gilla dem. Sedan finns det filmer jag fortsätter att älska, oavsett. “Tillbaka till framtiden” hör till den senare kategorin.

 

Redan i öppningsscenen, när Marty McFly äntrar den excentriska Dr. Emmet Browns stökiga hem, märker jag hur ett nostalgiskt skimmer grumlar mitt omdöme. Jag beskyller min inre 12-åring för denna okritiska blick. Att “Tillbaka till framtiden” fyller 35 i helgen ger mig anledning att i en tidshoppande recap fundera över varför jag gång på gång vill återse det förflutna.

 

 

1. Filmens omslag, av mästerillustratören Drew Struzan, skriker matinéäventyr, den tidstypiska stil som fångar 1980-talets blockbuster-era, med lättsamma filmer för en bred målgrupp. Jämfört med många av dagens generiska posters, gjorde Struzans konst att man gluttade lite extra när det skulle väljas hyrfilm i videobutiken. Filmomslagens betydelse för mitt eget filmtittande, åtminstone i unga år, är nog inte att underskatta.

2. Medan superduon Jerry Bruckheimer och Don Simpson ägnade sig åt lite tuffare action, var Steven Spielberg mer fokuserad på harmlös familjeunderhållning. 1985 backade hans produktionsbolag både “The Goonies” (som han även skrev storyn till) och “Tillbaka till framtiden”, som blev Robert Zemeckis skötebarn. Som gammal lärjunge till Spielberg, är det inte konstigt att Zemeckis hade en särskild vurm för specialeffekter.

3. Manuset, delvis skrivet av Zemeckis, håller hela vägen för kvick dialog och komisk tajming. Så här i efterhand är det svårt att tänka sig några andra i huvudrollerna, än Michael J. Fox och Christopher Lloyd. Det gäller även Lea Thompson, Crispin Glover och de andra. Då berättelser om tidsresande ofta bjuder in till det mörka och dystopiska, är det uppfriskande att man här istället kombinerar science fiction och småknasig förväxlingskomedi.

 

4. Mitt sena 1980-tal handlade mycket om att bläddra i en Hobbexkatalog och sukta efter konstiga prylar att köpa för månadspengen. Doc Browns uppfinningar triggade denna köplusta. Det Christopher Lloyd förkroppsligade i sin roll – slapstick, det galna geniet och populärvetenskap – har förts vidare av exempelvis Joseph Herscher, som har gjort “onödiga” maskiner till en viral konstart.

 

5. Sällan har en soundtrack-låt varit så vältajmad, som när feelgood-dängan “The Power of Love” med Huey Lewis and the News drar igång. Marty är sen till plugget efter att ha blivit utsatt för ett av Docs experiment med felvisande klockor. Walkman på. Skateboarden rullar som den ska. Värsta coola killen som grabbar tag och tjuvåker bakom bilar. Här kan man ana att Michael J. Foxs status som tonårsidol fick en rejäl skjuts.

 

6. Coolhet i high school-miljöer brukar innebära disciplinära svårigheter. Martys status som slacker med attitydproblem, stör Hill Valley High Schools rektor Mr. Strickland, ljuvligt spelad av James Tolkan. Det svajiga självförtroendet kompenserar Marty genom att peppa sin pappas yngre jag, med den väldigt amerikanska frasen: “If you put your mind to it, you can accomplish anything.”

 

 

7. Att Marty är frontfigur för ett band som heter The Pinheads, förtjänar ett särskilt omnämnande. Tråkigt nog imponerar de inte på juryn under sin audition inför skoldansen, trots att de spelar “The Power Love” i glättig hårdrockstappning. Martys intensiva gitarrspel ska dock senare spela en mycket stor roll för att åtminstone tillfälligt, återställa tidslinjen.

 
8. 1985 års version av McFly-familjen, som ska föreställa “misslyckade” i kontrast till dåtidens yuppie-ideal, framstår idag som ganska vanlig medelklass. Mest beklämmande, är att Biff Tannen (Thomas F. Wilson) kör så hårt med George, något som utvecklas till ett centralt tema om upprättelse och vikten av att stå upp för sig själv. Castingen av Crispin Glover som den konflikträdde George, var en fullträff. Glovers karriär har sedan dess varit alltför undanskymd, men i denna roll fick han skina.

9. Vid Twin Pines Mall får Marty äntligen stifta bekantskap med tidsmaskinen, i form av en DeLorean, det kortlivade bilmärket (1981-1983) som förevigades i denna filmtrilogi. Doc lär ut om fluxkondensantorn, att tidshoppet möjliggörs av en kärnreaktion som alstrar 1.21 gigawatt och att bilen måste uppnå hastigheten av 142 km/h. Därför behöver fordonet plutonium, som Doc har snott (!) från libyska terrorister. Någonstans här börjar de logiska luckorna bli stora som atombombsexplosioner, men vad gör väl det?

 

 

10. När Doc skickar iväg hunden Einstein som världens första tidsresenär, tänker jag på den sovjetiska rymdhunden Laika och Motorhomes sorgliga musikvideo till “Into The Night” från 1999. Som tur är kommer Einstein tillbaka, som bara skickades en minut framåt i tiden. Hur det går till att “komma ikapp” tiden, förklarar Doc med att “[Einstein] hoppade över en minut för att ögonblickligen anlända i detta nuet”. Jag väljer att inte klura mer på det.

11. Tidig morgon, femte november 1955. När Marty kraschar bonden Peabodys lada, tror familjen att Marty är utomjording. Beviset är sonens kvällslektyr, Tales from Space. Serietidningen påminner om EC Comics 1950-talsutgivningar, men skapades som rekvisita av illustratören Andrew Probert. Det är inte så lite problematiskt att ungen sedan uppmanar farsan att skjuta Martys ofrivilliga inkräktare – Second Amendment i full effekt.

 

12. Inne på dinern är det unge herr Biff som sköter snacket, för att härska över stackars George. Billy Zanes rollfigur står mest och hånflinar och att en i tuffa gänget bär 3D-glasögon, är lika skämskudderoligt varje gång. Här möts Marty och George för första gången, i en tokig händelsekedja som leder till att Marty hamnar i Lorraine Banes omsorg och olämpligt tycke uppstår (Florence Nightingale-effekten).

 

 

13. En av filmens mest ihågkomna scener, är när Marty lajvar alien och medelst musiktortyr och hot om våld, tvingar George att intressera sig för Lorraine. Aspirerande sci fi-författare som han är, köper George att Darth Vader från planeten Vulcan kommer att smälta hans hjärna om han inte bjuder Lorraine till skoldansen. I filmens extramaterial finns en förlängd version av denna sekvens, där dialogen är utdragen och George sövs ned med kloroform. Den klippningen gör dock scenen mindre effektfull. Less är som oftast, more.

14. Planen att George ska rädda Lorraine från dejten med Marty, går fruktansvärt fel när Biff dyker upp. I slutändan ordnar det ändå upp sig och succén under skoldansen är ett faktum. Total katarsis uppnås när Marty får leva ut sina rockstjärnedrömmar och lira med Chuck Berrys fiktiva kusin med band, Marvin Berry & The Starlighters. Grädden på moset är tryckaren “Earth Angel”, då Marty inser att hans framtid är säkrad. Är inte musiken livsviktig för allas vår existens, så säg?

 

15. Filmens slutscener, väl tillbaka i 1985 och McFly-hemmet, rymmer så mycket. Linda och Dave vid frukostbordet, Biffs härligt övertända hjälpreda, Lorraine som skiner av lycka och George glider runt med instoppad pikétröja och utstrålar framgång. Och Marty, som äntligen ska få åka på dejt med Jennifer Parker i en fyrhjulsdriven Toyota Xtra Cab SR5. Men, underbart är kort och filmen avslutas med en av filmhistoriens mest intresseväckande cliffhangers.

 

 

Tiden har sin gång men går alldeles för fort. Förutom goa skratt gör “Tillbaka till framtiden” att jag vill veta mer om sådant som gäckar mig. Må det vara tidsparadoxer och kausala loopar, eller den fjärde dimensionen och Albert Einsteins speciella relativitetsteori. Skulle jag vilja kunna kröka rumstiden för att se mitt öde? Jag vet inte. Framtiden gör sig nog bäst som ett blankt blad, att fylla i efterhand.