Premiär för "1923": Ford och Mirren briljerar i brutalt stiligt westerndrama

 

Så otippat. Westerngenren är knappast någon personlig favorit, så förväntningarna var förhållandevis blygsamt ställda. Men tji fick jag, för ”1883” svepte iväg mig i en virvelvind till Montanas vidsträckta slätter och släppte inte taget förrän varenda fiber i min kropp var känslomässigt urvriden. Jag tror inte jag har gråtit så mycket till en teveserie sedan Marissa Cooper dog. (Vilket säger betydligt mer om mina kulturpreferenser som tonåring än om något annat.)

 

 

Mycket att leva upp till alltså för ”1923”, som utgör sequel till ”1883” och prequel till nutidsbaserade ”Yellowstone” (är midquel ett ord?). Förväntningarna blev knappast heller lägre ställda när det framgick att man hade castat superproffsen Harrison Ford och Helen Mirren som familjen Duttons nya patriark och matriark. 

 

Så hur lyder domen? Låt oss ta en närmare titt - förutom ifall du ännu inte har sett ”1883”. För det första, här finns spoilers, och för det andra, vad väntar du på? 

 

 

Det som knyter samman ”1883”, ”1923” och ”Yellowstone” är att vi får följa olika generationer av familjen Dutton, ägare (blivande ägare i ”1883”) till den stora boskapsranchen Yellowstone i Montana och allmänna olycksfåglar. Ett genomgående tema är nämligen att familjen hotas av yttre krafter som vill roffa åt sig vad Duttons har byggt upp, och att de tvingas slåss tillsammans med knytnävar, vapen och list för att få behålla det. 

 

 

I ”1923” får vi fortsatt följa familjemedlemmarna från ”1883”, men kvar i livet sedan sist är bara bröderna John och Spencer Dutton. De har dock fått sällskap av sin farbror Jacob (Harrison Ford) och faster Cara Dutton (Helen Mirren), som flyttade till Montana för att ta hand om gården och de föräldralösa pojkarna, nu uppvuxna till män. 

 

Den här gången kommer trubbel till Yellowstone i form av skrupelfria fårfarmare som låter sin flock äta upp det lilla bete som finns på familjen Duttons mark under en våg av torka, och som inte drar sig för att ta till varken vapen eller andra fula knep. Dessutom har Yellowstone visat sig sitta på stora mineralfyndigheter, så giriga gruvmagnater ruvar också i kulisserna. Det blir med andra ord upp till Jacob och Cara att leda familjen i kamp mot alla som hotar dem. 

 

 

Ganska mycket. Hästarna samsas numera med ”motorvagnar” på gatorna inne i den lilla staden Bozeman och på trottoaren säljs det galna nya uppfinningar som ”tvättmaskin” och ”kylskåp”. Det är dessutom förbudstiden, och till och med en liten håla som Bozeman har en stilig speakeasy där man kan dansa Charleston och få sig en välskakad Bees Knees vid baren.

 

 

Civilisationen har hunnit komma till Montana, men är det mer civiliserat? Knappast. Det är fortfarande mycket vilt kvar i västern och lagens makt är ännu betydligt svagare än makten hos den som lyckas samla flest allierade på sin sida. Den som oroar sig för att det inte hängs eller skjuts tillräckligt mycket för en äkta western i ”1923” kan vara lugn. 

 

Ett roligt inslag är även ett par scener där man låter familjen Dutton driva med alla nymodigheter och hur man blir slav under arbetet för att kunna betala för allt sånt där trams. Det är inte utan att man anar en liten hjärtefråga hos Helen Mirren när Cara Dutton raljerar för sin tålmodigt lyssnade make om vilket himla påfund det är med rakhyvlar för kvinnor. Familjen Dutton: 1, Konsumtionshets: 0. 

 

 

 

Nej - ”1923” utspelar sig även delvis i Afrika. Dit har Spencer Dutton flytt för att jaga blodtörstiga rovdjur, i hopp om att undkomma sina demoner från kriget. Det visar sig dock inte vara det kringflackande jägarlivet som får honom upp ur hans depression, utan en ny kvinnlig bekantskap. Med 20-talskvinnornas typiskt koketta framfusighet tränger hon igenom hans buttra fasad och smäller upp fönsterluckorna så att ljuset kommer in. Men Spencer är trots allt en Dutton - hur länge kan den lättsamma tillvaron i Afrika vara innan nästa katastrof kallar på uppmärksamhet? 

 

Den här tråden är möjligen den svagaste i ”1923”. Brandon Sklenar säljer visserligen in det solbrända machomiraklet Spencer Dutton med sån övertygelse att även det här seklets 20-talskvinnor må bli knäsvaga, och Julia Schlaepfer är både charmerande och rörande. Men deras ultramanliga respektive ultrakvinnliga karaktärer är ibland farligt nära det parodiska, och det är bara skådespelarnas talang som hindrar att det ibland slår över i melodrama. Nära ögat, ”1923”. Med det sagt, är det underhållande att se Spencer Dutton jaga arga lejon? Absolut. 

 

 

 

Ja, vi får även följa en ung ursprungsamerikansk kvinna vid namn Teonna, som har blivit tvingad in i assimileringsskola hos ett gäng riktigt sadistiska nunnor. Nykomlingen Aminah Nieves gör ett ett starkt intryck som den trotsiga Teonna, som försöker stå upp mot nunnornas terrorvälde. Hon drar sig inte för att slå tillbaka när hon och de andra flickorna får stryk för att de sopar eller plockar bär på fel sätt, men betalar ett högt pris för sitt mod då nunnorna är vidrigt kreativa i hur de försöker tygla sådana tendenser med fysiskt och psykiskt våld.

 

Den här delen av historien bygger verkligen upp ett obehag under de första avsnitten, och man kan knappt vänta på att Teonna ska få undkomma sina plågoandar. Teonna heter Rainwater i efternamn, så sannolikt är hon på ett eller annat sätt släkt med Thomas Rainwater i ”Yellowstone”. 

 

 

Håller med, relevant fråga. Elsa Dutton, briljant spelad av Isabel May (en blivande stjärna om det någonsin fanns en), utgjorde mycket av behållningen med ”1883”. Elsas reflektioner över präriens ogästvänliga skönhet och hur den relaterade till dem som vistades där ramade in hela berättelsen, och gjorde henne till en av de mest välskrivna och kärleksfullt skapade karaktärerna som skådats på länge. 

 

 

Av förklarliga skäl är Elsa inte längre med i bilden i ”1923” - men hon är faktiskt med i ljudet! Någon väldigt klok människa har nämligen låtit Isabel May återvända som berättarröst, och fortsätta guida oss genom familjen Duttons öden. Mays på samma gång märkligt bistra och lena röst är som en varm filt en kall prärienatt och väcker välkomna nostalgikänslor från ”1883”. 

 

Att vi dessutom får Harrison Ford och Helen Mirren i gengäld är också ett bra plåster på såren. 

 

 

Tja, tyvärr har bara fyra avsnitt släppts till det professionella tyckarskrået ännu (hint hint, SkyShowtime), så juryn är fortfarande ute när det gäller recension. Däremot är det tydligt att kvaliteten håller samma höga standard som tidigare.

 

Harrison Ford och Helen Mirren har underbar kemi tillsammans och bär sina roller med sådan självklar pondus och värme att man inte kan låta bli att undra vilka i nästa generation skådespelare som möjligen ska kunna fylla så stora skor. De backas upp av en supersolid ensemble, och om fotot var svindlande vackert redan i "1923" så är det faktiskt nästan snäppet vassare nu när vi har rört oss in i det fotogeniska 1920-talet, inte minst scenerna som utspelar sig i Afrika. 

 

Baserat på det jag har sett hittills vågar jag påstå att ”1923” bjuder på en tittarupplevelse i paritet med ”1883”. Med enastående skådespelare, välskrivet manus och en generellt fantastisk nivå på produktionen är det mycket som talar för att även ”1923” ska lyckas ro skutan hela vägen in i mål.