Film

Skribent

Andreas Samuelson

1 juni 2015 | 15:00

Därför är 1981 det bästa filmåret

1980-talet löste av det lite allvarsamma 70-talet och plötsligt var det fräck humor, vild action och underhållningsvåld för hela slanten. MovieZines skribenter slår ett slag för sina favoritfilmår: Andreas Samuelson är först ut.
Hur kan man inte älska filmåret 1981? Förutom att vi introducerades för en av våra största actionhjältar någonsin – en viss herre med hatt och piska – så fick vi härligt opretentiösa komedier, sköna actionrullar och bloddrypande rysare. Men här fanns även plats för finkänsligare dramer och debuterna för några av våra största skådespelare.

Femme fatales 




Även om deras karriärer må ha svalnat idag så kom fyra begåvade och attraktiva aktriser att dominera stora delar av 80- och 90-talet efter sina debuter detta år. Kim Basinger gjorde entré som ung Texas-böna i ”Hard Country”, Demi Moore fick agera fotbollsflickvän i ”Choices” medan Sharon Stone käkade spindlar i Wes Cravens skräckis ”Hämnd från andra sidan”. Men den som verkligen rockade bioduken var Kathleen Turner som kryddig sexbomb i ”Het puls” – William Hurt krossar ett vardagsrumsfönster av en anledning.

Slashers


“Alla helgons blodiga natt” startade trenden 1978 och helt plötsligt var alla tokiga i filmer med maskerade mördare som slaktar tonåringar på löpande band. Förutom John Carpenters original så handlade det sällan till aldrig om några större mästerverk men desto mer guilty pleasure för pengarna. Vad sägs om titlar som ”The Burning”, ”Fredagen den 13:e del 2”, ”Alla helgons blodiga natt 2”, ”Happy Birthday to Me”, ”Hell Night”, ”My Bloody Valentine”, ”Just Before Dawn” eller ”The Prowler”…

Action & äventyr




Vare sig man föredrog tidsresor, krig eller monster så fanns det gott om spänning att avnjuta i biostolen. Wolfgang Petersen knäppte Hollywood på fingrarna med tyska krigsdramat ”Ubåten” medan Mel Gibson fortsatte knäppa skurkar i ett postapokalyptiskt Australien i ”Mad Max 2”. Olika hjältar erbjöds i ”Flykten från New York” (en stenhård Kurt Russell med lapp för ögat), ”Ur dödlig synvinkel” (James Bond) och den ljuvliga ”Time Bandits” (dvärgar). Specialeffektsmästaren Ray Harryhausen levererade stopmotion-monster som överträffade allt i remaken i ”Clash of the Titans” medan fans av exploitation-våld fann glädje i kultrullar som originalet ”Inglorious Bastards”, ”Enter the Ninja” och ”Ms. 45”.

Lancaster vs Fonda


Två gamla rävar ägde 1981 rent skådespelarmässigt - Henry Fonda och Burt Lancaster gav två av sina mest minnesvärda rollprestationer och slogs om Oscarstatyetten för Bästa huvudroll. Fonda var faktiskt påtänkt för rollen som avdankad gangster i ”Atlantic City” men nobbades på grund av dålig hälsa. Lancaster tog rollen och Fonda fick istället spela pensionerad professor i ”Sista sommaren” mot en annan legend, Katherine Hepburn, och sin egen dotter Jane Fonda. Henry avled innan Oscarsgalan och Jane kampanjade hårt för att han skulle vinna, vilket många tror är anledningen till att han vann. I vilket fall är båda filmerna sevärda klassiker med ljuvliga skådespelarinsatser.

Svenskt




Under en tid då komiker på film hette Gösta Ekman, Loffe Carlsson och Magnus Härenstam så gick det faktiskt att skratta åt svensk film. Allas favorit bland kriminella trios debuterade i ”Varning för Jönssonligan”, Sveriges skådiselit åkte båt i buskisroliga ”Göta Kanal” och Lasse Halmström regisserade charmiga ”Tuppen” med Magnus Härenstam. Det fanns dock utrymme för allvar när Hans Alfredson gjorde sitt första, tunga drama efter alla HasseåTage-komedier – den obehagliga ”Den enfaldige mördaren” med en briljant Stellan Skarsgård i huvudrollen.

Nya stjärnor


Idag världens mest soffhoppande scientolog, Tom Cruise, sågs för första gången på en bioduk i det usla Brooke Shields-rullen ”Endless Love”. Han var desto mer sevärd i militärdramat ”Tapto” där ingen annan än Sean Penn debuterade. Jeff Daniels dök för första gången upp i rasismdramat ”Ragtime” medan Gabriel Byrne gjorde sin debut i äventyret ”Excalibur”, där även en ung Liam Neeson medverkade. Den kanske starkaste debuten kom dock med regissören Michael Mann actionthriller ”Gatans lag”.

Kvalitetskräck




Samtidigt som slasherfilmen tog över många biografer så fanns även utrymme för intelligent, välgjord och läskig skräckfilm. Regissörer vars karriärer precis börjat ta fart, som John Landis, Tobe Hooper, Joe Dante och David Cronenberg levererade sevärda titlarna ”En amerikansk varulv i London”, ”Funhouse”, ”Varulvar” och ”Scanners”. Även udda variationer på zombie- och demonteman i ”Död & begraven” respektive ”The Entity” bjöd på kalla kårar.

Humor


Även inom komedifacket trängdes nyfunna stjärnor med starka veteraner. Dudley Moore gjorde sin kanske kändaste paradroll i ”En brud för mycket”, Mel Brooks gav världen ”Det våras för världshistorien del 1” och Blake Edwards gav Hollywood-satir i ”S.O.B. – panik i drömfabriken”. Samtidigt började Bill Murray och Harold Ramis charma brallorna av oss på allvar i ”Lumparkompisar” och John Waters gjorde den hysteriska queerbuskis i ”Polyester” vi lärt oss älska honom för. Ville man ha kalkonkul fanns både stjärnspäckade ”Cannonball Run”, världens sämsta Tarzan-film ”Tarzan apmannen” samt kultfenomenet ”Mommie Dearest” som lärde oss det förhatliga med stålgalgar.

Indiana Jones




Steven Spielberg. Harrison Ford. En piska och en hatt. Idag ger det inte så mycket men 1981 gav det ”Jakten på den försvunna skatten”. Övriga kommentarer överflödiga.
| 1 juni 2015 15:00 |