Den mexikanske filmskaparen har kommit långt sedan sin debut för sedan snart 30 år sedan. Han har varvat Oscarsbelönade storfilmer som ”Pans labyrint” och ”The Shape of Water” (som dessutom gav honom en egen statyett) med actionladdade superhjältefilmer som ”Blade II” och ”Hellboy”-filmerna. Han har varit framgångsrik som producent till en rad filmer, främst rysare som ”Barnhemmet”, ”Mama” och ”Scary Stories to Tell in the Dark”. Även på TV har han bidragit med titlar som ”The Strain” och ”Trollhunters”.
Nu kommer hans elfte långfilm som regissör, ”Nightmare Alley”. En film mer psykologisk än övernaturlig och inom film noir-genren snarare än skräck eller fantasy. Med många av hans tidigare filmer kända och populära titlar vill vi tipsa om några av hans tidigaste filmer, nämligen hans tre första som etablerade såväl hans namn som stil och teman.
Nu kommer hans elfte långfilm som regissör, ”Nightmare Alley”. En film mer psykologisk än övernaturlig och inom film noir-genren snarare än skräck eller fantasy. Med många av hans tidigare filmer kända och populära titlar vill vi tipsa om några av hans tidigaste filmer, nämligen hans tre första som etablerade såväl hans namn som stil och teman.
1. Cronos (1993)
Nio år innan del Toro tog sig an de betydligt mer högljudda blodsugarna i ”Blade II” så filmdebuterade han med den här väldigt annorlunda vampyrfilmen. Här är det en äldre antikhandlare (Federico Luppi, som samarbetat med regissören två gånger efteråt) som faller offer för den uråldriga förbannelsen via en guldbrosch från 1500-talet. Samtidigt som han går igenom de vanliga förändrade livsvanorna - ungdomlighet, ljuskänslighet, blodlust - så försöker en döende miljonär (Claudio Brook) få tag på broschen med hjälp av sin våldsamma brorson (Ron Perlman, även han en favoritskådespelare till regissören).
Även om här finns många av de metaforer vanliga för vampyrgenren som drogberoende, jakten på evig ungdom och lura döden så görs det med del Toros väldigt personliga stil. Främst har han valt en äldre huvudperson i en genre som oftast satsar på sexiga ungdomar. Han skildrar även kärleksfullt sin egen kultur med musik, dans, färger och miljöer medan de engelskspråkiga skurkarna presenteras i en industrilokal med grådassiga färger - del Toros kontrast till Hollywoods mexikanska stereotyper.
Även om här finns många av de metaforer vanliga för vampyrgenren som drogberoende, jakten på evig ungdom och lura döden så görs det med del Toros väldigt personliga stil. Främst har han valt en äldre huvudperson i en genre som oftast satsar på sexiga ungdomar. Han skildrar även kärleksfullt sin egen kultur med musik, dans, färger och miljöer medan de engelskspråkiga skurkarna presenteras i en industrilokal med grådassiga färger - del Toros kontrast till Hollywoods mexikanska stereotyper.
Men främst så märks här regissörens fascination för det vackra och groteska. Huvudpersonens besatthet av föryngring leder till - bokstavligen - förfall i form av rutten, flagnande hud. Samtidigt är bilderna på kugghjulsmekanismen inom broschen nästan sexuella i sina detaljerade närbilder.
Man ska inte heller glömma utrymmet för svart äckelhumor - som i en vidrig badrumsscen eller när en obducent stämplar ihop ett lik med häftapparat. Detta var Mexicos bidrag till Oscarsgalan men accepterades i slutändan inte - ett tecken på att världen inte var redo för del Toros filmkonst.
2. Mimic (1997)
Del Toros andra film tillika Hollywood-debut är en en klart sevärd film men samtidigt något av en tragisk, missad möjlighet. Anledningarna stavas ökända producenterna Bob och Harvey Weinstein som ska ha bråkat med del Toro om filmen så pass mycket att filmskaparen utnämnt det till en av sina värsta upplevelser någonsin. Det är synd för handlingen passar honom som handen i handsken - en genmanipulerad insektsart som skapats för att utrota sjukdomsbärande kackerlackor överlever och muteras i hotfulla former.
"Mimic" är något av en traditionell monsterfilm där del Toros mästerliga filmskapande mer anas subtilt än känns tydligt. Här finns intressanta filosofiska diskussioner om naturen versus vetenskap. Hur mycket har människan rätt att peta i biologin och vad är konsekvenserna? Vi ser också glimtar av teman som kommit att bli klassiska del Toro-ingredienser - den katolska skulden, kärleksfulla skildringar av det monstruösa, barn som råkar illa ut samt en tacksam prioritering av praktiska effekter. Även en sympatisk ensemble lyfter filmen.
"Mimic" är något av en traditionell monsterfilm där del Toros mästerliga filmskapande mer anas subtilt än känns tydligt. Här finns intressanta filosofiska diskussioner om naturen versus vetenskap. Hur mycket har människan rätt att peta i biologin och vad är konsekvenserna? Vi ser också glimtar av teman som kommit att bli klassiska del Toro-ingredienser - den katolska skulden, kärleksfulla skildringar av det monstruösa, barn som råkar illa ut samt en tacksam prioritering av praktiska effekter. Även en sympatisk ensemble lyfter filmen.
Tyvärr ser man Weinsteins onödiga Hollywood-skugga i form av klippning och klichéer. Det finns en sex minuter längre Director’s Cut (det närmsta som del Toro kommit sin version) som är aningen bättre. En parantes men fortfarande intressant sådan i del Toros filmografi - en underhållande 90-talsskräckis som borde vara bättre än den är men förbannades av ruttna producenter.
3. The Devil’s Backbone (2001)
Om något positivt kom ur Weinstein-floppen ”Mimic” så var det att del Toro återvände till sina rötter och spanska språket. Hans första spökrysare var en film han började skriva på redan innan debuten ”Cronos” men då med aningen annorlunda handling. Den här utspelas under spanska inbördeskriget då Francos trupper hotar omgivningen, inklusive ett barnhem ute i öknen. Barnen tvingas inte bara stå ut med hotet från en bomb ute på gården och en ondskefull vaktmästare (Eduardo Noriega) - utan även anden efter ett avlidet barn som hemsöker deras hem...
En av del Toros bästa och bäst mottagna filmer är där han finner och galant utforskar teman som kommit att bli hans karaktärsdrag. Främst är det balansen mellan det övernaturliga och okända, och den mänskliga ondskan - kriget och Noriegas giriga skurk - som kanske är värre än något annat. Det är kusligt, stämningsfullt och skrämmande som en skräckfilm bör vara men även med ovanligt många lager och tunga budskap. Den är stark och gripande i sin skildring av hur barns oskuld och rena hjärtan inte alltid kan skydda dem från världens mörker och ondska.
En av del Toros bästa och bäst mottagna filmer är där han finner och galant utforskar teman som kommit att bli hans karaktärsdrag. Främst är det balansen mellan det övernaturliga och okända, och den mänskliga ondskan - kriget och Noriegas giriga skurk - som kanske är värre än något annat. Det är kusligt, stämningsfullt och skrämmande som en skräckfilm bör vara men även med ovanligt många lager och tunga budskap. Den är stark och gripande i sin skildring av hur barns oskuld och rena hjärtan inte alltid kan skydda dem från världens mörker och ondska.
Typiskt del Toro är den dessutom fantastiskt vacker i allt sitt elände. En underskattad film i sin genre som tacksamt ledde till att dess regissör fick en välförtjänt, prisbelönad karriär vi ser fram emot att se mer av.
Vilka är dina favoritfilmer av Guillermo del Toro?
