30 Nintendo-klassiker rangordnade – från sämst till bäst (plats 30-16)

Den sköna miniatyrspelkonsolen NES Classic Mini låter dig återuppleva 30 spelklassiker från Nintendos första storhetstid under andra halvan av 80-talet. Men är spelen fortfarande bra, eller handlar det bara om nostalgi? Vi har kavlat upp armarna och gått igenom hela samlingen, gett våra omdömen och rangordnat spelen utifrån hur bra de håller idag. Vi börjar med platserna 30–16.

Tecmo Bowl släpptes aldrig i Sverige och när vi testar spelet idag är det inte svårt att förstå varför. Det handlar inte bara om att vi har dålig koll på amerikansk fotboll – det är ett dåligt spel också. 

I begynnelsen följde Ice Climber med när du köpte en ny Nintendo-basenhet, men som inkörsport till spelens underbara värld är det en ganska sorglig historia. Att tillsammans med en vän ta rollen som varsin eskimå, hamra sig upp för höga berg och undvika isbjörnar kan visserligen låta hur kul som helst, men den fladdriga kontrollen gör det snudd på ospelbart idag. 

Det tidiga Nintendo-spelet Balloon Fight kändes gammalt redan när de flesta av oss hoppade på tåget i slutet av åttiotalet. Visst är det kul att utmana en kompis en gång eller två, men för ensamspelaren finns det inte mycket att hämta i den här reliken.

Motorcykelspelet Excitebike var fullkomligt banbrytande när det släpptes. Finliret som krävdes för att hålla toppfart utan att överhetta motorn var ett fräscht grepp och möjligheten att bygga banor gav spelet tillsynes oändlig livslängd. Det var alltså vad vi tyckte då. Idag är det helt bedrövligt. 

Ghosts ’n Goblins ser ganska lockande ut, med häftiga monster på omslaget och detaljerad grafik. Men gud vad svårt det är! Och vi menar inte svårt som i att man måste öva – nej, det här är bara orättvist. Det blir inte mindre förnedrande för att hjälten Arthur tappar en bit av sin rustning varje gång han blir träffad, tills han springer omkring i bara kalsongerna.

I den här Donkey Kong-uppföljaren är det klättring på vinrankor som står på dagordningen. Det var säkert ett helt okej arkadspel när det släpptes, men idag står det sig ganska dåligt. 

Galaga är kanske inte lika känt som arkadhallsklassikerna Space Invaders och Centipede, men det är minst lika bra. Som förstagångsspelare kan det vara lockande att hamra på skjutarknappen, men noggrannhet lönar sig. Ett måste för notoriska poängjagare!

Om du har spelat något av Marios moderna äventyr och vill veta var allting började kommer du att bli gruvligt besviken på det simpla arkadspelet Mario Bros. Inom loppet av några sekunder har du sett allt som finns att se och sedan är det bara en fråga om hur länge du orkar trilskas med den såsiga kontrollen. Om lusten skulle falla på (vilket den ytterst sällan gör) finns spelet redan gömt i det på alla vis överlägsna Super Mario Bros. 3. 

Som spel betraktat är det inget vidare, men det går inte att förneka Donkey Kongs avtryck i populärkulturen. Det var till exempel här vi fick träffa Mario för första gången. Spelet blir särskilt kul om man har sett dokumentärfilmen ”The King of Kong: A Fistful of Quarters” som handlar om Donkey Kong-spelande på elitnivå. 

Det är svårt att ifrågasätta Kid Icarus klassikerstatus, men i jämförelse med andra spel från samma tid har det inte åldrats särskilt väl. Om du vill återuppleva barndomsminnen så visst, men som förstagångsspelare kommer du inte tycka att det är särskilt kul. Spelet är löst baserat på grekisk och romersk mytologi. 

Det är inte bara det galet enformiga soundtracket som har fått Bubble Bobble att etsa sig fast i våra minnen. Det sköna tvåspelarläget var inte heller fy skam. Hur många banor det finns har vi ingen aning om, och om det finns ett slut har vi sannerligen inte nått dit: Men vi tackar aldrig nej till ett försök. 

Den gula figuren Pac-Man känner de allra flesta till, och Nintendospelet skiljer sig inte nämnvärt från andra versioner från samma årtionde. Nostalgifaktorn finns där, men idag spelar vi hellre moderna versioner som Pac-Man Championship Edition eller Pac-Man 256. 

Med uppföljaren till Castlevania kombinerade man föregångarens ganska enkelspåriga piskande med utforskande och rollspelselement. Idén som sådan var det inget fel på, men den dåliga bandesignen och de kryptiska ledtrådarna sög musten ur oss snabbare än Greve Dracula suger blodet ur en oskuld.

Star Tropics är en sånt där spel som få spelade när det begav sig men som ibland lyfts till skyarna som om det hade varit en förbisedd pärla. I själva verket är det ett ganska medelmåttigt actionrollspel.

Frågan är vad som lockade mest: de fräcka hårdingarna på omslaget eller etiketten ”Från 15 år”? Hur som helst bjöd Double Dragon 2: The Revenge på ett våldsamt smörgåsbord av rundsparkar, järnrör och brutala smockor. Idag – när var och vartannat spel bjuder på mer våld än såhär – är det inte mycket som lockar.