30 Nintendo-klassiker rangordnade – från sämst till bäst (plats 15-1)

I jämförelse med dagens frenetiska arkadskjutare är Gradius en ganska avskalad historia – men utmaningen är det inget fel på. Glöm inte att slå in den superhemliga Konami-koden innan du sätter igång (upp, upp, ner, ner, vänster, höger, vänster, höger, b, a, start)!

I jämförelse med supersimpla Tetris ser Dr. Mario betydligt mer komplicerat ut. Men det är det inte. Istället för att peta in block i springor och få hela rader ska du stapla färgade piller på varandra och bekämpa virus. Lika kul nu som då!

Final Fantasy till Nintendos 8-bitare lade grunden till en av spelhistoriens riktiga långkörare. Om du vill resa tillbaka i historien och bekanta dig med seriens arv finns det dock bättre nedslagsplatser än det första spelet. Final Fantasy 6, till exempel.

Charmtrollet Kirby suger in sina fiender i munnen och får tillgång till deras krafter istället för att hoppa på dem och mekaniken känns lika finurligt nu som då. Men låt inte spelets sockersöta yta lura dig – här finns utmaning så att det räcker och blir över!

Contra – eller Probotector som det hette när det släpptes i Sverige – var ett alldeles utmärkt skjutarspel för en eller två spelare. Uppföljaren Super C är inte alls i klass med vare sig det första spelet eller spelet som kom efter, men det är fortfarande bra action för två spelare. Konamikoden ger dig tio välbehövliga extraliv. 

Vi behövde inte piska många skelett innan vi förstod att Konami var någonting stort på spåren. De härligt gotiska miljöerna fanns där liksom den legendariska musiken och det mystiska karaktärsgalleriet. Det enda som saknades var en vettig spelkontroll som inte tog livet av oss stup i kvarten, men man kan ju inte få allt.

De senaste årens Ninja Gaiden-spel har gjort sig kända för sin mördande svårighetsgrad, men du har ingen rätt att kalla dig spelproffs om du inte har klarat det allra första spelet från 1988. Det här är nämligen så svårt att det gör ont. På riktigt. När spelet släpptes i Sverige fick det namnet Shadow Warrior eftersom allt som hade med ninjor att göra ansågs vara på tok för våldsamt. 

Det skulle dröja till Super Nintendo-spelet Zelda: A Link to the Past innan serien hittade sin stil, och vägen dit var inte spikrak. Zelda 2 är konstigt, svårt och stundtals väldigt orättvist. Men det är ingenting som hindrar spelet från att bjuda på många minnesvärda ögonblick. Inte minst den sista bossfajten som återvunnits i flera Zelda-spel sedan dess.

Boxnings- och kampsportspel från tidsperioden brukar vara ganska sorgliga historier av vilset knapptryckande och godtycklig träffdetektion. Punch-Out!! överraskade med ett oerhört påhittigt upplägg. Istället för att hamra på knappen handlade det om att lära sig motståndarens attackmönster och tajma sina slag perfekt. Lika kul idag!

I en tid när nästan alla spel utspelade sig på en och samma skärmbild ritade The Legend of Zelda om kartan för hur moderna äventyrsspel ska se ut och kännas. Med en stor dos inspiration från sin barndoms upptäcktsfärder skapade spelets upphovsman Shigeru Miyamoto en öppen värd, fylld av hemligheter. När vi återbesöker Hyrule vintern 2016 kan vi dock konstatera att några av hemligheterna hade vunnit på att inte vara fullt så hemliga. Ibland kör man nämligen fast.

Eftersom Super Metroid gjorde precis allting som originalet gjorde fast mycket bättre har seriens första del hamnat lite i skymundan. Lite orättvist kan tyckas, eftersom det var banbrytande för sin tid. Spelets största brist är att du inte har någon karta att titta på, och eftersom du inte kommer att nå fram till den fruktande moderhjärnan utan karta får du helt enkelt ta fram penna och papper. 

Eftersom vi inte hade någon erfarenhet av speluppföljare när Super Mario Bros. 2 nådde Sverige var det få som reagerade på hur märkligt spelet var och hur lite Super Mario det kändes. I efterhand har vi fått veta att Nintendo inte var nöjda med den japanska uppföljaren, och att de inför den västerländska releasen istället hade valt att klämma in Mario och hans vänner i ett helt annat spel. Det är dock ingenting som hindrar det från att vara ett riktigt bra. 

Ja, vad ska man säga? Super Mario Bros. bjuder på plattformshoppande i sin renaste form. Allting – från den ikoniska första banan till de brutala prövningarna i spelets sista värld – är spelhistoria. 

Det finns de som säger att trean är bättre, men vi har alltid gillat tvåan bäst. Här finns de bästa bossarna, den bästa musiken och den mest välavvägda utmaningen. Att de nya Mega Man-spelen från slutet av 00-talet har identisk grafik och samma spelkontroll är om något ett bevis på hur perfekt Mega Man 2 var.

Samlingens bästa spel är tråkigt nog det som allra flest har spelat. Medan de tidigare spelen kan vara lite knepiga att komma in i för nya spelare är Super Mario Bros. 3 förbluffande likt Marios senaste äventyr i sidoscrollande perspektiv. Det var här bitarna föll på plats och Mario-spelen blev vad de är idag.

Och ifall du missade det: här är plats 30 till 16!