Den brittiska originalförlagan "Mad Dogs" (2011-2013) tycker jag är en av Storbritanniens absolut bästa serier på senare år, kanske någonsin. Att ta sig an uppgiften att göra en, vid första anblick helt onödig, remake kan inte ha varit det enklaste beslutet att ta. Endera var man helt korkad/galen eller så hade man verkligen på känn att man kunde klämma ur sig ännu en fantastisk version. Jag är mycket glad över att de, trots mina tidigare invändningar, till slut lyckades.
Nedan följer fyra punkter som jag tycker belyser allra starkast varför jänkarnas version blev så pass bra som den nu faktiskt blev.
1. Folket bakom kameran
Här syftar jag på manusförfattare, regissörer och producenter. Allra främst vill jag framhäva Cris Cole. Cole var nämligen mannen som skapade och skrev "Mad Dogs" då allt tog sin början borta i England för cirka fem år sedan. Att just Cole står bakom även denna amerikanska version var nog mer eller mindre ett måste. Serien är nämligen så pass unik och nästan komplicerad att jag faktiskt har svårt att tänka mig någon annan man/kvinna för jobbet. Som grädde på moset har man här i den amerikanska versionen även roffat åt sig manusförfattaren tillika producenten Shawn Ryan. Detta skulle jag vilja kalla för en rejäl förstärkning då Ryan ligger bakom grymt starka serier som "The Shield" och "Terriers". Sedan vill jag ge en stor eloge till samtliga manusförfattare som trots det fantastiska originalet vågade vika av på egna stigar utan att förstöra helheten. En karbonkopia hade väl kanske inte varit lika roligt.
2. Folket framför kameran
Vi får absolut inte glömma skådespelarna som verkligen gjort ett dunderjobb med att skjuta liv i dessa härliga och väldigt mänskliga karaktärer. Det brittiska originalet hade en alldeles fenomenal cast, trots detta har man i den amerikanska versionen lyckats svara på detta med en minst lika stark ensemble. Michael Imperoli, Romany Malco, Steve Zahn och Billy Zane gör samtliga riktigt grymma insatser. Som en liten rolig grej har vi även Ben Chaplin, vilken spelade Billy Zanes rollfigur i orginalet, här med i en annan roll. Sedan dyker även Allison Tolman, som senast imponerade stort i tv-serien "Fargo", upp i en liten roll samt den alltid så stabile Ted Levine. Det är kort och gott ett riktigt härligt gäng. Då man som jag sett originalversionen märker man verkligen att de tänkt till då de castat dessa underbara talanger.
3. Respekt för originalet
Under denna rubriken skulle man kunna skotta in det mesta egentligen. Jag vill dock främst lägga fokusen på själva stämningen. Ni som sett originalet kommer att känna igen den direkt. Detta har vi naturligtvis skaparen Cris Cole mycket att tacka för. Det är nämligen något speciellt med stämningen i den här serien. Cole har sagt att han låtit sig inpireras av mästare som David Lynch och bröderna Coen och i vissa aspekter syns också detta rätt tydligt.
Att man helt enkelt inte fuckat upp denna stämning är jag oerhört tacksam för, det är nog nämligen lätt hänt. I "Mad Dogs" hade det inte funkat med någon lättare och mer slätsruken historia om fyra män som äventyrar runt i Belize, där de sedermera ska ta sig från ruta ett till ruta två. I grunden ligger självfallet denna mallen, men "Mad Dogs" är så mycket mer än så. Man har även låtit karaktärerna fått behålla sina svärtor, sina mörker och sina demoner. Sina brister, kort och gott sina mänskligheter. Kvar från originalet finns också den höga kvaliten på deras dialoger. Detta var självklart också väldigt viktigt, "Mad Dogs" är trots allt en mycket starkt karaktärsdriven serie. Jag vill även passa på att flika in den fantastiska musiken som även den bidrar till helheten.
4. Miljöerna
Här skiljer sig faktiskt de båda serierna åt, fast ändå inte skulle man kunna säga. I originalet åker fyra brittiska vänner ned till en femte i Mallorca. I denna amerikanska version har man dock bytt ut Mallorca mot Belize. Det kändes naturligtvis mer logiskt då denna handlar om amerikanare.
De härliga miljöerna och det underbara fotot som man kunde beskåda i brittiska "Mad Dogs" får vi dock glädjeligen uppleva igen, trots att vi här befinner oss i Belize. Jag skulle till och med vilja påstå att känslan i Belize är ännu mer påtaglig. Precis som i Mallorca bjuds vi även här på grymt stämningsfulla kameraåkningar över både djungler, slätter, berg och hav. Ibland får man nästan känslan av att man sitter och tittar på ett naturprogram alternativt ett reseprogram. Dessa bilder varvas dock med mer mörka inslag, om inte för annat så för att påminna oss om att detta är allt annat än någon glädjetripp till paradiset.
Slutord
Jag vill runda av det hela med en enda stor rekommendation att se serien. Gärna båda versionerna ty handlingsmässigt skiljer de sig faktiskt en del åt. Nu må "Mad Dogs", i vissa aspekter, vara en rätt skum och udda serie så jag antar att den kanske inte är lika lättillgänglig för alla. Ge den dock åtminstone en chans, sådana här tv-serier växer inte på träd. Att försöka beskriva "Mad Dogs" något mer ingående ger jag mig inte in på, ty den är lite svår att fullständigt förklara. Den är kort och gott mycket. En slags tragikomisk återföreningsresa, både fysiskt och psykiskt, där glädje, hopp, förtvivlan och ett smärre helvete blandas om vartannat. Jag ger mig där, se den istället, ju mindre ni vet desto bättre.
