The Nerdwriter utforskar detta i en av sina senaste videoanalyser, hur Mann på så fläckfritt vis kombinerar skitig realism med stilistiska genre-grepp. Bland annat tar han upp hur de långa kameralinserna med kort skärpedjup får Los Angeles att kännas som en sorts romantisk, noir-doftande och flytande kollision av ljus och mörker. Exemplen på hur Mann vävt in Alex Colvilles tavla "Pacific" och att han bad Moby göra en mer stilistisk och drömsk version av Joy Divisions låt "New Dawn Fades" visar också hur han förhöjer realismen på bästa sätt. Det är inte heller något slump att Pacinos karaktär Vincent bor i ett postmodernistiskt hus eller att De Niros McCauley alltid är så oklanderligt klädd. Tematiken och samhällskritiken går hand i hand med stilen, vackert.
Allt det här gör mig bara ännu mer kär i en film som jag redan anser tillhör tidernas allra bästa, och just nu skulle jag bara vilja sätta mig ner i soffan, lägga i skivan i bluray-spelaren och se den om och om igen tills solen slocknar. Se den fascinerande analysen nedan:
Håller ni med om att "Heat" är en mästerlig och tidlös klassiker?
