5 år efter "Game of Thrones"-slutet: 5 saker som faktiskt funkade i den sågade finalen

 

När den åttonde och sista säsongen av “Game of Thrones” äntligen kom så omvandlades all hajp snabbt till hat. Folk hittade logiska luckor i varannan scen, karaktärer upplevdes bete sig irrationellt, saker och ting skedde alldeles för fort och emellanåt helt utan uppbyggnad, och till råga på allt så var ljussättningen under säsongens största batalj helt åt helvete, varpå ingen kunde se vad som hände.

 

På nätet började fans ägna sig åt att analysera intervjuer med seriens skådespelare i jakt på ögonblick där de visade vad de “egentligen” tyckte om den sista säsongen, och det skapades tillochmed åtminstone en namninsamling för att tvinga HBO att göra om säsongen med “kompetenta manusförfattare” (HBO lyssnade inte).

 

Nu har det dock gått fem år, och med tiden har fansen ändå hunnit lugna sig en smula. Så varför inte se tillbaka på "Game of Thrones" hatade sista säsong och prata om några av de saker som faktiskt fungerade? Jag har listat fem grejer som jag tycker är bra med sista säsongen, utan inbördes ordning:

 

 

 

Ja, jag tycker att Bran Stark som slutgiltig kung är bra. Hear me out: Visst, repliken "who has a better story than Bran the Broken" var dum iochmed att man kan räkna de personer som faktiskt tycker det på en hand. Och visst, många fans ville se Daenerys Targaryen eller Jon Snow på tronen i slutet, men “Game of Thrones” är ingen typisk fantasyberättelse: de uppenbara kandidaterna vinner inte.

 

Det geniala med Bran som kung är således att han är en kandidat som ingen ser komma i "Game of Thrones", men alla sett komma i valfri annan fantasyproduktion. Han är den unga killen som gått från naiv pojke till mäktig magiker: i vanliga fantasyberättelser hade han varit huvudkaraktären. I “Game of Thrones” subversiva värld är han istället i mångt och mycket en bifigur som har tappat stora delar av sin mänsklighet på vägen mot upplysningen.

 

Det är en mörk twist på klassiska teman, och helt i linje med George R.R. Martins berättande. Det är också därför ingen tittare ser honom komma som kung, trots att han i vilken annan fantasyberättelse som helst hade varit den självklara kandidaten.

 

Rent praktiskt lär Bran dessutom vara effektiv: han kan se det förflutna och är därmed devisen “lär dig av historien” förkroppsligad. Att Westeros får en upplyst härskare som via magi ingen begriper å ena sidan knappt är mänsklig och å andra sidan kan se och dra lärdom av varje misstag som någonsin begåtts är kanhända det bästa möjliga resultat folket kunnat hoppas på. Vilket i sig är tragiskt, men absolut passande för berättelsen i stort.

 

 

 

Theon Greyjoy, alltid briljant spelad av Alfie Allen, är i mitt tycke en ofta underskattad karaktär i “Game of Thrones”. Få andra karaktärer gick igenom den sortens totalt omvälvande resa som Theon gjorde under samtliga säsonger av “Game of Thrones”. Den genomgående röda tråden för Theon har varit sökandet efter identitet och sammanhang, och hans längtan efter de sakerna är ofta källan till hans många misstag.

 

Därmed blir hans slut, där han av Bran, en av de människor han sårat djupast, får höra att han hör hemma i Winterfell, ett starkt klimax på hans resa. Att han sedan följer upp det med att osjälviskt och hjältemodigt anfalla The Night King för Brans skull visar hur långt han kommit som karaktär - Theon Greyjoy är inte längre det as som förrådde sin adoptivfamilj för egen vinnings skull, och inte heller den som flyr för att rädda sitt eget liv, utan istället en man som är villig att dö för de han älskar.

 

 

 

Oavsett vad man tycker om manuset, som dels ofta låter saker ske alldeles för fort och dels emellanåt har fler hål än en schweizerost, så kan man inte annat än att erkänna att övriga delar av produktionen är storartade.

 

Skådespelet är på topp, som alltid, även i de scener där skådisarna motarbetas av ovan nämnda manus. Ramin Djawadis musik är klockren och ikonisk. Effekterna är påkostade och snygga, liksom kostymer och kulisser. Kameraarbetet är även det ofta på topp, och det finns ett par rejält snygga ögonblick i säsongen. Kort sagt, på de allra flesta fronter är säsongen oerhört välgjord. Vilket såklart gör det extra synd att manuset - kärnan i det hela - emellanåt är riktigt svagt.

 

 

 

Sandor "The Hound" Clegane är en av seriens mest populära karaktärer, och dessutom någon som tog sig ur säsong 8 med hedern i behåll.

 

Han är en av få karaktärer som får exakt det slut tittarna förväntade sig på förhand: en våldsam död i en lika våldsam duell mot sin fruktansvärde bror Gregor “The Mountain” Clegane. Deras fiendskap började med eld: (Gregor körde in Sandors huvud i flammorna när de var barn) och det är också där den slutar: efter att han insett att svärd inte kommer ta kål på Gregor så kastar sig Sandor ner i de brinnande ruinerna av King’s Landing och drar med sig Gregor.

 

Ett poetiskt slut för dem bägge, och allra mest för Sandor, vars rädsla för eld genom hela serien annars varit hans stora svaghet.

 

 

 

Jon Snow är den allra sista karaktären vi får se i “Game of Thrones”. Efter att ha mördat Daenerys blir han förvisad bortom resterna av muren för att blidka hennes kvarvarande allierade. Det är ett slut som är både hoppfullt och sorgligt. Han lämnar sin familj och reser norrut, utan planer på att återvända. Han har enorma skuldkänslor för vad han gjort: han älskade trots allt Daenerys, trots att han var tvungen att döda henne.

 

Å andra sidan får han slippa allt gräl och all politik i söder, och förhoppningsvis hjälpa rövarna, som han ända sedan säsong 3 känt sig hemma bland, att bygga upp någonting nytt i norr. Och han får hänga med Tormund hela dagarna. Vem skulle inte vilja det? Blandningen mellan hopp och tragik i Jons slut gör det starkt, vilket sannolikt är ett av skälen till att Kit Harington kände att det fanns potential för mer drama att utforska i en (nu nedlagd) uppföljarserie.

 

 

 

Beric Dondarrion är inte en av de största eller mest omtalade karaktärerna i "Game of Thrones", men han är en av mina personliga favoriter (en tragisk riddare som ständigt återuppstår från döden till priset av sina egna minnen men ändå håller fast vid heder och moral + har en cool ögonlapp och ett brinnande svärd är receptet på en suverän karaktär, och dessutom är Richard Dormer svinbra i rollen), och får därmed kvala in som bonuspunkt i den här listan.

 

Beric har nämligen en riktigt bra dödsscen, där han ger upp först sitt eldsvärd och sen sitt liv för att rädda Arya Stark undan en hord odöda. Bättre det än att (som Martin gjorde i böckerna) låta honom dö off-screen. I övrigt utmärker han och hans brinnande svärd som en bokstavlig ljuspunkt under slaget mot de odöda: svärdet blir en välbehövlig ljusskälla som gör att man när han är i bild faktiskt typ kan se vad som händer.