5 bästa och mest överraskande filmsluten

Vad krävs egentligen för att ett slut på en film ska vara riktigt tillfredsställande? Vill du till varje pris ha ett svar på precis varje fråga filmen har ställt? Vill man att det förälskade paret som kämpat genom hela filmen, till slut ska få varandra till vackra stråkar, en så kallad klang och jubel-föreställning?

Jag är snarare av den motsatta åsikten att en film helst ska hålla en i ett grepp ända fram till slutet och där du efteråt måste plocka ihop pusslet. Jag vill få använda hjärnan och tänka efter lite, helt enkelt. Det gör inget om hjärnan känns som äggröra efteråt.

Antingen det, eller att jag blir ”mind blown”, ett uttryck som amerikanarna gillar att slänga sig med. Jag antar att dom menar att man blir väldigt förvånad över slutet. Att filmskaparna har lyckats förvilla dig ända fram till upplösningen. Med det i åtanke har jag satt ihop min topp fem-lista med dessa typer av slut. Håll till godo!

 

 

 

 

Har Leo DiCaprio någonsin varit mer psykiskt skör på film? Från första scenen på båten till sista ute på trappen är hans karaktär en stilstudie i mänskligt förfall. Detektiv Daniels försöker att lösa fallet med den försvunna kvinnan på ön Shutter Island samtidigt som han försöker komma till rätta med sig själv. Martin Scorsese har tagit hand om Dennis Lehanes bok på ett väldigt tillfredsställande sätt. Du sitter under hela filmen och tänker: 

”Vad fasen är det som händer, hur mår du Leo? Egentligen.”
”Ben Kingsley, det är en lurig jävel, vet man verkligen vart man har honom?”
”Mark Ruffalo. Vilken skön lirare ändå! Eller? Är han en bricka i spelet? Nä, nu fattar jag ingenting.”

När slutet väl kommer tror man att man börjar ha fått ordning på grejerna. När Leo sedan säger den smått episka meningen ”Wich would be worse. To live like a monster, or to die as a good man?” sitter man där med skakiga knän och darrande underläpp. Mind = Blown.

 

 

 

Lite av en okänd pärla från den annars så upplyfta kanadensiska regissören Denis Villeneuve. Kanske för att den kom samma år som den mer omtalade "Prisoners". Jake Gyllenhaal gör huvudroller i båda filmerna.

 

Där "Prisoners" antagligen tilltalar en bredare publik gör "Enemy" publiken inga gentjänster. Här är det upp till var och en att hänga med i svängarna, eller trilla av på vägen och inte förstå ett jota. Jag är mycket väl medveten om att det här inte är en film ”för alla” men är du som jag, en person som gillar att lägga pussel som sagt, kan den här filmen vara din nya favorit!

 

Gyllenhaal spelar två roller. En är den ordinära och något tråkiga läraren Adam som en dag ser en film och då får syn på sin lookalike. Skådisen Anthony (också Gyllenhaal). Anthony är en helt annorlunda person, en mer uppseendeväckande snubbe med en jäkla karisma. Snart är du helt uppe på läktaren när Villeneuve pekar åt vänster och sen fintar höger. När du sedan tror att du har fått tag på bollen har han bytt ut den mot en ballong istället. Och snart spricker den. Filmen är fullspäckad med symbolik (spindlarna!!) och drömska scener.

 

När eftertexterna rullar måste man be sig själv stänga munnen, för hakan är tappad, helt enkelt. Hjärnan = äggröra.

 

 

 

Nej, inte "The Bourne Identity". Matt Damon får köra bil genom trånga passager och skjuta badguys hur mycket han vill, men här snackar vi något helt annat. Få filmer har inspirerat mig lika mycket som det här esset av regissören James Mangold ("Walk The Line", "Logan", bland andra.) Manusförfattaren Michael Cooney har lyckats skriva en historia som börjar som en vanlig ”vem gjorde det?-historia” men som slutar i något helt annat.

 

På ett smutsigt och skitigt hotell i Nevada hamnar tio olika karaktärer. (John Cusack, Ray Liotta, Amanda Peet med flera) De fastnar där då det självklart pågår århundradets värsta regnstorm utanför. Människor med helt olika personligheter måste börja lära känna varandra när helvetet brakar löst. En efter en dyker upp mördad på mer eller mindre brutalt sätt.

 

Vem är det som springer runt och lever rövare? Det kan väl inte vara den där söta tjejen? Familjefadern? Nej. Det är klart att det är strulputten med taskig attityd. När du är som mest uppe i mordgåtan utsätts du för en sinnesutvidgning i "The Matrix"-klass.

 

Där är ju den där rundlagde skådisen som kan rulla med ögonen (Pruitt Taylor Vince). Han mår inte så bra. Alfred Molina försöker hjälpa killen. Här tror du att du har fått vara med om filmens klimax. Det har du inte. Filmen tar ett steg till i slutscenen. Det är något du har missat. Men vad? Filmkonst. Hjärnan = Tillfredsställd.

 

 

 

Snark. Leonardo Dicaprio igen? Ja, just precis. Min favoritskådespelare och favoritregissör träffas här och gör filmhistoria.

 

Christopher Nolan har gjort sig ett namn som en djup tänkare i sina filmer. I "Inception" tar han sig an ämnet drömmar, och som han gör det. Jag har aldrig varit lika skakad som när jag såg filmen på bio första gången. Filmen rör sig på flera olika nivåer samtidigt och den briljanta casten (Joseph Gordon-Levitt! Tom Hardy! Ellen Page! Michael Caine!) backar upp DiCaprio på ett mycket fint sätt.

 

Don Cobb (Leo), en tjuv som kan gå in i människors drömmar och sno åt sig företagshemligheter, vill egentligen bara hem till sina barn. Cobb är bannlyst och får inte resa hem när han plötsligt får ett erbjudande han inte kan tacka nej till. En asiatisk affärsmogul vill att Cobb ska samla sitt gäng och plantera en idé i huvudet på en rivaliserande man, istället för att stjäla en. Det verkar tufft, men Cobb vet att det funkar. Han har nämligen gjort det en gång förut. Mot sina barns mor, när hon började bli lätt paranoid och psykiskt instabil.

 

När Hans Zimmers musik gifter sig med Nolans berättarteknik är det bara att bocka och buga. Scenerna när tiden går olika fort i dom olika drömnivåerna är så bra att jag vill ställa mig upp och applådera. Men det gör jag inte såklart.

 

När allt är klappat och klart och det är bara för Cobb att åka hem och gulla med ungarna, så sitter man självklart där med frågan. Drömmer han fortfarande? När filmen tar slut vill jag IN i skärmen och se om den där jävla snurran faller ner eller inte. Och det vill ni också. Erkänn. Mind = All over the place.

 

 

 

Både Kevin Spacey och manusförfattaren Christopher McQuarrie vann varsin välförtjänt Oscar för den här briljanta filmen. Fem kriminella snubbar (Spacey, Gabriel Byrne, Stephen Baldwin, Benicio Del Toro och Kevin Pollak) samlas på en utpekning hos polisen. Ett brott har begåtts. Spaceys karaktär, krymplingen Verbal, jo tjena, kommer in på förhör. Verbal berättar historian om hur han och dom andra ligisterna kommit i maskopi med varandra.

 

Allt är perfekt orkestrerat av den här briljanta, hemska, mytomspunne Keyser Soze. Det är Keyser Soze hit, Keyser Soze dit. Han spelar ut varenda kotte mot varandra och det dör folk till höger och vänster. Den här Keyser Soze är djävulen på jorden, alltså. Hur lyckas han?! Inte en själ, vare sig man, kvinna eller barn, vet vem han är. Han spelar sitt spel i mörkret som någon slags evil mastermind. Keyser Soze drar fram och skapar oreda precis överallt och alla är livrädda för den här otroligt fasansfulla mannen (eller kvinnan).

 

När allt kommer till sin spets i slutet av förhöret och vi får se var Verbal har fått inspirationen till sin historia ifrån… Gåshuden är total, håret reser sig på precis hela kroppen. Det är en tavla bakom polisen, det är trasiga kaffemuggar, det är genialitet på den absolut högsta nivån.

 

”The greatest trick the devil ever pulled was to convince the world he didn’t exist.” Den meningen kommer för alltid vara inpräntad i filmhistorien. Du kommer att vara lika bortgjord som polisen. Men du kommer att gilla det. Hjärnan = Totalt tillfredsställd.