5 filmer att se efter “Min pappa Marianne”

Förra veckan hade äntligen “Min pappa Marianne” biopremiär över hela landet. Feelgood-filmen handlar om prästen Lasse, spelad av Rolf Lassgård, som på äldre dagar kommer ut som transkvinnan Marianne. En uppfriskande handling man inte ser allt för ofta på bioduken, men som ibland vi gladeligen får ta emot. Här kommer därför en lista på fem likasinnade guldkorn som på olika sätt och vis banat vägen för Mårten Klingbergs nya film.

 

 

 

Felicity Huffman var mest känd för sin roll i “Desperate Housewives” innan hon hamnade i blåsväder förra året för att muta in sina barn på universitetet och blev dömd till fängelse.

 

För mig är hon dock mest känd som karaktären Bree i roadtripfilmen “Transamerica” som gav henne en Oscarsnominering 2006. Här spelar hon en oerhört försynt transkvinna som under sin könsbekräftande vård får reda på att hon är far till en problematisk tonåring.

 

Filmen vågar verkligen ta sin tid för att visa den komplicerade väg det är för många som går igenom denna process. Det är inget mästerverk med vissa brister i manuset, men den lyckas på ett stämningsfullt sätt nå ut med budskapet och Huffman gör absolut karriärens bästa insats.

 

 

 

Hugo Weaving och Guy Pearce som två dragqueens i all ära, men denna australiensiska kultklassikers kärna tillhör ändå transkvinnan Bernadette spelad av Terence Stamp.

 

Genom öknen får man följa med dessa tre i en turnébuss kallad Priscilla där de gör allt från att dansa till Gloria Gaynor med aboriginer till att hamna i slagsmål med trans- och homofober när bussen får motorkrångel.

 

Det är en film som tar igen det den till viss del saknar i klippning och regi med väldigt mycket hjärta och enorm comic-relief. Inte minst genom den legendariska scenen när Pearces karaktär Adam berättar om gången då han sparade en bit av Agnetha Fältskogs avföring. “What are you telling me? This is an ABBA-turd?”.

 

 

 

Detta lilla mästerverk är allt annat än en nybörjare. Den gav inte bara 90-årige Christopher Plummer sin första Oscarsnominering utan även sin första vinst samt titeln som den äldsta skådespelare att någonsin ta emot priset.

 

I regissören Mike Mills “Beginners” spelar han en äldre cancersjuk man vars fru nyligen gått bort, vilket gör att han får modet att dela med sig av en hemlighet för sin son spelad av Ewan McGregor, nämligen att han är gay. Det är en historia som gör ont samtidigt som den befriar och en stor bedrift då den lyckas få fram det annars så mossiga budskapet om att “det aldrig är försent” på ett nyskapande och originellt sätt.

 

Likt regissörens uppföljare “Alla tiders kvinnor” är den unika regin tillsammans med det säregna sättet historien berättas på något alldeles speciellt som skapar en filmupplevelse som stannar kvar hos en långt efter visningen. Att även Mélanie Laurent spelar rollen som McGregors kärleksintresse gör ju inte filmen mindre intressant direkt.

 

 

 

Ja, ni läser rätt! En av världens mest omtalade filmer kan tolkas som en film om en övergång från ett kön till ett annat.

 

Skaparna, syskonen Wachowski, är båda transkvinnor och filmen innehåller helt klart liknelser som kan ses som transsymboler. Mer generella liknelser som metaforen kring pånyttfödelse, att huvudkaraktären heter Neo som betyder ny och att karaktären känner sig förtryckt av samhället går att applicera på många olika teman. Men detaljen som att Neo blir överdrivet tilltalad av agenterna som Mr. Anderson, alltså en manlig titel, går tydligt att härleda till en transsymbol.

 

Det största argumentet, enligt mig, för denna teori hittas dock i klimaxet när Neo blir “the one” genom att lyckas undkomma att bli överkörd av ett tåg. Lana Wachowski har nämligen själv berättat att hon en gång nästan begick självmord genom att ställa sig framför ett tåg på grund av hennes funderingar kring sin könsidentitet. Klimaxet kan då alltså tolkas som en bokstavlig “komma ut”-scen.

 

Oavsett vad man väljer att tro är det en intressant tanke att ta med sig till när man kollar på denna klassiker nästa gång!

 

 

 

Denna indiefilm är definitionen av en vattendelare. Många anser den vara rent ut sagt under all kritik medan många, inklusive mig, anser den vara en full tiopoängare. Med regi och manus från den enastående Sean Baker (“The Florida Project”) samt filmad med hjälp av tre iPhone 5S-telefoner lyckas den skapa det som alla realityprogram bara kan drömma om, nämligen känslan av verklighet.

 

Man får följa två transkvinnor på jakt efter den enas ex-pojkväns nya flickvän samt en armenisk taxichaufför som mellan körningarna plockar upp prostituerade transkvinnor. Många anser att skådespeleriet är amatörmässigt, men jag tror det är ett aktivt val för att uppnå filmens realism.

 

Baker har sagt att den ikoniska dokumentärfilmen “Paris is Burning” från 1990 är en av de viktigaste filmerna som någonsin gjorts. Jag menar på att det nästan går att säga samma sak 25 år senare om hans egna verk. “Out here it’s all about our hustle and that’s it”.

 

 

Räcker inte dessa fem? Fler fina filmtips på temat är “Allt om min mamma”, “The Danish Girl”, “Girl”, “En fantastisk kvinna”, “Boys Don’t Cry” och “Laurence Anyways”.