5 filmroller som gjorde Audrey Hepburn till en odödlig stilikon

Under sitt 63-åriga liv hann Audrey Hepburn, huvudpersonen i nya dokumentären "Audrey", gå från balettdansande barn via rekordvinster i skådespelarpriser till UNICEF-ambassadör. Hon stack ut i både sin bransch och tid med en karriär utan stora skandaler och blev en förebild och stilikon med klass. Hennes fascinerande liv liknade dessutom ingen annans.

 

Som dotter till en nederländsk baronessa, Ella van Heemstra, och en brittisk, framgångsrik affärsman, Joseph Victor Anthony Ruston-Hepburn, innebar barndomen inslag av olika kulturer och språk. Hon växte upp i både Belgien, England och Nederländerna; reste mycket tack vare pappans jobb och lärde sig tidigt sex olika språk.

 

Det blev tidigt klart att Hepburn var en framtida talang att räkna med. Efter att fadern lämnat familjen startade andra världskriget. Trots en traumatisk tid så engagerade sig Hepburn genom att leverera meddelanden, mat och tidningar samt volontärarbeta på sjukhus. Men hon fick främst användning av sina talanger genom att samla in pengar åt nederländska motståndarrörelsen med uppträdanden. Redan i ung ålder gav Hepburn prov på vilken stjärna – och hjältinna – hon var.

 

Efter kriget hann Hepburn göra sin skådespelardebut i en reklamfilm för flygbolaget KLM innan hon flyttade till London för att studera balett. Men efter att ha fått höra att en balettkarriär var hopplös på grund av hennes längd och svaga fysik så bestämde hon sig för att satsa på skådespeleriet. Och det tackar vi för.

 

 

Efter jobb som körsångerska på Londons teaterscen så upptäcktes hon av en rollsättare och medverkade i mindre roller i flera filmer innan hon fick sin första stora biroll som – ironiskt nog – balettdansös i ”Hemlig agent” (1952). Nästa film var brittisk-franska komedin ”Monte Carlo Baby” där hon hade en biroll som bortskämd skådespelerska. Alla vägar leder till Rom… eller i detta fall Monte Carlo där filmen spelades in och författaren Colette bodde på samma hotell. Hon valde Hepburn till titelrollen i Broadway-uppsättningen av hennes pjäs ”Gigi”. Återigen bevisade Hepburn vilken självklar stjärna hon var. Hon gick in i repetitionerna utan att någonsin haft repliker på scen och gjorde succé när premiären nästan uteslutande möttes av hyllningar.

 

”Prinsessa på vift” (1953) innebar det ultimata genombrottet på vita duken och en stadig plats på Hollywoods karta var ett faktum. Ett saftigt kontrakt med Paramount skrevs på och stora priser rullade in, inklusive en Oscar (av totalt fem nomineringar). Hon är en av få personer som lyckats vinna både en Oscar, Emmy, Grammy och Tony. Hon fortsatte att göra succé såväl hos publiken och kritikerna, som på vita duken och teaterscenen. Hon blev även en populär modeikon, både på och utanför film, och valdes 1961 in på bäst klädda-listans Hall of Fame.

 

 

I slutet av 1960-talet tog hon en paus från skådespelandet för att fokusera på sin familj. Hon var gift och fick ett barn var med skådespelaren Mel Ferrer och psykiatrikern Andrea Dotti innan träffade nederländske skådespelaren Robert Wolders som hon var gift med fram till sin död.

 

Hon gjorde comeback i slutet av 1970-talet men hennes sista filmer var inte lika framgångsrika. Stjärnstatusen svalnade men Hepburn med ett hjärta av guld satsade istället återigen på familjen, och sin nya roll som UNICEF-ambassadör. För UNICEF reste hon världen runt för att besöka krigsdrabbade barn. Hon gjorde sin sista filmroll, ett litet gästinhopp, i Steven Spielbergs ”Always” (1989) innan hon 1993 avled i blindtarmscancer.

 

Hepburns legend kommer alltid ha en trygg plats i filmens och populärkulturens historia. Men för att riktiga lära känna henne så bör du uppleva henne som skådespelare. Här är de fem ultimata Hepburn-rullarna.

 

 

 

Producenterna till ”Prinsessa på vift” ville ha Elizabeth Taylor till den romantiska komedin men när Hepburn gjorde entré under sin provfilmning utbrast regissören William Wyler ”Det är vår tjej!”. Motspelaren Gregory Peck var även han smart nog att inse Hepburns potential och övertalade Wyler att inkludera hennes namn ovanför titeln, istället för under som planerat. Filmen blev Hepburns första, stora filmsuccé. Förutom en välförtjänt plats på Hollywood-kartan så kunde hon snart stoltsera med både en Oscar, Golden Globe och BAFTA, och blev därmed den första kvinnliga skådespelaren att vinna alla tre för samma roll.

 

 

 

Hepburn följde upp ”Prinsessa på vift” med ännu en populär komedi, denna gång i händerna på genrens mästare Billy Wilder. Hon gav återigen prov på sin utstrålning och karisma i rollen som en ung kvinna uppvaktad av två äldre bröder (Humphrey Bogart, William Holden). Hon började också etablera sig på allvar som stilikon då hon själv var med och valde ut de minnesvärda kläderna till sin karaktär. En Oscarsnominering blev resultatet.

 

 

 

När Hepburn fick rollen mot legenden Fred Astaire i sin första filmmusikal var det självklart att hon skulle återuppliva sina gamla danstalanger. Trots en 30 års åldersskillnad så gav de två stjärnorna allt i en musikalisk romans mellan en fotograf och ett bokhandelsbiträde under beatnik-rörelsens era. Trots detta floppade dessvärre filmen på biograferna och riskerade att bli en parantes i Hepburns karriär. Det var först flera år senare när en annan Hepburn-musikal, ”My Fair Lady”, gjorde stor succé som Paramount släppte ”Kär i Paris” igen till stor framgång.

 

 

 

Truman Capote skrev förlagan till Blake Edwards komedi och ville helst ha Marilyn Monroe i huvudrollen men medgav att Hepburn gjorde ”ett utomordentligt jobb”. Och världen höll med. Filmen – och rollen med den ikoniska svarta klänningen – blev en av de mest berömda i historien, och en av Hepburns mest framgångsrika. Hon kallade själv rollen en av hennes ”jazzigaste” i sin karriär och antog utmaningen att som introvert spela extrovert. Satsningen gav frukt och hon nominerades återigen till en Oscar.

 

 

 

Såväl filmhistoria som kontrovers skapades när George Cukor gjorde film av den populära scenmusikalen. Producenten ratade Julie Andrews, som gjort rollen på scen, för den mer kommersiellt gångbara Hepburn. Som den vänliga själ hon var försökte Hepburn övertala producenterna att anlita Andrews innan hon tog rollen. Hon upptäckte snart att hon trots skola och erfarenhet av sång skulle dubbas och lämnade upprört inspelningen. Succén var trots allt ett faktum både hos kritiker, publik och Oscarsjuryn – Hepburn blev dock utan nominering denna gång och ironiskt nog vann Andrews (för ”Mary Poppins”).