5 karaktärer som kan få "Agent Carter" att skina

Nu är det snart dags för oss att återse “Agent Carter”. För de av er som missat denna serie, kan dess handling sammanfattas som att den handlar om Peggy Carter, Captain Americas kärleksintresse i första “Captain America”-filmen. Medan han ligger nerfryst i en sisådär sjuttio år, fortsätter hon att bekämpa Hydra och andra skurkar.

Seriens styrkor ligger dels i de högkvalitativa actionsekvenserna, som är fartfyllda och fulla av kampsport, skottlossningar och massiva explosioner, som kan få till och med Michael Bay att bli grön av avund. En annan av seriens styrkor är det faktum att den skiljer sig från många andra liknande serier genom att utspela sig på 1940-talet. Detta medför mode, frisyrer och, så klart, även attityder typiska för perioden. Det blir alltså inte det lättaste för Peggy Carter att bli tagen på allvar av den enkla orsaken att hon är kvinna.

Seriens andra säsong har premiär den nittonde januari. Dagens lista fokuserar på seriens största styrka, som ligger i de färgstarka karaktärerna. Det är ännu inte sagt om vi kommer få återse alla karaktärerna som överlevde första säsongen, eller hur mycket de kommer medverka. Men dessa är de karaktärer jag hoppas på att få återse och som, om de får utvecklas ordentligt, kan få serien att skina.

Sousa blev av med sitt ben under andra världskriget och ses därför inte som en “riktig” man av sina kollegor. Detta gjorde, under första säsongen, att han och Carter snabbt bildade en relation byggd på ömsesidig respekt och förståelse; de vet båda att de “brister” deras kollegor ser hos dem gör att de måste jobba dubbelt så mycket och dubbelt så bra.

Främsta anledningen till att jag sätter upp Sousa på denna lista är för att han spelas av Enver Gjokaj. Gjokaj har arbetat i Hollywood i tio år nu. Den roll han troligtvis är mest ihågkommen för är rollen som Victor i Joss Whedons serie, “Dollhouse”. Serien byggde på att en hemlig organisation använde sig av programmeringsbara människor, så kallade “Dolls”, för att utföra diverse uppgifter. Dessvärre spelades huvudrollen av Eliza Dushku, som inte har vidare mycket bredd som skådespelare. Det har däremot Gjokaj, som uppvisade en mångsidighet i sitt skådespel.

Jag hoppas sannerligen att han får mer utrymme i andra säsongen av “Agent Carter”. Det står redan nu klart att han kommer att återvända i den andra säsongen, då han hälsar Carter välkommen när hon anländer till Los Angeles i trailern.

När vi träffade “Dottie” var hon en naiv tjej som precis klivit av bussen från Iowa. Fast det visade sig bara vara en lögn. Egentligen är hon en rysk lönnmördare, tränad sedan hon var barn. Hon har underliga sovvanor och är en riktig fena på kampsport. Tankarna förs lätt till en annan kvinnlig rysk lönnmördare i Marvel Cinematic Universe, Black Widow.

Fast Black Widow känns som en väldigt välanpassad individ i jämförelse med “Dottie Underwood” (detta är, så klart, inte hennes riktiga namn). Hon är en formidabel motståndare som känns nästan som en spegelversion av Carter. Där Carter drivs av en moralisk kärna som bara förstärktes under de år då hon jobbade med Captain America, drivs “Dottie” av en inpräntad pliktkänsla.

De är båda drivna och skickliga kvinnor i en mansdominerad värld. Det blir därför en väldigt jämn kamp mellan de två när de drabbar samman. Kampen mellan gott och ont och, om man så vill, mellan frihet och tyranneri, är aldrig mer påtaglig än när dessa två möts i en kamp på liv och död i första säsongens sista avsnitt.

“Dottie” är inte med i trailern, men det är ju inte helt otänkbart att hon kommer återvända.

Första gången vi träffade Zola var i “Captain America: The First Avenger”. Han är en av Hydras ledande vetenskapsmän. Precis som sig bör med en kvasi-nazistisk forskare, är han liten, blond, pratar med en äckligt ljus röst med tysk brytning och påminner en hel del om en vessla. Man skulle kunna säga att han är klyscha, men ibland är det precis vad som behövs. Jones förtjänar en eloge för sin insats.

Egentligen medverkar han bara i en scen i första säsongen av “Agent Carter”, men han är en så perfekt skurk att jag verkligen hoppas att han återvänder i andra säsongen. Det verkar onekligen som att han kommer att återvända, men det är ännu inte sagt om det kommer bli i “Agent Carter”.

Man kan anta att det är denna typiska engelska butler som Tony Stark har baserat sin elektroniska butler på i “Ironman”- och “Avengers”-filmerna. Han är proper, lojal och, ärligt talat, rätt fjantig. Men han är ju VÅRAN fjantige butler.

Han är helt okej på att köra bil och utför de flesta uppgifter han får till punkt och pricka. Men han är ju inte någon man egentligen vill ha med sig en eldstrid eller ett handgemäng. Denna karaktär fungerar dock så bra just för att han inte passar in i sin miljö. På sätt och vis påminner han oss om att den miljö Peggy Carter vistas i inte bara är ogästvänlig för starka kvinnor, utan för alla som inte passar in i mallen av en helylle-amerikan.

Det är dessutom relationen mellan Jarvis och Carter som resulterar i den mest underhållande dialogen. Carter förstår att hon, och därmed Jarvis med henne, måste böja på reglerna för att uppnå resultat. Jarvis, å sin sida, har svårt att släppa sina butler-vanor, där allt har en tid, en plats och ett sätt att hanteras på. Allt som oftast slutar det med att Jarvis hjälper Carter. Men vägen fram till detta beslut är alltid lika underhållande att beskåda.

Av trailern att döma, kommer Jarvis vara Carters följeslagare även i andra säsongen.

På första plats har vi, så klart, agent Carter själv. Till en början tyckte jag det var lite tröttsamt med en serie som kritiserade det patriarkala samhället genom att visa oss hur en kvinnlig agent är tvungen att navigera sig fram genom 40-talets machosamhälle. Men efter ett tag fann jag att det fungerar väldigt bra. Kritiken förstärks på grund av valet av tidsperiod. Men den står inte alltid nödvändigtvis i centrum.

För sanningen är att Peggy Carter egentligen inte behöver jämföras med samtida män och kvinnor; hon är en kapabel hårding i vilken tidsera som helst. Hon kan slåss, hon kan skjuta, hon är listig och är en hjälte som det är lätt att heja på. Det är dessutom rätt uppenbart att medan hon finner sina manliga kollegors attityd tröttsam, är det inget hon väljer att hänga upp sig på; när hennes manliga kollegor äntligen inser sitt misstag i att behandla henne som en sekreterare är det inget hon väljer att dröja kvar vid.

För agent Carter är det alltid uppgiften som agent som kommer först. Detta gör att karaktären fungerar väldigt bra. Hon är en feminist genom att faktiskt bevisa att hon är minst lika bra som sina manliga kollegor, men har inget behov av att skryta; hon visar att hon är bättre genom att välja att inte vara en del av machokulturen samtidigt som hon bevisar att hon faktiskt kan spela spelet minst lika bra som pojkarna.

Jag gillar Howard Stark (Dominic Cooper). Precis som sin son är han en charmig och högintelligent playboy vars till synes bekymmerfria attityd endast överträffas av hans uppfinningsrikedom. Han försåg Carter med den uppgift hon behövde för att uppfylla sin potential i första säsongen. Hans viktigaste funktion är dock som den frånvarande figur han var i stora delar av första säsongen. Han behöver komma in och ge Carter och hennes trogna vapendragare uppgifter eller information. Sedan  kan han återvända till sina cocktails och sina kvinnor; han har ingen plats i Carters permanenta inre cirkel. Visst vill jag återse honom. Men i väldigt små portioner.

Jack Thompson (Chad Michael Murray) är en annan historia. Han är en representant av den machokultur som Carter måste ta sig fram i. Så småningom vinner hon Thompsons respekt. Murray, tidigare mest känd som den grubblande tonåringen Lucas i “One Tree Hill”, har här hittat en roll som verkligen passar honom, det vill säga en självgod mansgrisen. Frågan är dock om Thompson verkligen har så mycket mer att tillföra nu när det står klart för alla, inklusive Thompson själv, vem den bästa agenten i SSR är. Faktum är att han lyser med sin frånvaro i trailern. Det hade nästan varit bättre om de ersatt honom med en ny chef, som tvivlar på att en kvinna verkligen kan vara den bästa agenten.