5 saker Hollywood bör lära sig av Barbenheimer-succén

Den gemensamma kraften av Christopher Nolans ”Oppenheimer” och Greta Gerwigs ”Barbie” –”Barbenheimer” – går knappast att överdriva. Succén lämnar ett väldigt svall efter sig som jag tror leder till att Hollywood byter kurs.

 

 

Folk klädde sig i rosa och glitter, begav sig till biograferna för att översköljas i nostalgi med ”Barbie”. Mamma-dotter-duon har aldrig varit starkare på bio. Några kallar ”Oppenheimer” för Nolans bästa verk, säger att det är den viktigaste filmen någonsin. Tekniskt ointresserade efterforskar helt plötsligt 70 mm-biografer. Vissa såg båda filmerna samma dag, andra gick på bio för första gången sedan pandemin. Det verkar finnas något för alla.

 

Jag tror – och hoppas – att Hollywood efter år av självskadebeteende i samma gamla hjulspår är på väg att sätta ny kurs. Jag tror man kommer se till ”Barbenheimer”-succén för att finna framgångsreceptet, för att ta reda på var man ska sätta kurs härnäst.

 

Här är fem punkter jag tror kommer definiera Hollywoods nya kurs.

 

 

 

Vi har fått superhjältefilmer och franchiseproduktioner, prequels och sequels nedstoppade i halsen i alldeles för många år. Visst, emellanåt har originalberättelser poppat upp och lyckats skörda viss framgång, Smile” (2022) och ”Get Out” (2017) är bra exempel. Men på det hela taget har det gamla och säkra fått styra, nya idéer fått väja.

 

En framgångssaga i magnitud med ”Barbenheimer” går dock inte att blunda för. Jag tror att Hollywood äntligen börjar inse att en framgångsrik blockbuster kan vara vad som helst och komma från var som helst. Publiken vill ha nytt och fräscht, inte samma berättelse för hundraelfte gången. Vi vill att filmen utforskar och utmanar, inte ältar och tjatar ut. Det borde Hollywood förstå nu.

 

Summa summarum: döda superhjälten och segla nya farvatten.

 

 

 

Nolans mörka drama om atombombens fader är en ambivalent hyllning till – och varning för – teknologin, en nyanserad fallstudie om mannen bakom uppfinningen. Gerwigs komedidrama om allas älskade plastdocka är en problematisering av stereotyper och ideal, ett avmystifierande av feminismen och jämlikheten, fyndigt levererad utan förbehåll.

 

Vilken är den gemensamma nämnaren? Att bägge filmer möter samtiden.

 

Vi som publik behöver – och vill – konfronteras vår brinnande värld, inte fly från den. Jag tror Hollywood inser att det inte längre är tillräckligt att göra film på gamla troper. Vi måste känna igen oss, andas samma luft som karaktärerna.

 

Med bakgrund av ”Barbenheimer” tror jag Hollywood framöver kommer producera fler filmer som känns nutidsaktuella och viktiga. Det är absolut trevligt, till och med nyttigt, att då och då kunna fly en hektisk vardag eller en bedrövad omvärld i en tanklös film. Men den nya kursen tror jag präglas av mer reflekterande filmer.

 

 

 

När den kreativa makten fördelas på för många aktörer så kan det bli bra film, men mer ofta än sällan blir resultatet mediokert och oenhetligt. Och nästan aldrig blir det något vi inte sett förut. För många kockar och såsen skär sig. Detsamma gäller för film.

 

Nolan och Gerwig är bägge auteurer och ”Barbenheimer” ett bevis på den magi som kan uppstå när man stöttar en centraliserad kreativ kraft. Jag tror ”Barbenheimer”, med extra betoning på Gerwigs ”Barbie”, fick Hollywood att inse detta.

 

Jag spår att Hollywood i större utsträckning kommer låta regissörer skriva sina egna berättelser och låta manusförfattare ge form åt sina egna visioner. Det är på tiden att Hollywood ger auteuren utrymme.

 

 

 

Men var finns dessa auteurer som Hollywood ska anförtro med projekt? Vissa finns redan i branschens toppskikt och behöver bara lite tilltro från produktionsbolagen för att komma till skott. Men dessa är bara toppen på isberget. En oupptäckt majoritet finns under ytan – på filmfestivalerna.

 

Både Nolan och Gerwig är skapare vars karriärer startade i festivalkretsarna; Nolan med ”Following” (1998) och Gerwig som skådespelare i flertalet indiefilmer. Efter att ha uppmärksammats i festivalkretsarna har dessa skapare kunnat tackla sig vidare till nuvarande positioner. Det tackar vi för – hade det inte varit för filmfestivalerna hade vi kanske inte suttit och pratat ”Barbenheimer” just nu.

 

Hollywood har dock länge letat talang på filmfestivaler. Eller letat kanske är fel ord; man har väntat på att något extraordinärt ska debutera och därefter har man riktat sin uppmärksamhet. Och då snackar vi de filmer som lyckas på de allra fetaste filmfestivalerna. Här tror jag man kommer bättra sig framöver; man kommer leta mer och även på de mindre festivalerna efter talang.

 

 

 

Ovanstående fyra faktorer kokar ner i denna femte – att våga se dum ut. Det är egentligen vad allt handlar om.

 

Min engelskalärare sa alltid: ”det är bättre att fråga och verka dum än att undvik att fråga och förbli dum.” Citatet kan översättas till Hollywoods historiska oförmåga till att ta risker: ”det är bättre att producera vågade filmer och riskera att se dum ut än att fortsätta producera säkra kort och förbli dum.”

 

Sanningen är att alla originella berättelser inte blir till succéer och Oscarsvinnare. Många blir floppar, vare sig det är berättigat eller ej. Men testar man inte, får man aldrig veta. Jag förväntar mig inget revolutionerande mod framöver från Hollywood, men jag tror man kommer våga ta ut svängarna mer. Man kommer våga se lite dummare ut.

 

 

Likt en femåring drar samma skämt flera gånger efter att ha framkallat omgivningens skratt med det första, tenderar Hollywood att kopiera sina egna produktioner för att den första fick uppmärksamhet. Problemet är att till slut skrattar ingen.

 

”Oppenheimer” ska inte innebära fler filmer om kvantfysik, och ”Barbie” ska inte uppmuntra till filmer om leksaker. Det krävs en bredare analys, en djupare förståelse. Hollywood måste se till hur berättelserna är uppbyggda, inte vad de handlar om.

 

Gör filmer om leksaker och historiska uppfinnare, berätta om främmande solsystem och sagoland, ta mig till forna krig och dem som komma skall – men segla nya farvatten, möt verkligheten, främja auteuren, ragga talang på filmfestivaler och våga se lite dum ut!

 

Jag hoppas – jag tror – ”Barbenheimer” har fått Hollywood att förstå detta.