5 skruvade och sjuka skräckfilmskoncept

Alla skräckfilmsfreaks därute har nog en särskild plats reserverad i hjärtat för de där riktigt skruvade och sjuka filmerna. Inte direkt av den skrämmande sorten, utan mer de som bara är gjorda för att vara riktigt snuskiga, uppseendeväckande för att se hur mycket man kan höja ribban för det man klarar av att se. Här kommer fem filmer av både den riktigt sjuka och skruvade sorten att koppla av till efter en lång och hård arbetsdag!

Den ökände yakuzabossen Anjo förvinner spårlöst med närmare 300 miljoner yen på fickan. Hans klan, med den våldsälskande sadomasochisten Kakihara (Tadanobu Asano) i spetsen, sätter  snabbt igång med att finkamma Shinjuku efter spår av sin ledare. Under letandet staplas kapade lemmar, inälvor och andra kroppsdelar på stadens gator och deras vägar korsars snart med Ichis. Ichi är en psykiskt instabil och livsfarlig lönnmördare som lever ut sina sjuka sexuella lustar genom groteska mord och snart får Shinjukus allra värsta gangstrar att krypa på knäskålarna av rädsla. Dock inte Kakihara, som bara blir allt mer fascinerad av Ichi och hans brutala framfart och tillvägagångssätt. Snart vill han inget annat än att att förverkliga sin högsta dröm – att stå ansikte mot ansikte med Ichi för att, förhoppningsvis, få känna den smärta och plåga som en psyskiskt sjuk sadomasochist fram tills nu bara kunnat drömma om.  

Takashi Miike räddes uppenbarligen inga gränser när han filmatiserade Hideo Yamamotos manga ”Koroshya 1” och levererade något som visade filmvåld på en helt ny nivå. Om du finner filmatiseringen av ”Ichi the Killer” skruvad, kan du bereda dig på att mangan är 10 gånger värre. 

I ett dystopiskt Tokyo har stadens polisstyrka privatiserats och styr staden med järnhand för att upprätthålla ordningen på gatorna. Samtidigt har den undre världen börjat krylla av kriminella och våldsälskande mutanter. Denna gång räcker inte en stadig hagelbrakare eller en vässad machete till för att hålla dem på mattan, eftersom mutanternas sår och avhuggna lemmar transformeras till livsfarliga vapen. 

Bara det faktum att ”Tokyo Gore Police” beskrivits som en korsning mellan ”Ichi the Killer” och ”Bladerunner” är ett första tecken på att du bör bereda dig på något som är ganska – om inte rentav väldigt – skruvat. Japanerna sätter inga som helst gränser när de ger sig in på att göra en riktigt goredrypande skräckfilm och ”Tokyo Gore Police” är utan tvekan ett praktexempel. 

Den aspirerande skådespelerskan med det självpåtagna namnet Novella McClure har inte landat en enda filmroll på snart 3 år av provspelningar och förhoppningar. Hon tillbringar nätterna bland Hollywoods ”crème de la crème” på lyxiga nattklubbar för att försöka passa in. Livet är en ständig kamp för Novella och det hela blir inte bättre av den dåliga vana hon utvecklat på senare tid – hon kan inte låta bli att gnaga i sig små bitar av sin egen kropp och i takt med att hennes aptit för denna bisarra maträtt bara växer inser hon att det mycket snart inte kommer att finnas mycket kvar av henne att äta. 

Samtidigt som ”EAT” är en av de visuellt vidrigaste skräckfilmer på ett bra tag, slänger den också iväg en ordentlig känga till Hollywoods morbida fixering vid utseende, skönhetsideal och ytlighet. Efter att ha sett ”EAT” kommer man garanterat aldrig mer att ertappa sig själv med att sitta och bita på sina naglar...du kommer att förstå varför när du sett filmen. Så vad väntar du på?

Hirata, en fundamental filmnörd, med siktet inställt på att bli Japans störste filmregissör, ränner omkring på stadens gator med kameran i högsta hugg och sitt filmteam ”Fuck Bombers” bestående av de närmaste vännerna. Samtidigt utspelar sig historien om en av stadens lokala Yakuzabossar, Muto, vars fru avtjänar ett långt fängelsestraff för mord. Deras dotter, den oemotståndliga Mitsuko, var en gång Japans stora TV-stjärna när som hon liten debuterade i en reklamfilm för tandkräm. Mutos frus högsta önskan är nu att få se en långfilm där hennes dotter spelar huvudrollen, något som Muto tänker förverkliga till varje pris.Men varken han eller hans klan kan något om filmskapande och stöter lyckligtvis snart på Hirata och hans filmteam. Tillsammans bestämmer de sig för att hjälpa varandra och den därav följande filminspelningen blir något som kräver en helt ny måttstock.

Hirata vill att filmen ska bli realistisk och våld ska det inte sparas på. Muto har passande nog planerat en attack på en rivaliserande Yakuzaklan. Hirata och hans filmteam tar sig in i den rivaliserande klanens högkvarter och riggar upp filmutrustningen, samtidigt som de storögt betraktar sceneriet. 

Kort därpå utbryter den mest komiska och bloddrypande filminspelning någon kunnat föreställa sig. En goredrypade skräckkomedi, så absurd att du kommer att få det svårt att kippa efter andan mellan skrattanfallen.

Harold Monroe, en universitetsprofessor från New York, ger sig av till de mest svårtillgängliga och mest okända delarna av Amazonasdjungeln. Hans uppdrag är att leta efter en grupp studenter som försvunnit spårlöst när de spelade in en dokumentärfilm om en av djungelns kannibalstammar. Harold hittar inte studenterna, men han hittar deras filmmaterial och tar det med sig tillbaka till New York i förhoppning om att materialet ska avslöja vad som hänt hans studenter. Vad han får se är vad vi får se – något så fruktansvärt att man även som härdad skräcktittare överväger att greppa närmaste soffkudde.

Ökänd, avskydd, chockerande, hyllad och en av de få filmer jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer att se om. Ruggero Dedatos ”Cannibal Holocaust” väckte minst sagt starka reaktioner från flera instanser och det gick så långt att Dedato själv arresterades strax efter filmens premiär.

När filmen hade premiär i Italien trodde publiken att de såg en dokumentär som visade hur folk halshögs, lemlästades och åts levande av kannibaler. Dedato anklagades för att ha gjort en snuff-film där skådespelarna torterats och mördats på riktigt, vilket senare, som tur var, visade sig vara osant. Dedato hade slutit ett avtal med filmens skådespelare, enligt vilket de inte fick visa sig i någon typ av media under ett år efter filmens premiär. Därav kom misstankarna om att de dött under filmens inspelning.

Däremot hade han dödat riktiga djur under inspelningen av filmen, bl.a. en boaorm, en apa, en sköldpadda och en gris. För detta dömdes Dedato till 4 års villkorlig dom för brott mot italienska djurskyddslagar. Han har på senare år bett om ursäkt för detta och sagt att det är något som han ångrar djupt.