5 svenska filmfloppar vi minns (eller vill förtränga)

Allt är av intresse, särskilt svensk film när den är som allra sämst. Ju högre insats, desto hårdare blir fallet. 

Ett haveri värt namnet bör därför ha någon eller några av dessa beståndsdelar: hyfsat hög inspelningsbudget, förhandsstöd från Svenska Filminstitutet (SFI) eller betydande biodistribution. Visar det sig dessutom att filmen utmanar allt vad god smak heter, ja då har vi en vinnare. 

För att plocka russinen ur kakan har de senaste 15 åren bjudit på fem svenska filmer som sticker ut lite extra.

Jag hade faktiskt raderat den här filmen från medvetandet. Om det inte vore för att en vän nyligen nämnde den, hade jag förmodligen fortsatt genom livet i tron om att den aldrig hade existerat. Nu har jag sett om den och ja, det finns grader i helvetet men inga förmildrande omständigheter kan hindra Belsebub från att omsluta "Naken" i sin eviga skärseld.

På sin bröllopsdag vaknar brudgummen Anders upp naken i en hiss, utan att veta varför. Sedan försöker han hinna till bröllopet i tid, det händer tokiga saker och ett antal kändisar medverkar i meningslösa cameoroller. Tematiskt kan filmen anses ha drag av "Spring Lola" (handlingen börjar om med jämna mellanrum) och vara en föregångare till "Baksmällan", fast så oerhört mycket sämre att jämförelser blir löjliga. Vad som kan låta småkul på manusstadiet fungerar inte alltid i praktiken. Någon borde ha sagt ifrån å det grövsta.

"Naken" är som om ett gäng dokusåpadeltagare hade fått i uppdrag att göra en långfilm på en vecka. Man är vad man gör sig till. Knappt 10 minuter in i filmen gör Anders ett misslyckat försök att lägga plumspapper i toan, för att sedan istället bajsa i handen. Det är på den nivån humorn ligger. Under filmens två minuter långa lökiga, animerade inledning, utspelas det man behöver förstå av handlingen. Mer än så ska ingen behövas utsättas för. Nu glömmer vi det här, en gång för alla.

En handfull vetgiriga biologer hittar något mystiskt i skogen som vill dem ont. Läskigt? Nej. Förklaringen till att en lågbudgetfilm av detta slag beviljades biodistribution är troligen dess flört med " he Blair Witch Project", häxfilmen från USA som blev en oväntad biosuccé 1999. Vad "Scream" i slutet av 1990-talet gjorde för den avsomnade slasher-genren, gjorde ”Blair Witch” för found footage-diton.

På pappret var man helt rätt i tiden med en svensk rysare som likt nämnda amerikanska föregångare utspelar sig i skogsmiljö. Enligt danskt dogmakoncept med skakig handkamera och dokumentärt anslag, är berättartekniken realistisk och händelseförloppet linjärt. Tyvärr litade nog filmmakarna lite för mycket på att inramningen skulle bära, nästan som att man förutsatte att biopubliken hade Blair Witch-häxans ondska färskt i minnet. Det finns dock två viktiga skillnader: "Det okända" är ingen found footage-film och man har inte vågat skippa filmmusik helt och hållet. De beståndsdelar som gjorde "The Blair Witch Project" otäck har man alltså valt att inte anamma.

Det är antagligen meningen att man ska bli rädd för vad som ser ut som ett söndertrasat kycklingkadaver, men istället kväver man ett skratt. Lite som när varelsen i "The Village" dyker upp och bara står där som ett fån, mitt i Pennsylvanias lövskog. Illusionen håller inte. Det blir varken hackat eller malet. Vad som däremot är på riktigt är filmens befogade kalkonrykte.

Det finns en skräckblandad förtjusning i att se svensk filmelit skjuta sig själv i sank, särskilt med tanke på hur många instanser en filmproduktion måste gå igenom innan den kan realiseras. Typexemplet stavas "Tre solar", ett historiskt drama och pekoral omtalat som en av landets mest utskrattade filmer någonsin. Så hur förvaltades de 17,5 miljoner kronor filmen ska ha kostat att göra, varav SFI stod för fem? Tja, Mikael Persbrandts striphåriga peruk fick i alla fall uppmärksamhet, med omnämnande i Filip och Fredriks "100 höjdare". Första gången jag såg trailern var innan biopremiären av "Sagan om konungens återkomst". När Persbrandts apatiska, perukförsedda rollfigur Ulf dök upp hördes spontanfniss i salongen. Sånt brukar inte båda gott.  

Det här är alltså ett medeltidsepos med sådana pretentioner att de blir komiska, trots att landets församlade skådespelarelit inkluderades i rollistan. Den lika otidsenliga som överteatraliska dialogen haglar av svordomar och könsord, som när Rolf Lassgårds förrymda dåre frustar att han ska "spräcka fittan" på Hanna Röde (Lena Endre), samma kvinna Björn Granaths vaktchef  vill "knulla livet ur". Eller när Kjell Bergqvists fiskare vrålar "jävla Gudjävel" rakt ut i skyn. För att nämna några av många bisarra höjdpunkter. Jag stannar där och konstaterar att filmkonsulenthuvuden lär ha rullat. Alla kan fela och allmänhetens förtroende för SFI är förhoppningsvis återupprättat vid det här laget.

Detta försök till ett stockholmskt maffiaepos är en uppvisning i goda ambitioner. Trots att filmstödet uteblev lyckades man skrapa ihop en imponerande budget, enligt IMDb uppskattad till 40 miljoner kronor. Tyvärr räcker det inte med monetära muskler och medial hajp när resten havererar. Dagarna innan biopremiären stod att läsa i Dagens Industri:

"Gangster kommer att locka minst 130.000 biobesökare, spår [producenten] Daniel Collert. Då skulle Filminstitutet i efterhand tvingas ge ut ett obligatoriskt miljonstöd till filmen, vilket vore en ordentlig knäpp på näsan för filmkonsulenterna."

Nu blev det ju inte riktigt så. Riskkapitalisterna som investerade i projektet fick en dyrköpt läxa. När det låter för bra för att vara sant, är det ofta för bra för att vara sant.

Vad gäller handlingen har jag medvetet blockerat det mesta, men särskilt tre fragment har etsat sig fast i pannloben: kriminalpolisen Kent (Kjell Bergqvist) tuggar konstant på en tandpetare, skurken Thomas (Mikael Persbrandt) har ett osedvanligt självgott hånflin och det finns en scen som är en uppenbar blinkning till det korta men intensiva mästarmötet mellan Robert De Niro och Al Pacino i Michael Manns 1990-talsaction "Heat". Personregin i "Gangster" har dock en bit kvar innan den tangerar "Heat"-nivå. Slutbetyg: en och en halv ängslig Stureplanskrog av fem möjliga.

Snilleblixt: Sean Banan ska spela in en musikvideo i Afrika, som i filmens officiella presentation beskrivs som "världens skönaste land", vilket även besjungs i trailern: "Seanfrika åh Seanfrika, du är ju världens bästa land". Man finner det alltså lustigt att reducera en hel kontinent och världsdel till ett land. Exotismen vet inga gränser och buskishumorn får nästan (men bara nästan) Stefan & Krister att framstå som sofistikerade. Nåväl, risken att någon skulle få för sig att se filmen är praktiskt taget obefintlig. Gott så.

Att SF:s programansvariga förbarmade sig över den övergår allt förstånd. Kanske stirrade man sig blind på Sean Banans omåttliga popularitet som plojartist – barnens favorit och den naturliga arvtagaren till Markoolio – att man gladeligen distribuerade vad som skulle komma att bli ett av 2010-talets hittills största publikfiaskon. Barnfamiljerna svek, kritikerna gick bärsärk och till och med branschkollegor rasade. Enligt stjärnregissören Ulf Malmros "förstör [den] för svensk film och sänker varumärket". Tragikomiskt nog kunde man i trailern höra Sean Banans speakerröst vädja till potentiella biobesökare: "Det blev en trevlig film för hela familjen, så se till att kolla in den på bio [...] annars kommer svensk filmindustri med mitt huvud på ett fat." Föga anade man hur rätt bananen skulle ha i sin undergångsprofetia.