5 tv-spel som lämnade mig tårögd – och varför

Det är åtminstone något som många – speciellt folk som inte brukar spela spel – fortfarande anser. Även åsikten att berättande i spel bara är onödigt hörs ofta, trots att berättelsedrivna spel blir allt vanligare och vanligare. Varje gång jag hamnar i dessa diskussioner så listar jag ett antal exempel som enligt mig kan bevisa motsatsen, så varför inte dela med mig av några?

 

 

 

Jag hade hört mycket gott om det här spelet innan jag själv fick chansen att prova det, men jag tog alla lovord med en nypa salt. Som tur är blev jag positivt överraskad. I Night In The Woods kliver man in i rollen som Mae Borowski, en 20-årig tjej som återvänder hem efter att ha hoppat av college. Hennes hemstad visar sig ha drabbats av en ekonomisk kris och är därmed tystare än Mae minns... men staden är lika full av mysterier som den är tom på folk.

Samtidigt som spelet erbjuder en intrikat berättelse som gör att man knappt kan vänta på att lösa de mysterier som finns i staden, så gör Night In The Woods även ett bra jobb med att förmedla hur det kan vara att leva med psykiska sjukdomar som depression, ångest och dissociation. Att stigmat bakom detta ämne försvinner medan man lär sig att det är okej att inte vara okej, i samma takt som Mae lär sig att hantera sina egna problem, är värt en eloge i sig självt. Man får även en inblick av alla andra karaktärer runtom sig och att de har sina egna svårigheter i livet att ta itu med.

Att fokuset inte ligger på psykisk ohälsa i sig, utan istället på personerna som upplever det samt hur det kan påverka dem, är huvudsakligen det som gör att jag berörs av spelet. Det är även ett exempel gällande hur berättande i spel inte alls är överflödigt – att faktiskt kunna empatisera med karaktären man styr på en så pass intim nivå är något som gör upplevelsen mycket mer personlig, och mycket mer speciell.

 

 

 

Detta exempel är meta på ett antal sätt. För det första så är det ett spel som handlar om spel. Nu kanske du frågar dig själv, hur kan något sådant lyckas påverka folk emotionellt och ens ha en form av narrativ i sig? Jo, The Beginner's Guide handlar nämligen om utvecklarens egna försök att sätta mening i spel som saknar det – och det är just så berättandet kommer till.

I spelet så får man ta sig igenom ett antal mindre, abstrakta spel samtidigt som Davey Wreden, skaparen av The Beginner's Guide, berättar vart dessa kommer ifrån. Man får lära sig att de gjordes av en gammal vän till Wreden som i spelet refereras till som Coda. Under tiden som man får utforska miljöerna och lösa dess pussel så hjälper Wreden till, medan han också förklarar hur han såg på spelen och deras teman när han själv spelade igenom dem; hur han analyserade dem, vilka slutsatser om Coda som han drog utifrån dem, och vilka konsekvenser dessa slutsatser hade på deras vänskap.

Det är svårt att förklara just på vilket sätt detta spel berörde mig, om det ens är rätt fras att använda. Om något så fick det mig att tänka till – inte bara om narrativ i sig och alla olika sätt de kan presenteras på, utan även om social bekräftelse och förutfattade meningar samt vilken skada de har möjligheten att göra.

 

 

 

Första gången jag spelade detta episodiska äventyrsspel så tog jag mig igenom det första avsnittet tre gånger på en dag. Kombinationen av vacker grafik, underbar musik och en fängslande berättelse fick mig att falla pladask... och det faktum att jag faktiskt kunde gå tillbaka och ändra mina val var något som jag, en människa med oerhörd beslutsångest, uppskattade något enormt.

I Life Is Strange får man spela som Max Caulfield, en tonåring som helt plötsligt får förmågan att manipulera tid. Precis som det varnas för i alla berättelser där tidsmanipulation är aktuellt så får man veta att det inte kommer utan sina konsekvenser, och innan man vet ordet av så är alla ens vänner i fara. Denna överhängande våda kombinerad med alla valmöjligheter som finns i spelet, samt hur pass bra skrivna alla karaktärer man lär känna är, gör att man vill försöka sitt absolut bästa för att hjälpa dem – och om man inte lyckas så känner man sig inte bara sorgsen, utan även ansvarig.

De fem avsnitt som bygger upp till slutklämmen gör ett bra jobb av att vända upp och ned på ens antaganden, och chockera på sätt som är lika hjärtekrossande som det är överraskande.

 

 

 

Samtidigt som jag gillar att ta upp det när jag diskuterar spel med förmågan att beröra dess spelare så vill jag nästan inte nämna Spec Ops: The Line. Det beror inte på att det är dåligt gjort eller att jag anser att det inte är värt det, utan tvärtom. Det är ett spel som gömmer sig under fasaden av en militärisk tredjepersonsskjutare, och en del av mig vill att alla som spelar det ska gå in med antagandet av att det är allt spelet består av, för största möjliga påverkan.

Nåväl, på ett sätt så är det faktiskt allt som detta spel består av, men på en djupare nivå än de flesta spel inom samma genre. Här handlar det inte bara om att skjuta folk hejvilt då man ikläder sig rollen som befälhavare Martin Walker, utan man måste även tänka på konsekvenserna av sina handlingar trots att man kanske försöker rättfärdiga dem, likt Walker ibland gör i spelet.

Aldrig någonsin har ett spel fått mig att ifrågasätta min egna moralitet så som Spec Ops: The Line – speciellt inte när jag påminns om att krigssituationer inte bara involverar soldater, utan också civilpersoner. Kan man verkligen leva med allt det blod som spillts på sina händer? Det är en fråga som ofta glöms bort i skjutspel, men en fråga som jag personligen aldrig kommer att glömma.

 

 

 

Att detta finns med på listan är antagligen föga förvånande för de som har spelat det. För alla andra är det spelet jag alltid rekommenderar att ta sig tid till att spela... eller rättare sagt, uppleva. I The Walking Dead tar man rollen som Lee Everett, som efter en bilolycka mitt i zombieutbrottets start träffar på åttaåriga Clementine. Då hennes föräldrar har försvunnit beslutar sig Lee att ta hand om henne, och tillsammans gör de sitt bästa för att inte bara överleva, utan även hitta ett sätt att ta sig långt bort från de vandöda.

Precis som i serietidningarna och TV-serien så fokuserar spelet mer på apokalypsens överlevare, deras relationer till varandra och hur de hanterar situationen istället för att lägga fokuset på de levande döda. Eftersom valmöjligheter finns tillgängliga så måste spelare tänka till och ta de beslut som inte bara är bäst för Lee, utan även för Clementines och resten av gruppens välbefinnande. Just på grund av detta så är det nästan ett krav att spelet ska beröra folk – då man själv måste göra viktiga val som påverkar gruppen så handlar det inte längre bara om karaktärernas relationer till varandra, utan även spelarens egna relation till dem... och The Walking Dead är allt annat än nådigt på denna front.

Bara för att man är beredd på att folk kommer att dö under ett zombieutbrott så betyder det inte att det smärtar mindre när det faktiskt händer. Detta spel är ett praktexemplar av påståendet.