Årets 10 bästa tv-spel 2017

Herregud vilket spelår 2017 varit! Utan tvekan i samma liga som legendariska år som 1998 ("The Legend of Zelda: Ocarina of Time", "Starcraft" och "Metal Gear Solid") eller 2007 ("Bioshock", "Super Mario Galaxy" och "Halo 3").

 

Bra spel efter bra spel har pumpats ut, nästan varje månad har varit förgyllt med ett sådant där spel som påminner mig om vad spel brukade kunna betyda. Jag är lika lycklig över hur bra spelår det är, som jag grämer mig över att samla ihop en rättvis topplista. Men min mamma tycker att jag är fin, så det är bara för mig att lida pin.

 

Här är de 10 bästa spelen från ett av spelhistoriens starkaste år någonsin:

 

 

 

Jag har inte någon tidigare relation till svenskutvecklade spelen i "Steamworld"-serien, utan "Steamworld Dig 2" (som är det fjärde spelet i serien) blev mitt första. Ett sorts "Metroidvania"-spel, där du gräver dig djupare ner i en gruva i jakt på juveler, nya föremål och en vän från förr som är lika lätt att plocka upp som det är svårt att lägga ifrån sig. Det är även ett spel jag tipsar om i min lista på fem spel att förtränga vintermörkret med!

 

 

 

Bungie gjorde nog rätt ändå som lämnade Halo-serien bakom sig. Det är något som är svårt att erkänna som ett hängivet fan av Master chief och det universum han hjältar sig i. Med "Destiny 2" tog utvecklarna till sig mycket av den kritik som riktats mot de första spelen. Här fanns en tydlig handling, redigt med innehåll vid släpp och skjutglädje så det räcker och blir över. Spelet har inte kommit undan helt utan kritik, kanske speciellt när det gäller stadigt flöde av nytt innehåll samt de mikrotransaktioner som implementerats. Men för mig, som inte spelar det aktivt längre, fick jag ut bra mycket mer än jag hade väntat mig.

 

 

 

Jag vet att många skribentkollegor håller "Horizon: Zero Dawn" som årets definitivt bästa spel. För mig så hamnar det dock snart utanför en top 5-lista. Denna öppna värld med robotdinosaurier du besegrar med hjälp av en pilbåge och ett spjut innehåller lite för mycket tradiga uppgifter för att jag inte ska tappa humöret till och från. Dessutom kom jag aldrig riktigt över designen på många av spelets karaktärer, där få utom de mest kritiska till huvudberättelsen ärligt talat ser ut (och pratar) som skräp. Men bortom detta finns ett fantastiskt kul stridssystem och en handling som, när den väl fick chansen att komma igång, helt trollband mig. Spelet blev ofantligt mycket bättre för mig när jag slutade tänka på extrainnehåll och endast fokuserade på de mest kritiska uppdragen.

 

 

 

Jag tror att jag kanske rört en femtedel av handlingen i "Shadow of War". I huvudsak har jag sprungit runt i Mordor och dödat, samt blivit dödad av diverse krigsherrar. Spelets Nemesis-system - som skapar dynamiska fiender som blir starkare när de besegrar dig, eller svagare och skamfyllda om du besegrar dem - är alldeles för roligt för att ha tid med handlingstjafs. Ta detta till ett "Assassin's Creed"-liknande rörelsemönster med "Batman: Arkham Asylum"-stridssystem så har du många nätter av otroligt roligt spelande. Alltid anpassat efter din spelstil, för att konstant utmana och tvinga dig ta till nya taktiker för de svårare krigsherrarna.

 

 

 

Jag är svag för utvecklarna From Softwares spel "Dark Souls" och "Bloodborne". Det är därför kanske inte så konstigt att jag då också fallit platt för Team Ninjas "Nioh", som drar väldigt mycket inspiration från de legendariskt utmanande Souls-spelen. Men det är inte helt klipp och klistra, "Nioh" tar dig till ett feodalt Japan där du får dö om och om igen mot både samurajer och japanska demoner (Yokai). Det har ett mycket högre tempo än From Softwares spel, och belönar att ta risker - samtidigt som det straffar när du begår misstag. 

 

 

 

Det förvånar nog inte något att "Wolfenstein II" dyker upp på min top 5 av årets bästa spel. Jag har uttryckt min kärlek för föregångaren i min förhandstitt av spelet. Så även i min lista på fem anledningar att plocka upp spelet! Det är helt enkelt ett bra spel. Tight stämning, bra handling, älskvärda karaktärer och superbra musik. Går lika bra att plocka upp som nytillkommen till serien, även om det kanske belönar att ha spelat det föregående spelet. Sedan kanske det är extra kul med just en svensk studio, det är definitivt ett testamente för hur bra svensk spelutveckling är! Om du ännu inte har hunnit plocka upp "Wolfenstein II: The New Colossus" är det verkligen läge att göra det nu.

 

 

 

Vissa var skeptiska till Nintendos remake av Gameboy-spelet "Metroid II: Return of Samus", som i år släpptes till Nintendo 3DS under namnet "Metroid: Samus Returns". Dels för att Nintendo stängt ner fanremaken med den fantastiska titeln "Another Metroid 2 Remake", men även då det inte var någon särskilt erkänd studio som utvecklade titeln. Men spelet överraskade! Det är en ganska fri tolkning av det gamla Gameboy-spelet som till slut tog sig till en spelbar konsol. Många av miljöerna känns igen, men är tydligare att navigera. Mycket är dessutom tillagt eller helt pånyttuppfunnet. "Metroid: Samus Returns" är ett av få spel i år som jag klarat avtill fullo, och det enda spelet som jag dessutom kört igenom (och gjort 100% av allt som går att göra) en andra gång. 

 

 

 

Jag och Super Mario är inte nödvändigtvis bästa vänner. Jag har spelat majoriteten av alla renodlade spel i den klassiska rörmokarens ryggsäck, och jag finner njutning i dem. Men för mig personligen hamnar de sällan i någon topplista över spel till en specifik konsol. Undantagen där är "Super Mario 64" och "Super Mario Sunshine", och nu även det senaste tillskottet: "Super Mario Odyssey". För jävlar vilket bra spel det är! Nintendo har finslipat samlandet av månar, och har slipat ner spelmekaniken i att kasta din hatt för att interagera eller attackera föremål på ett förbryllande bra sätt. Det är sannerligen ett fullkomligt förtrollande spel.

 

 

 

När mitt recensionsexemplar av "Persona 5" damp ner satt jag mitt uppe i "Mass Effect: Andromeda", som jag var inställd på skulle bli ett av mina favoritspel detta år (oj så fel en kunda ha), och tänkte bara starta det lite snabbt för att kolla om den kultförklarade serien var någonting för mig. Det nästa jag minns är att klockan var efter midnatt och att en god natts sömn nu var omöjlig. Jävlar vilket bra spel det visade sig vara! Så pass att jag nu mer vill se det som det bästa japanska rollspelet någonsin. Det låter dig dels försöka delegera ut din tid i spelet för att träna din karaktär så mycket som möjligt, samt främja huvudkaraktären Jokers relationer med andra karaktärer. Samtidigt har det nog det mest inuitiva stridssystemet i ett japanskt rollspel någonsin, det är snabbt och explosivt - samtidigt som det låter dig vara strategisk. Detta ovanpå ett gripande, och någorlunda grundad berättelse, som lyser som starkast under spelets första halva. 

 

Jag svor för mig själv när jag klarat spelet, om det ändå hade kommit ett år tidigare hade det kunnat vara årets bästa spel. För vad har "Persona 5", eller något annat spel egentligen, för chans mot...

 

 

 

Jag är en liten Zelda-fanboy i fårakläder, det kommer jag inte ifrån. Det är den spelserie som väckte min odöende kärlek till tv-spel, och som innehåller de kanske mest minnesvärda spelstunderna under mitt 27-åriga liv. Det är för den delen inte en spelserie som är bortom kritik, "Twilight Princess" och "Skyward Sword" är något konstiga installament i serien som inte riktigt klickade med mig.

 

Men årets "The Legend of Zelda: Breath of the Wild" är någonting helt annat, någonting odödligt. Det är utan tvekan årets bästa spel, och alla som säger motsatsen har antingen inte spelat det - eller så ljuger dem för dig (eller så har alla en subjektiv smak, men det här är min topplista med min retorik). Det är dessutom det bästa spelet på minst 10 år, kanske någonsin. Jag kan inte säga tillräckligt med bra saker om det. Det är en öppen värld som verkligen är öppen, och värd att utforska. Det har ett välslipat stridssystem och en fantastisk upptäckarglädje. Det är dessutom det kanske bästa spelet att dela med dina kompisar, utan att ha möjligheten att spela tillsammans.

 

Under minst en månad pratade jag med kollegor, vänner och släktingar om olika upplevelser vi haft i spelet och hur vi kunde upptäcka nya saker. Det var på många sätt som att vara tillbaka på skolgården, där en ljög om häftigt omöjliga upplevelser du haft i "Ocarina of Time". Fast denna gång var det inte lögner, utan en verklighet som överträffar dikten.