6 Disney-filmer med undertoner bara vuxna kan begripa

Det finns många olika anledningar till varför Disneyfilmer är så genuint älskade och framgångsrika. Dyrkade av både barn och vuxna har de lyckats att grunda en otroligt enorm fanbas som följer, blint och fascinerat, efter den amerikanska studions mysiga skapelser. 

Det har alltid funnits diskussioner som kretsar runt Disneys unika sätt att presentera allvarliga och djupa ämnen genom en lins som gör dem helt framkomliga för barn. Jag är ganska säker att vi har alla fått någon typ av uppenbarelse när vi insåg att många förmodligen roliga eller förkrossande scener hade en lite mörkare, svårartad sida. 

Den shakespearianska dynamiken mellan Mufasa och Scar i "Lejonkungen", Elsas förtryckta barndom i "Frost" och det problematiska styvmor-dotter förhållandet i "Trassel" är bara några exempel som bevisar att Disneyfilmer är gjorda lika mycket för vuxna som för barn. Låt oss titta på några av dem lite närmare.

Har ni undrat varför Scar verkligen ville bli kung i stället av kungen? Var han verkligen född till skurk som ville ta makten från sin superstjärnebror, Mufasa? Mufasa verkar vara den rättfärdiga ledaren av lejonriket men det finns några djur som inte skulle hålla med det. Nämligen hyenor och andra segregerade vilda djur som går till kungen och berättar att de är hungriga och att de inte har mat längre i deras land.

Självständiga och dynamiska indianen Pocahontas blir förtjust i John Smith, en vit, blond och sentimental engelsman. Medan John försöker övertala sina landsmän att indianer inte är blodtörstiga vildar far hjältinnan in i skogen så att hon kan få råd av ett gammalt, vist och magiskt träd. Tradition och spiritualism är jätteviktigt för henne på grund av hennes uppväxt i en kultur som dyrkar naturen mer än någonting annat. Kollisionen mellan den frigjorda indianska filosofin och det våldsamma och imperialistika västerländska tankesättet kan inte undvikas och Pocahontas politiska överton är stark och rörande. Filmens låt "Vildar" är hur problematisk som helst med sin starkt rasistiska ton. Pocahontas berättar en sorglig historia på ett sorgligt sätt och är inte din typiska barnfilm. 

"Trassel" hade två otroligt uppfriskande huvudkaraktärer, Rapunzel och Flynn, som stod emot många föråldrade könsstereotyper. Rapunzel är en dynamisk pojkflicka som placerar sin törst för ny erfarenhet ovanför allt annat och hon är inte rädd för att jaga sina vilda drömmar. Lyckosökaren Flynn träffar henne för att börja ett spännande äventyr. 

Men bakom Rapunzel står hennes stränga styvmor som vill hålla henne instängd i ett torn, långt borta från alla andra människor och det verkliga livet. De två kvinnornas förhållande representerar mammans tendens att använda dottern som en projektion för sig själv även om det innebär att hon förtrycker hennes personlighet. Precis som vissa föräldrar försöker leva genom sina barn i verkligheten, så lever styvmodern bokstavligen genom Rapunzel, vars magiska hår håller henne ung. ''Mamma vet bäst,'' låten som hon sjunger för Rapunzel, beskriver perfekt hennes kontrollerande attityd.

Det finns en anledning till varför Elsa bestämde sig att strunta i det kungliga livet och fly bort till bergen. Hon föddes med en kraft som snabbt blev farlig för hennes familj och efter hon ovilligt skadade sin syster blev hon tvungen att stanna i ett rum så att hon inte kunde göra någonting liknande igen. Elsa verkar vara lite sträng och kall mot sin syster som försöker att få henne socialisera lite grann. När dagen kommer och Elsa blir drottning får hon ett panikslag och börjar skjuta is på kungarikets gäster. Efter detta så skär Elsa av kontakten med resten av världen.

Hjältinnans legendariska låt ''Let it go'' uttrycker hennes behov för tillfredsställelse. Hon vill inte bära ansvar som hon inte har valt för sig själv. Hennes iskrafter står för hennes riktiga personlighet, självförstörande och samtidigt välgörande. 

"Ringaren i Notre Dame" är troligen den sorgligaste filmen som Disney någonsin har gjort. Huvudkaraktären, Quasimodo, är en missbildad ung kille som bor i klocktornet i Notre Dames kyrka och lämnar aldrig platsen på grund av hans speciella utseende. Hans osäkerhet och rädslor blir förstärkta av Frollo, den stränga och skurkaktiga ministern som vill hålla Quasimodo under sin kontroll. När Quasimodo syns utanför kyrkan för första gången så blir folk skräckslagna när de ser hans ansikte. Även om hans hjärta är gjort av guld är deras fördomar större än verkligheten. Det är inte ett sammanträffande att den enda personen som vill hjälpa honom är zigenaren Esmeralda, som också blir diskriminerad av samhället. 

"Ringaren i Notre Dame" har också en lite mörkare, sexuellt pervers, sida som  visar sig när Frollo blir förtjust i Esmeralda, som han jagar och försöker döda.       

"Zootropolis" är knappt en barnfilm. Det finns så mycket symbolik, referenser och samhällskritik som gör det ganska svårt, även för vuxna, att tugga. Kaninen Judy Hopps drömmer om att bli polis, ett yrke som är traditionellt valt av stora manliga djur som bufflar och elefanter. När hon upptäcker att systemet inte fungerar så väl som det borde så börjar hon arbeta med lurendrejaren Nick, en karismatisk räv. Tillsammans försöker de lösa fallet med en försvunnen utter, och tar till sist hjälp från stadens maffia som styrs av en pytteliten mus som pratar precis som Marlon Brando från "Gudfadern".

Filmen har också smarta och välbyggda kommentarer på rasism (alla misstänker rävarna och andra köttätande djur för skurkar), byråkrati (statsmyndigheterna styrs av sengångare) och mobbning (både Judy och Nick blev mobbade som barn eftersom de inte passade samhällets förväntningar). Zootropolis är, i alla fall, en jättesmart film, utbildande och insiktsfull på alla möjliga sätt.