7 filmer av Ingmar Bergman som borde få en remake

Det må ha passerat 75 år sedan Ingmar Bergman regisserade sin första film, men det han skapade under sin långa karriär fortsätter, på flera vis, att leva vidare än idag. Dels går dramafilmen “Bergman Island” snart upp på biograferna, men inte minst nåddes vi precis av “Scenes from a Marriage”, HBO:s nytolkning av den klassiska serien från 1973. 

 

 

Huruvida det ens är en bra idé att göra remakes på Bergmans ikoniska verk är ett stort diskussionsämne i sig. På teatern fortsätter manusen visserligen att få nytt liv världen över, och det råder ingen tvekan om att regissörens filmer har inspirerat många av dagens främsta filmskapare, men några direkta nyfilmatiseringar tycks det inte vara många som vågat sig på. Det är en svår uppgift med höga krav att leva upp till, men möjligheterna är samtidigt väldigt många för den som är redo att ta sig an utmaningen.

För med både ett filmmedium och samhälle som gått igenom mycket förändring, finns det en hel del olika vägar att gå vid en nytolkning av materialet. Att ge berättelserna nytt liv blir dessutom en chans att låta historierna leva vidare bland nya generationer av filmtittare, som aldrig fick uppleva premiären av en riktig Bergman-produktion.

Nedan följer sju olika Bergman-klassisker, innehållande allt från klassisk romantik till surrealistisk skräck, som hade varit intressanta att se i ny tappning.

 

 

 

Rent visuellt är “Viskningar och rop”, tack vare Sven Nykvists Oscarsvinnande foto, en klar höjdpunkt i Bergmans filmografi. Som många av regissörens filmer utforskar det experimentella dramat flera hörn av våra psyken, här med en stark trupp av kvinnliga skådespelare i täten. Frågan är vilken version av en nyfilmatisering som är mest lockande – ett modernt kostymdrama, eller samma karaktärsstudie fast i en samtida miljö? Oavsett vilket vore det intressant se någon av dagens kvinnliga regissörer – tankarna förs snabbt till Sofia Coppola – göra sin helt egna tolkning. 

 

 

 

I “Sommaren med Monika”, baserad på en roman med samma namn, fick vi följa en spirande sommarromans mellan två tonåringar, som sedan ställs inför utmaningar när verkligheten och vardagen börjar tränga sig på. Vid sin premiär år 1953 var den en publiksuccé med kontroversiella inslag, medan den ur dagens synvinkel snarare präglas av vissa utdaterade könsnormer. Om ett modernt tonårsdrama gjordes med samma förlaga som grund skulle slutresultatet, även genom små förändringar och enkla medel, kunna bli en uppfriskande version av denna kärlekshistoria.

 

 

 

“Smultronstället” blev filmen som lät Bergman förenas med sin egen stora förebild, Victor Sjöström. Den berömda regissören syns här i sin sista filmroll, som en bitter, åldrad man på bilresa genom Sverige, under vilken han får möjlighet att blicka tillbaka och reflektera över sin livshistoria. Trots många passerade decennier bär handlingen på tidlösa, filosofiska frågor, möjliga att utforska på nytt. Och trevliga roadtrip-filmer verkar ju trots allt aldrig gå ur tiden. 

 

 

 

“Höstsonaten” har för mig personligen kommit att bli en favorit ur Bergmans filmografi, med sitt fängslande, känslosamma manus och minst lika medryckande prestationer från Liv Ullmann och en Oscarsnominerad Ingrid Bergman. Om saker går rätt till är jag säker på att även en helt ny version har potentialen att bli riktigt stark – Florian Zellers hyllade “The Father” har inte minst bekräftat att kammarspel med familjedramatik fortfarande går hem.

 

 

 

“Persona” är utan tvekan en av Bergmans mest uppskattade, omdiskuterade och inflytelserika filmer, och att överträffa ett sådant verk lär inte vara det lättaste att lyckas med. Men med en film som kan öppna upp för så många tolkningar kring sin tematik och mening, finns det minst lika många möjligheter kring hur en nyfilmatisering hade kunnat ta sig uttryck. I Bergmans tidiga manusutkast ska exempelvis relationen mellan Alma och Elisabeth ha varit mer explicit queer – en underton som flera filmskapare nog är sugna på att göra mer framstående i en modern version.

 

 

 

Den psykologiska rysaren ”Vargtimmen”, med Max von Sydow som en målare plågad av diverse demoner, har kommit att beskrivas som Bergmans enda skräckfilm. Originalet lyckas ännu med att skapa obehag, men samtida skräckregissörer som Robert Eggers eller Ari Aster hade nog kunnat göra något minst lika kusligt på samma premiss. Den sistnämnda har trots allt redan visat att han behärskar surrealistiska historier utspelade på svensk mark, och har dessutom beskrivit Bergman som sin egen personliga hjälte.

 

 

 

Historien om riddaren Antonius Block och hans äventyr i 1300-talets Europa har av många kommit att betraktas som Bergmans främsta mästerverk, och "Det sjunde inseglet" blir därmed inte den enklaste filmen att försöka göra rättvisa. Men med dagens utökade möjligheter kring både kostymer och specialeffekter, blir en trots allt rätt nyfiken över vad resultatet skulle bli om man under 2020-talet bestämde sig för att göra samma skildring. Allra mest roande är tanken på hur dödens utstyrsel, samt det ikoniska schackpartiet, hade kunnat se ut om någon valde att spela in filmen i dagens Hollywood.