7 saker som ungdomsfilmer kan lära av ”Skam”

Ungdomsfilmer och -serier tas sällan på allvar. Dels förväntas de vara alltför lättsamma och lättillgängliga, och måste därför sakna djup. Det är också sant, i vissa fall, men långt ifrån för alla. "Skam" är en av få serier som fått den uppmärksamhet den förtjänar, framför allt på grund av dess kvalitet och hur relaterbar den är. Säkert skulle många framtida projekt kunna lära sig ett och annat från serien.

 

 

 

Mycket av tilltalet hos "Skam" ligger hos tjejgänget står i centrum för åtminstone tre av seriens fyra säsonger. Tjejerna är alla olika, men alla, kanske med undantag av Chris, får plats och tid att utvecklas. De är realistiska karaktärer som får ordet, utan att alltid behöva prata om, och med, män. De står upp för varandra och måste inte alltid konkurrera (som de ofta gör, t.ex. i "Glee). Det finns visserligen en hel del kvinnliga hjältinnor bland de amerikanska filmerna nuförtiden, men ofta är de i övrigt omringade av män och pojkar, eller känns oseriösa. Sällan ser man ett tjejgäng tillsammans på det sätt som man gör i "Skam".

 

 

 

"Skam" handlar förstås mycket om kärlek, och ofta en rätt romantiserad sådan. Samtidigt tar ändå serien vänskap på största allvar. I amerikanska ungdomsfilmer framstår ofta kärleken som det största och viktigaste i livet, och vännerna får en sekundär roll. I "Skam" får det vara romantiskt, men sällan i stället för att porträttera vänskap. Det är vännerna som finns där hela tiden, som hjälper karaktärerna upp igen, och som ger råd, tröstar och utmanar. Ofta är scenerna mellan Sana och Noora, Noora och Vilde, Isak och Jonas, mer känslosammare än de mellan paren. Serien hyllar ungdomsårens starka vänskapsband, och det gör hela skillnaden.

 

 

 

En mindre sak serien gör, men som ändå lyfter den, är de många stunderna av tystnad. Ganska ofta tillåts kameran att gå utan att det kommer fler repliker, och vi får se stunder av eftertanke eller känslor som spelar över någons ansikte. Det ger serien ett lugn, utan att någonsin bli tråkigt. Att se Sana betrakta någon genom ett fönster, eller hur Isak och Even ser på varandra, har mening i sig och påminner om att varje ruta inte måste vara actionpackad för att ha spänning.

 

 

 

Ytterligare en av seriens styrkor är vidden av dess realism. Även om sättet ungdomarna lever på inte resonerar med alla, så finns det mycket igenkänning i relationerna dem emellan." Skam" låter det sällan bli alltför dramatiskt, utan karaktärernas problem är ofta vanliga och inte så speciella. Snarare är det detta vanliga som gör oss så engagerade, för vi kan se oss själva i karaktärerna. Det är också en av sakerna som gör att serien sticker ut.

 

Ungdomsgenren är i övrigt dominerad av amerikansk film, där realism sällan satsas på. Och även då är det ofta svulstigt och överdrivet, som i "Förr eller senare exploderar jag". Behovet av att det hela tiden ska vara spännande går ofta till överdrift, som i den katastrofala filmen (i dubbel bemärkelse) "The 5th Wave", där alla karaktärers personligheter från boken försvann till förmån för tillagda, ointressanta actionscener. Vardag, och djup, behövs, oavsett.

 

 

 

"Skam" är också snyggt gjord. De använder ljus på ett sätt som gör en avundsjuk, framför allt kastar de ett skimmer över seriens romantiska delar, och verkar generellt lägga mer krut på fotot än ungdomsserier och -filmer i övrigt. Det är samma sak här, där man antar att det inte ska intressera ungdomar, som verkar antas bara vilja ha fart och något lättillgängligt. En annan film som faktiskt också ansträngt sig rent estetiskt är den underbara , och relativt okända, "Me and Earl and the Dying Girl", en färgsprakande amerikansk komedi och drama. Förhoppningsvis kan det också spridas vidare.

 

 

 

Även om "Skam" knappast heller är perfekt på den här fronten, så lyckas de ändå bättre än majoriteten av de ungdomsfilmer och -serier som finns idag. Det gäller visserligen även för i princip alla andra typer av film också. I "Skam" ges ordet till människor med olika bakgrund och förutsättningar. Det ger den en bredd som är efterlängtad och som egentligen borde vara självklar.

 

 

 

Och till sist, det "Skam" gör som nog också är absolut viktigast, och som händer förvånansvärt sällan annars; den tar ungdomar på allvar. "Skam" dummar inte ner sig bara för att målgruppen är ungdomar. De förväntar sig en medveten och uppmärksam publik, och styr innehållet därefter. Det är en serie som många gånger får en att tänka, och den tar upp tuffa, komplicerade ämnen. Att vissa saker ändå förenklas handlar snarare om tonen och mediet, än dess tänkta målgrupp.

 

"Skam" tar unga på allvar, och låter dem vara komplexa, med motsägande viljor och önskningar, drömmar och mål. De är inga enkla karikatyrer, och det är inte tramsigt. Serien tar också vikten av teknik och internet på allvar, och låter många av seriens viktigaste ögonblick ske digitalt, i stället för att göra narr av det eller låta ungdomarna ses genom ett vuxet perspektiv. "Skam" berättar hur det kan vara att vara människa, och ung, i den ordningen.