Äntligen är mass-psykosen ”Skam” över

Vi kollade på avsnitt utan textning, lärde oss nya ord och uppdaterade frenetiskt hemsidan i jakt på nya klipp. Stalkade karaktärerna, skådespelarna och producenten dagligen på Instagram för att inte missa minsta lilla ”dolt” material och analyserade varje avsnitt i jakt på ledtrådar.

 

Drygt ett halvt år senare, avslutas serien som har höga förväntningar på sig alldeles briljant. Det är mycket kos, väldigt morsomt och serr pent. Nu är vi äntligen fria.

 

 

Vi har sett kärlek som gått från bra till dålig, dålig till dålig, bra till bra och nu senast ingen alls till soulmates. När kärlekshistorierna började ta slut för "Skam", fanns det bara en kvar. Den episka.

 

Even säger i säsong 3 att ”För att en kärlekshistoria ska bli episk, så måste någon dö” och när jag inser att alla karaktärer kommer leva lyckliga i alla sina dagar, förstår jag att det är just ”Skam” som måste dö, för att bli episk. Relationen mellan Skam och dess publik, kommer nu för alltid förbli en av tv-världens största episka kärlekshistoria. För det har den varit.

Just för att trots det traditionella temat med high school-kids och kärlek har man med ”Skam” lyckats skapa något unikt. Dels med användningen av sociala medier men också dels hur man följer allt i realtid. Det sista klippet, från Sanas Eid-fest släpptes inte förrän 22.45, då solen gick ner i Oslo och det traditionella firandet kunde börja, trots att alla tidigare fredagsklipp släppts på eftermiddagar. "Skam" har kunnat leva sitt egna liv, utan riktlinjer för hur långt ett avsnitt ska vara, inga tablåtider att förhålla sig till, inga regler.

 

Det är den nya tiders serier, där vi följer historien när vi vill och hur vi vill. Och det är också därför ”Skam” inte bara är ensam i sitt slag men också kommer vara svår att bräcka.

 

 

Vi fick vårt värdiga slut ändå. Alla tv-seriejunkies vet hur ett slut kan förstöra hela tittarupplevelsen och ofta skapar heta diskussioner kring hur fel slutet var samt hur slutet istället borde varit. Under kommentarerna för det sista klippet på NRK:s hemsida, finner man inte minsta lilla negativitet. Kanske är det för att fansen tagit till sig all kärlek kring "Skam", lever efter kosegruppas värderingar och att det helt enkelt inte ligger i deras natur att ifrågasätta.

 

Men främst tror jag ändå att "Skam" lyckats med något väldigt få serier lyckas med, ett avsked innehållandes allt. Vi får en godispåse fylld med enbart det bästa från säsongerna, man nämner Julian Dahl, det ständigt återkommande tid-slaget 21:21 och passar på att ge Dr. Skrulle, skolsköterskan vi alla önskar att vi hade, några (fantastiska!) minuter.

 

Under sista avsnittet vänder man kameran från Sana och hyllar seriens övriga karaktärer och under sista minuterna, ger man snygga blinkningar som för tankarna tillbaka till allra första avsnittet, i allra första säsongen. På samma sätt som första klippet i första avsnittet, startar med att Jonas håller ett tal, avslutas sista scenen i sista avsnittet med att han håller ett tal. Egentligen är det obegripligt då scenerna han och Sana delar i princip är obefintliga, men i ren "Skam"-anda är det också det som perfekt sluter cirkeln.

 

 

I båda talen nämns hur världen må vara kaotisk, en plats fylld av hat, fördomar och rädsla. Men i talet tar man inte bara upp det man vill säga till Sana, utan de som "Skam" vill säga till fansen. Det är ett tal till oss. De som följt den, de som höjt den och kanske det viktigaste de som pratat om och kring den.

Och Nooras citat ”Alla kämpar en strid du inte vet någonting om. Var snäll. Alltid” är inte längre ord upptejpade på en fiktiv karaktärs vägg, det är ett ledord för en hel generation. Ett budskap för alla tweens, teens och wannabe-ungdomar, över hela världen. Att man får lov att vara den är, leva efter de värderingar man tror på och att allting tillslut kommer ordna sig. Det är enkelt, det är fint, det är kärlek.

Trots att SVT:s rättigheter för "Skam" går ut i november (jag är nog inte den enda som kommer passa på att kolla om och om igen?!) så kommer Los Losers-vanen rulla vidare. Nu är vi fria. Åtminstone tills inspelningarna av remaken ”Shame” drar igång, det vill säga.