8 spel som säger massor utan att säga ett ord

Medan jag älskar dialogfyllda och storytunga spel såsom ”Bioshock Infinite”, ”Red Dead Redemption” och det filmiska mästerverket ”The Last of Us”, får jag ibland nog av dessa 10-20 timmar långa berättelser. Jag vill ha något som går snabbare att ta sig igenom, men som ändå bjuder på en känslosam resa. Tur då att spel är en såpass bred underhållningsform, att det finns fler sätt att berätta en historia på än genom timmar av dialog och påkostade mellansekvenser.

 

I den här artikeln tänkte jag berätta om mina favoritspel där fokuset istället ligger på det visuella. De spel där dialogen (nästan helt) lyser med sin frånvaro, men som ändå har massor att säga och lyckas beröra mig på djupet tack vare awesome atmosfär, strålande spelbarhet och minnesvärd musik. Det här är de åtta mest stämningsfulla spelen vars story berättas utan ett ord.

 

 

 

Uppföljaren ”Unravel Two” är visserligen ett roligare spel tack vare co-op-läget och att pusslen blir desto mysigare att lösa när man är två som hjälps åt, men när Martin Sahlin från svenska Coldwood Studios med nervös charm gick upp på EA:s E3-presskonferens 2015 och visade upp garnfiguren Yarny samtidigt som han berättade om det första spelet, blev jag hänförd redan under presentationen. Och mycket riktigt visade sig spelet vara precis så charmigt som det hade sett ut under presskonferensen.

 

Fångad i sitt eget garnnystan, är jag tvungen att lösa upp den röda tråden i Yarnys liv för att komma vidare. Pusslen må vara superenkla, men det gör ingenting när berättelsen om denna garnfigur är så fint berättad och de svenska miljöerna ännu finare. Burriga barrskogar och regniga asfaltsvägar avlöser varandra och alltihop är så oerhört vackert! Gillar du naturen i Sverige, eller bara vill ha ett mysigt plattformsspel att njuta av under semestern, bör du absolut ge ”Unravel” en chans. Om du har en partner är det istället ”Unravel Two” ni bör ägna er åt.

 

 

 

Aldrig har jag upplevt en så bångstyrig karaktär som i ”Grow Home”. Som roboten Bud vinglar jag runt, snavar och trillar, med målet att ta mig tillbaka till mitt rymdskepp. Problemet är att skeppet svävar långt uppe i skyn och för att komma hela vägen tillbaka är jag tvungen att sätta mig på en gigantisk växt och få dess skott att blomma ut. Jag ska bokstavligen - som titeln syftar på - växa hem igen.

 

Till en början avskyr jag hur klumpig Bud är och hur omöjlig han känns att styra, men ju mer jag spelar desto mer fäst blir jag vid den snubblande roboten. Med lite övning visar det sig snart vara riktigt roligt att klampa omkring och försöka navigera mig uppåt. Bäst är dock inte den säregna spelbarheten, utan mest imponerad blir jag vid åsynen av alla växter som jag har odlat i spelvärlden. När jag blickar ner över den massiva grönska som jag har berikat hela spelet med, växer ”Grow Home” raka vägen in i mitt hjärta.

 

 

 

Playdeads debutspel är en färglös fröjd för ögat, fylld av faror och snillrika pussel som ofta resulterar i ond bråd död. I dystra. drömlika skogsmiljöer får jag stifta bekantskap med livsfarliga fällor, krypande atmosfär och hemskheter av bästa sort. Värst av allt? Spindeln, förstås... Jag minns mycket väl när jag mötte den för första gången, hur den sköt ut sina långa ben och brutalt spetsade mig... Usch!

 

Spindeln är egentligen skäl nog att hatälska ”Limbo”, men resten av spelet är precis lika bra som det där åttabenade, enorma äckelmonstret. Den grafiska stilen, den nattsvarta tematiken och den sparsmakade ljudbilden, är alla inslag som gör ”Limbo” till en minnesvärd spelupplevelse. Om du är sugen på en dyster, stämningsfull mardrömsresa, ska du absolut spela denna plattformsskräckis.

 

 

 

När jag hörde att Josef Fares skulle göra ett spel istället för film, kliade jag mig fundersamt i huvudet. Hur skulle detta gå? Tydligen gick det hur bra som helst, för resultatet blev inget mindre än ”Brothers: A Tale of Two Sons”. Med ”The Sims”-liknande nonsensbabbel, är det bilderna som får stå för snacket. Snabbt förstår jag som spelare att brödernas pappa ligger för döden och vi måste ge oss ut i världen för att hitta ett botemedel.

 

Det unika med spelet är att du styr de båda bröderna samtidigt, med varsin analogspak. Det är därmed inget spel för två personer, utan istället är det ett co-op-äventyr för den enskilde spelaren. Och det fungerar alldeles utmärkt! De två karaktärerna kompletterar varandra på ett strålande sätt och varje pussel är roligt att ta sig an, just för att jag måste fundera ut vad både storebror och lillebror ska göra – ofta samtidigt – för att kunna komma vidare på sin resa.

 

 

 

Dykning har alltid fascinerat mig och det känns märkligt att såpass få spel har fått till denna syssla på ett bra sätt. Sedan upptäckte jag "Abzû", där underbar dykning genomsyrar hela spelet. Med enkla kontroller utforskar jag havsdjupet och det känns verkligen som att jag simmar omkring därnere, lika smidig som en fisk. Samtidigt som jag vistas i det stora blå, spelas underbar musik som närmast får mig att tänka på den tecknade klassikern ”Landet för längesedan”.

 

Soundtracket i ”Abzû” låter precis som något kompositören James Horner skulle ha satt ihop, vilket gör dykandet till något som både känns fridfullt och storslaget. Det allra bästa är spelets senare sekvenser, när jag stöter på havets mest imponerande varelser och får simma sida vid sida med de storslagna djuren ända ner till havets botten, samtidigt som fantastisk körsång bländar mina öron. Spelet är knappt två timmar långt men det lyckas under den korta speltiden ändå dränka mig i lika storslagna som fridfulla känslor. Om du vill ha en rogivande spelupplevelse är ”Abzû” perfekt.

 

 

 

Ensam svävar jag över sanden, på väg mot ljuset som lyser från det där berget långt bort i fjärran. Jag blir genast förtrollad av den vackra spelvärlden och när jag några få timmar senare når fram till ljuset, känner jag mest bara ångest. Jag vill inte att detta underbara äventyr ska ta slut riktigt än. Jag har under de senaste timmarna verkligen blivit den där märkliga figuren, med uppdrag att ta mig fram till berget. Nu när jag är framme vill jag inte skiljas från karaktären. Jag vill inte heller säga farväl till de anonyma spelare jag stött på under spelets gång.

 

Även om jag mestadels reser ensam i ”Journey”, finns multiplayer i form av det oväntade mötet med andra – helt anonyma - spelare som man kan ta sällskap av. Det går inte att prata med varandra, men känslan av samvaro kräver heller ingen dialog. Istället svävar vi tyst bredvid varandra på en gemensam resa, flyter fram över sanddynerna och upplever ren spelmagi tillsammans. Om det någonsin har varit en tvekan om att spel kan vara konst, slår ”Journey” hål på den fördomen illa kvickt.

 

 

 

Precis som ”Limbo” är ”Inside” en dyster, färglös berättelse som lyckas fängsla mig ännu mer än den spirituella föregångaren. Jagad i labbliknande miljöer, är mitt slutgiltiga mål att ta mig därifrån. Komma ut. Till skillnad från ”Limbo” är storyn mer komplex, men samtidigt mer engagerande och tankeväckande. Här finns teman såsom den fria viljan, onaturliga experiment och strävan efter frihet. Och precis som i ”Limbo”, finns en ensam fiende som är mer minnesvärd än allt annat i spelet: sjövarelsen.

 

När jag blir jagad av sjövarelsen i ”Inside” skrikskrattar jag alltid rakt ut. Den kommer simmande från ingenstans och på ren instinkt försöker den dränka mig, likt undervattensfolket i den fjärde ”Harry Potter”-filmen. Medan spindeln i ”Limbo” är stor, långsam och äcklig, är sjövarelsen i det här spelet liten, snabb och rent vidrig. Ännu värre blir det förstås av faktumet att den inte gör minsta ljud ifrån sig, utan plötsligt bara dyker upp och försöker fylla mina lungor med vatten. Utöver scenerna med sjövarelsen är ”Inside” proppat av andra minnesvärda scener som jag inte vill avslöja något om. Det jag kan säga är att mixen av plattformsspel och skräck aldrig har varit bättre än såhär.

 

 

 

”Shadow of the Colossus” är visserligen inte helt fritt från prat såsom de andra spelen på den här listan, utan i Team Icos mästerverk finns det faktiskt några fraser här och där. Det är dock den första nästan helt visuella berättelse som jag fastnade för i ett spel och det känns därför givet att detta mästerverk ska toppa min personliga lista över tv-spelen med visuellt berättande. Dessutom: förutom Wandas rop efter sin häst Agro, samt Dormins hintar om vad jag kan förvänta mig av nästa koloss, pratas det nästan ingenting under spelets gång. Istället visar sig denna tragiska berättelse i bilder, vilka förstärks något oerhört tack vare den strålande orkestermusiken. Mer om den alldeles strax.

 

När jag rider ut i Det Förbjudna Landet, slås jag av hur mycket historia som själva omgivningen tycks bära på. Landskapet riktigt osar av ålderdomlig mystik och när jag möter den där första, gigantiska kolossen, är det med viss tveksamhet som jag hugger ihjäl den. Den har ju inte gjort mig något ont, utan strövar bara omkring för sig själv på denna märkliga, isolerade plats. Den lever förmodligen ett fridfullt liv, fram tills jag dyker upp med mitt svärd... Det som i alla andra spel skulle kännas som en storslagen triumf, blir i ”Shadow of the Colossus” istället inledningen på ett 16 kolosser långt, vemodigt mördartåg där varje seger känns fel.

Det är med en krypande känsla av ”varför gör jag det här?” som jag rider omkring, letar rätt på de olika stenbjässarna och avslutar deras liv. Den melankoliska känslan blir bara ännu mer förstärkt av den briljanta musiken, som än idag står sig som något av det bästa jag hört inom spel. Under själva kampen med en koloss är tonerna pampigt heroiska, men så fort jag har utdelat det avgörande hugget övergår musiken till dyster körsång samtidigt som de svarta tentaklerna från kolossens själ flyger in i Wandas kropp och får honom att tuppa av. Inte konstigt att jag fylls av tvekan kring mitt uppdrag.

 

När slutet väl uppenbarar sig – vilket jag inte tänker spoila här – är tragedin total. Här är det inte tal om något stereotypiskt hjälteslut där jag får rida iväg med den befriade prinsessan mot solnedgången, utan istället vänds allt uppochned i en twist som jag borde ha anat långt tidigare under berättelsens gång. Det är just de där sista, sorgsna minuterna som gör att ”Shadow of the Colossus” förblir en av de mäktigaste historierna jag har upplevt i ett spel. Det är ett storymässigt mästerverk, trots att jag efter eftertexterna bara kan spekulera kring vilka kolosserna, Wanda och Dormin egentligen är. Jag behöver dock inga definitiva svar för att vara säker på att jag älskat varenda minut av Team Icos storslagna berättelse.