Det räcker med att ta en titt på postern till Netflix nya originalserie “Stranger Things” för att förstå vilket årtionde som knackar på dörren i sommar. Behöver ni fler ledtrådar - vad sägs om walkie-talkies, bmx-cyklar, synt-soundtrack, storasyster på mage i sängen virandes telefonsladden lyckligt ovetandes om de mystiska vetenskapsexperiment som pågår i laboratoriet i utkanten av den sömniga amerikanska Indiana-småstaden... och som om det inte var nog - Winona Ryder!
Att 80-talets villaförortsmysterier är tillbaka med syntar, Carpenterska vidbilder och amerikansk ungdomsromantik har vi sett i en våg (?) av filmer som “Super 8”, “The Guest”, “Midnight Special” och “It Follows”. En hel generation av filmskapare, uppfostrade av Spielberg vänder nu allt som oftast sina blickar i backspegeln i hopp om att återskapa magin från filmerna som grundat deras kärlek till mediet.
Netflix, med regibröderna Duffer i spetsen visar sig minst lika bitna av nostalgin och med originalserien “Stranger Things” verkar man snarare än att bejaka originaliteten, tävla med samtida filmskapare om att slå an så många nostalgisträngar som bara möjligt när “Stand By Me”, “E.T” och “The Goonies” körs ner i en blender och serveras som en inkörsport till dåtidens mysterium för en ny generation, tillika en snuttefilt i serieformat åt alla pappor som längtar tillbaka till pojkrummet. Vi har tjuvkikat på de första avsnitten.
I serien som beskrivs som "ett kärleksbrev till 80-talsklassikerna som fängslade en hel generation" försvinner en unge Will mystiskt i natten på väg hem från att ha spelat brädspel med sina kompisar. Winona Ryder spelar mamma Joyce som snart börjar ana oråd när pojkens bmx-cykel hittas övergiven i ett dike längs en mörk skogsväg. Kompisgänget laddar ryggsäckarna med ficklampor och snacks när de ger sig ut på sin egna cykelurna jakt parallellt med att småstadens lätt alkoholiserade sheriff kommer allt närmare kusliga bevis på det här nog inte rör sig om en vanligt rymning hemifrån. Kanske har mysteriet någon sorts koppling till regeringens superhemliga experiment som pågår bakom stängda dörrar i staden.
De första avsnitten bäddar för ett högst tidstypiskt sommarmysterium ur pojkperspektiv á la “Stand By Me” och “E.T”. Serien må gå till viss överdrift i sin jakt att kryssa av varje Amblinsk familjefilmsklyscha på kortast möjliga tid, men balanserar upp det med ett tjusigt episodberättande som fint introducerar oss till småstaden Hawkins olika invånare och lovar både en gnutta tonårsromantik och monstruösa övernaturligheter inför kommande avsnitt. David Harbours sluddriga småstadssnut bär ett tystlåtet släktskap med Frances McDormands Marge från “Fargo” och skänker lite välbehövlig tyngd åt en annars lite väl luftig Spielberg-pastiche.
Men allt som allt får öppningen mig att längta tillbaka till en mer analog VHS-era och den gamla skolans amerikanska förortssagor, från tiden innan man kunde ringa en mobiltelefon när någon plötsligt inte kommit hem till middagen. Vi är säkert många med mig som kommer släppa BMX-cykeln på grusgången, sparka av oss tennisskorna och kasta oss i tv-soffan när “Stranger Things” släpps lös på Netflix den 15 juli.
