9 regissörer som har tappat det totalt

När jag, modstulen över det allmänna förfallet, satte ihop denna artikel kunde jag konstatera två saker: 1) De regissörer som stått för många av mina favoritfilmer de senaste trettio åren bjuder numera en intet ont anande publik på skit. 2) Med några få undantag verkar alla ha haft svårt att anpassa sig till nya tider. Eller kanske mer såhär; i en slags desperation att tillfredsställa både en gammal och ny publik har de gjort väldigt märkliga val som regissörer. Detta istället för att fortsätta göra det de gjorde bäst på 80- och 90-talet; originella och grymma rullar. En sak är i alla fall säker: Alla på listan har tappat stinget ganska så rejält…

The Glory Days: ”Scarface” (1983), ”De omutbara” (1987).

Var det hela började gå snett: ”Mission to Mars” (2000), ”Den svarta dahlian” (2006).

Ja vad hände egentligen här? Efter genombrottet med ”Carrie” (1976) malde de Palma på med täta filmer som ”Vittnet måste tystas” (1981) ”Body Double” (1984) och ”De omutbara”. Däremellan klämde han också in ”Scarface”; alla wannabe-gangsters våta drömfilm.  De Palma fortsatte att göra riktigt bra rullar under större delen av 90-talet men någonstans efter framgångarna med ”Mission: Impossible” (1996) insåg han att han var för bra. Universum var i obalans vilket måste justeras. Med ”Snake Eyes” (1998) började man ana oråd. Ingen kan tygla en överspelssugen Nicolas Cage, inte ens de Palma. När publik och kritiker börja tvivla på din förmåga, vad göra? En rymdfilm såklart… ”Mission to Mars” är fånig. Jävligt fånig till och med. De fyra filmer han regisserat sedan dess (sjutton år sedan) är inte ens värda att nämna här. Alla luktar unken ”direkt till DVD” och är så långt ifrån den klass han höll under 80- och 90-talet att det är läskigt. WTF?

The Glory Days: ”Sjätte sinnet” (1999), ”Unbreakable” (2000).

Var det hela började gå snett: ”Lady in the Water” (2006), ”The Happening” (2008).

Chans till syndernas förlåtelse: ”The Visit” (2015).

Nog för att man inte skall sparka in öppna dörrar men ändå… Låt oss motionera foten lite. Få regissörer har fått ta mer skit de senaste tjugo åren. Efter en sjuhelvetes genombrottsfilm med ”Sjätte sinnet” vilken följdes upp med underskattade ”Unbreakable” kunde man inte annat än att invänta kommande stordåd. Väntan blev tyvärr ganska lång. Ungefär femton år lång om vi skall vara petiga. ”The Visit” från förra året är riktigt bra. Läskig värre, välspelad och med en twist som faktiskt är bra och inte bara en tröttsam gimmick. Filmerna däremellan; not so much. Med en på sitt sätt imponerande formkurva blev Shyamalan verkligen sämre och sämre i stadig takt. Redan mot slutet av ”Signs” (2002) undrade man om M.N.S menade allvar med det hela. Resten lämnar vi därhän med Marky Mark spelandes naturkunskapslärare som en av de starkare minnesbilderna. Det krävs tyvärr tio ”The Visit” för att gottgöra ”The Happening”.

The Glory Days: ”Ghostbusters-Spökligan” (1984), ”Twins” (1988).

Var det hela började gå snett: ”Sex dagar, sju nätter” (1998), ”Evolution” (2001).

Vad det gäller charmig och blockbustervänlig komedi från 80- och 90-talet är det få som slår Ivan Reitman på fingrarna. Allt han tog i blev till guld och det fina var att det inte ens behövde vara särskilt bra. Många av hans rullar har kanske inte åldrats alltför väl, vilket i sig inte behöver vara ett problem. 90-talet var som bekant en förvirrad tid… Ett större problem är att alla Reitmans filmer inspelade efter ”Junior” (1994) har varit mer eller mindre katastrofala där han för tio år sedan peakade i skräpighet med ”Mitt super ex” (2006). Kommande ”Triplets”, där Arnold och Danny DeVito inte längre bara är tvillingar utan trillingar i sällskap av Eddie Murphy, har dock all potential att korrigera ”Mitt super ex” pallplacering. 

The Glory Days: ”Rovdjuret” (1987) ”Die Hard” (1988). 

Var det hela började gå snett: ”Rollerball” (2002). Det räckte…

Med elva regisserade filmer sedan debuten 1986 verkar McTiernan välja sina projekt med omsorg. Fram till millennieskiftet kunde detta påstående faktiskt också bekräftas (vetenskapligt bevisat) då allt Mctiernan lade vantarna på blev riktigt bra. ”Rovdjuret” (1986) är guld. Vidare kommentar överflödig. ”Die Hard” är, snart trettio år senare, en av tidernas bästa och mest inflytelserika actionfilmer. Övriga filmer fram till 2002 håller också en hög klass även om ”Medicinmannen” (1992) möjligen kan betraktas som någon slags avstickare. Beslutet att regissera ”Rollerball” (2002) får därför betraktas som mindre genomtänkt. Jag har svårt att se något tillfälle (inklusive på fyllan) där en remake av satirklassikern ”Rollerball” (1975) lät som en bra idé. Med Chris Klein i huvudrollen skall tilläggas. Floppen var monumental och därefter har McTiernan bara regisserat ”Basic- Farligt uppdrag” (2003). En film vars twister sätter M. Night Shyamalan i skamvrån och inte på ett bra sätt. Som om det inte vore nog med det satt McTiernan i finkan år 2013-2014 efter bland annat en olaglig avlyssning och för att ha ljugit för en FBI-agent. Under fängelsevistelsen sattes han även i personlig konkurs. Läge för comeback?

The Glory Days: ”Batman” (1989), ”Sleepy Hollow” (1999).

Var det hela började gå snett: ”Apornas planet” (2001), ”Kalle och chokladfabriken” (2005).

Tim Burton har onekligen förmågan att göra bra film. Från skönt skruvade ”Beetlejuice” (1988) fram till suveräna ”Sleepy Hollow” var alla Burtons filmer klart intressanta. Vid övergången till 2000-talet hände dock något (Y2K?) då allt han regisserat därefter varit ointressant och repetitivt. Burton chockstartade det nya millenniet med ”Apornas planet”, en hemsk remake med ett slut skrivet av en av filmens primater en dålig dag. I ren panik tog Burton beslutet om att alla hans kommande filmer måste innehålla Johnny Depp och bollen var i rullning. När var sista gången du var taggad inför ett Burton/Depp-samarbete? Just det… 

The Glory Days: ”Robocop” (1987), ”Total Recall” (1990).

Var det hela började gå snett: ”Showgirls” (1995), ”Hollow Man” (2000).

Från kultförklarad satirisk våldsfest till en av tidernas största kalkoner; vad hände egentligen här? Tidigt 90-tal var helt klart Verhoevens arena då han efter genombrottet med ”Robocop” i snabb takt levererade ”Total Recall” och ”Basic Instinct” (1992). Det skulle krävas något alldeles extra för att sabba en sådan svit. Mot alla odds lyckades ”Showgirls” med just detta och lite till. Maken till kalkon är svår att finna i modern tid. Nog för att Verhoeven gärna använder sig av satir och ironi i sitt filmskapande men… Nej, bara nej. Verhoeven lyckades, i ren chock får antas, faktiskt leverera klockrena ”Starship Troopers” (1997) två år senare men därefter har det gått trögt. ”Hollow Man” från 2000 är det närmaste en storfilm Paul har kommit och den gjorde inte så många glada. Hans senaste verk, franska ”Elle” (2016), verkar ha fått ett hyggligt mottagande så det kanske ändå finns lite hopp för gubben.

The Glory Days: ”The Crow” (1994), ”Dark City” (1998).

Var det hela började gå snett: ”Knowing” (2009), ”Gods of Egypt” (2016).

Vad fan är det frågan om? Från ”The Crow” och ”Dark City” till ”Gods of Egypt”? Det skall inte kunna vara möjligt… Det enda som kan liknas vid något intressant däremellan (på tjugotvå år) är ”I, Robot” (2004). ”Knowing” får väl också nämnas; en film som började lite intressant (trots en konkursförsatt Nic Cage) men slutade helfånigt. Maken till dalande formkurva är svår att finna. 

The Glory Days: ”Alla helgons blodiga natt” (1978), ”Flykten från New York” (1981). 

Var det hela började gå snett: ”Ondskans barn” (1995), ”Flykten från L.A.” (1995).

”Alla helgons blodiga natt” (Halloween) behöver förhoppningsvis ingen närmre presentation. John Carpenters stora genombrott var minst sagt stilbildande och har stått emot tidens tand oväntat väl. Carpenter smidde därefter medan järnet var varmt och radade upp ett gött gäng våldsamma kultklassiker; ”Dimman” (1980), ”Flykten från New York” (1981) och ”The Thing” (1982). Alla riktigt bra filmer som blir än mer imponerande med tanke på produktionstakten. Carpenter ägde 80-talet och blandade även upp sin repertoar med lättsammare rullar som underbara ”Big Trouble in Little China” (1986) och satirpärlan ”They Live” (1988). Efter en välförtjänt paus på fyra år återvända han med ”Den osynlige mannen” (1992), en lika lättsam som fjantig komedi med Chevy Chase. Visst är det kul att bryta mönster men det får faktiskt finnas gränser. Två år senare såg det betydligt bättre ut när ”I skräckens skugga” (1994) hade premiär; en riktigt liten smart skräckpärla som borde fått mer uppmärksamhet. Ordningen återställd? Inte riktigt… ”Flykten från L.A.” (1996) ligger väldigt högt på listan över ”uppföljare som aldrig borde gjorts” och ”Ghosts of Mars” (2001) håller fanimej Uwe Boll-klass. Riktigt risiga filmer med alla mått mätt. Carpenters enda långfilm sedan dess är ”The Ward” (2010). Möjligen ingen lika stor katastrof men samtidigt inte mer än en axelryckning. Det kanske är en för enkel förklaring om man påstår att tiden sprang ifrån Carpenter men jag har samtidigt ingen bättre sådan. Synd är det hur som helst…

The Glory Days: ”St. Elmos Fire” (1985), ”Falling Down” (1993).

Var det hela började gå snett: ”Batman & Robin” (1997), ”Bad Company” (2002).

Mannen som ligger bakom några av mina favoritfilmer från 80- och 90-talet levererar på 2000-talet monstrositeter som ”Bad Company” och ”Trespass” (2001). Jag orkar inte ens gå in på Schumachers två tolkningar av Batman; en sådan analys kostar mer än den smakar. Med undantag från några enstaka lyckoträffar som underskattade ”Super8” (1999) och ”Phone Booth” (2002) har Schumachers output sedan mitten av 90-talet varit lika med skit. Och med lyckoträffar menar jag godkända filmer, inga mästerverk… Usch vad deppigt. Nu lämnar jag de här ledsamheterna och kör en filmkväll med ”The Lost Boys (1987), ”Dödlig puls” (1990) och ”Falling Down” istället. Allt kanske var bättre förr?