Al Pacinos 10 bästa rolltolkningar

Al Pacino, vilken levande legend. Idag fyller han 80 år och det ska vi fira genom att kolla tillbaka på hans karriär och gå igenom de bästa rollerna han spelat genom åren.

 

Pacino har jobbat med flera av tidernas allra bästa filmskapare. Främst under 70- och 90-talet, de två årtionden som verkligen var allra mest viktiga för skådespelargiganten. Tro det eller ej, han har dock bara vunnit en Oscar och det var för ”En kvinnas doft” från 1992, en film som inte ens placerats på denna lista.

 

Såklart spelade han stora roller, med betoning på stora, även under 80-talet. ”Scarface” som det mest uppenbara exemplet. Det är dock en karaktär och film som jag personligen tycker är otroligt överskattade, så en placering för den kokainfyllda Tony Montana kommer inte heller ges på denna lista. 

Ni ser. Det finns en massa klassiska filmkaraktärer som Pacino spelat, flera fantastiska skådespelarinsatser ströks därför bort i urvalet. Filmer som ”Glengarry Glen Ross” och ”Djävulens advokat”, till och med starka tv-insatser som i HBO:s ”Angels in America”. Alla nästan värdiga en placering men som föll på målsnöret.

 

 

 

Det är allt för sällan i Pacinos karriär som vi fått se honom spela en, i brist på bättre ord, vanlig människa.

 

I detta i övrigt rätt mediokra sportdrama om ett amerikanskt fotbollslag visas en, enligt sportfilmstradition, inspirerande coach med demoner som enbart kan bekämpas med motivationen som hans lag ger honom. Det är inte ofta Pacino får spela en inspirerande karaktär, talet han till slut ger sina grabbar på planen är ett av de bästa någonsin.

 

I ”Any Given Sunday” ser vi Pacino under den eldige regissörens Oliver Stones regi, något som såklart resulterar i en lika eldig insats från skådespelaren.

 

 

 

I ”Heat” ser vi Al Pacino i rivigt skådespel som gränsar till kalkonigt. Han härmar ugglor och gormar om stora bakdelar, det är underbart.

 

Samtidigt som det verkligen är jätteroligt så är detta inte direkt en film som skriker komedi. Det är en superseriös thriller om poliser och bankrånare där vi för första gången får se honom skådespela mot människan som allra mest brukar ses som en jämlike, Robert De Niro. Mötet mellan de två skådespelargiganterna är magi.

 

På något vis glider Pacinos rytande ”over the top”-dissar igenom utan problem trots den i övrigt väldigt seriösa tonen. Pacino och kompisar tränade med riktiga soldater i flera månader till den här filmen, något som resulterade i hans bidrag till en av de bästa skottlossningsscenerna någonsin. Om inte den bästa.

 

 

 

Den riktiga Frank Serpico som Pacino spelar i filmen ”Serpico” sa en gång om den andres insats att han gjorde ett bra jobb att porträttera honom, men att det inte var verklighetstroget och att Pacino är välkänd för att spela över. Det må vara sant, ofta väldigt sant. Jag tror inte någon kollar på till exempel ”Scarface” och inte tänker överspel. ”Serpico” är den filmen där dessa tendenser verkligen börjar lysa igenom starkt för att senare nästan ta över i äldre dagar.

 

Filmen om en polis som bekämpar korrupta anställda i distriktet är regisserad av mästaren Sidney Lumet och är en hårdkokt 70-tals polisfilmsklassiker i samma anda som ”French Connection”. Absolut, skådespelet är stort men det funkar, ilskan är påtaglig och vem spelar egentligen arg lika bra som Pacino? I grunden är han en teater-skådespelare och när andra säger överspel så väljer jag att se det som att han spelar för dem med platser långt bak i teatern.

 

 

 

Pacino har jobbat med flera av tidens allra största och viktigaste regissörer, något som såklart ledde till att han även ville jobba med framtidens storheter. Redan tidigt i Christopher Nolans karriär hoppade Pacino in i regissörens uppföljare till ”Memento”.

 

Här spelar han kanske inte helt oväntat en polis, hans karaktär får ett mordfall i Alaska tilldelad sig för att lösa. Det placerar honom öga mot öga med en kymig Robin Williams. Det är i deras möten som filmen lyser starkast, hade två andra placerats i dessa roller hade filmen inte ens varit nära lika bra.

 

 

 

I den stora skuggan av ”Heat” ser vi Michael Mann och Pacinos andra samarbete i den allt för bortglömda politiska thrillern ”The Insider”. Om deras första film såg en perfekt personifiering av den ”moderna” skrikiga Pacino såg ”The Insider” en återblick till det interna skådespelet han så briljerade med under 70-talet.

 

Som godhjärtad journalist gör han allt för att stå upp för en Russell Crowe i fara då han avslöjat ett tobaksföretags allra djupaste hemlisar.

 

Det är en fröjd att se Pacino spela mer småskaligt när han väl får chansen, och att se honom gå in i rollen som journalist istället för gangster eller polis är även det otroligt uppfriskande.

 

 

 

Av de två samarbeten som Brian DePalma och Pacino har gjort är antagligen ”Scarface” den som de flesta har sett, men det är också den sämre av de två. I ”Carlito's Way” ser vi både regissören och huvudrollsinnehavaren i riktig praktform.

 

Det här är Pacino långt ifrån den gormiga Tony Montana, det är en reflexiv och ångrande gangster i ”Carlito's Way”. Porträtteringen av Carlito Brigante är någonstans mittemellan den gormiga och tillbakadragne skådespelarstilen som Pacino så ofta drastiskt hoppar mellan.

 

Han är briljant i ett sårat framträdande som galant flyter in i panikfylldhet desto närmare slutet närmar sig. Han bär även filmhistoriens kanske bästa skinnpaj i denna film.

 

 

 

Många hade väntat i flera år på denna länge ryktade film som skulle återförena maffia-drömtrion Robert De Niro, Joe Pesci och Martin Scorsese. Något som förhöjde denna längtan ännu mer var att Pacino tydligen också skulle ansluta sig till gänget.

 

Drömmen blev verklighet och filmen kom ut 2019. Vid det här laget hade högprofilerade roller med Al Pacino i en dramatisk tung roll blivit mer och mer sällsynta, med ”The Irishman” bröts den trenden och han blev nominerad till en Oscar för första gången sedan 1993.

 

I rollen som Jimmy Hoffa möter vi en Pacino som är mycket vänligare än den vi oftast får se. Han gillar barn, uppskattar sina bästisar och han älskar glass. Han spelar dock en lite för naiv människa med morfars-karisma som underskattar människorna han gett sig in i affärer med, även det en ovanlighet. Oscarsnomineringen var minst sagt välförtjänad.

 

 

 

Mani-skådespel när det är som allra bäst. I rollen som Sonny Wortzik lyser en ung Pacino som ett fumlande och mumlande nervöst vrak. Återigen ser vi polis- och rånar-tematiken som han flera år senare kom att återbesöka i ”Heat”, men i ”En satans eftermiddag” ser dock Pacino sig själv på rånarsidan.

 

Det här är den typen av roll som jag aldrig tror att vi kommer se Al spela igen. Det märks verkligen hur mycket rösten spelar roll i skådespel, idag har Pacino utvecklat en skrovlig och rökig röst. Långt ifrån den höga och ljusa som hörs i denna briljanta film, även den här regisserad av Sidney Lumet.

 

Det maniska beteendet Sonny utstrålar från början till slut bidrar något enormt till spänningsbyggandet genom hela filmen, det känns som att han kommer explodera vilken sekund som helst.

 

 

 

Vilket genombrott. Pacino hade några filmer på cv:t innan ”Gudfadern del 1” men ingenting som denna. Den plågade rolltolkningen som den yngsta sonen i en maffiafamilj är en till tiderna.

 

Michael Corleone hade aldrig ens planerat att engagera sig i familjens kriminella affärer, men tvingas när de kommer under attack. Porträtteringen av en människas resa in i mörkret är textboksexemplet av det interna skådespelet det ovan skrivits så mycket om.

 

Francis Ford Coppola som regisserade filmerna i serien var tvungen att stå upp för den unge Pacino flera gånger då studion egentligen ville ha någon annan i huvudrollen. Tur var väl det, vem vet om Al någonsin hade slagit igenom stort annars.

 

 

 

Oavsett vilken av ”Gudfadern”-filmerna du tycker är bäst så tror jag att de flesta kan enas om att den andra delen i trilogin är den där vår käre Al Pacino verkligen får lysa allra starkast.

 

Den första filmen var till stor del Marlon Brandos show, en människa vars skugga även i yngre och smalare dagar var svår att ta sig ifrån. Del två är dock helt och hållet Pacinos rulle. Michael Corleones dagar som maffiaboss, en roll han som nämnt aldrig ville ha, innehåller allt man önskar från ett Pacino-uppträdande. Det är tillbakahållet med sporadiska men kraftiga explosioner in i fullständig ursinnesvrede för att sedan gå tillbaka igen till den tystlåtne interne grubblaren.

 

Pacino själv brottades mycket med karaktären och hur djupt han själv gick in i rollen. Det är mörka saker Michael tvingas (eller är det verkligen tvång?) göra i denna uppföljare och det är förståeligt hur någon som verkligen lever sig in i rollen har svårt att hantera det.

 

I slutändan lönade våndan skådespelaren satte sig igenom, åtminstone om man kollar rent prestationsmässigt. Det är en klockren rolltolkning, det är helt enkelt den definitiva Al Pacino-rollen.