Gudfadern 1972

Det här ikoniska mästerverket har några år på nacken. Redan 1972 förgyllde den biograferna och succén var snart ett faktum. Med en budget av 6 miljoner dollar har den till dags dato dragit in 245 miljoner, och kritikerna har hyllat den upp till skyarna. Är det då rättfärdigat? Jajamen, det är det minsta man kan säga!

Det är en filmatisering av Mario Puzos roman "The Godfather" och många filmmakare fick chansen att tackla denna historia, men tack vare dess glorifiering av maffian tackade de nej, en av dessa var filmmakaren Sergio Leone. Men Francis Ford Coppola, en filmmakare med italienskt påbrå tog sig an uppgiften och när de 62 inspelningsdagarna var över fick vi se något vi sent skulle glömma.

Handlingen kretsar kring maffiafamiljen Corleone som styr den organiserade brottsligheten i New York på 40-talet. När en viss Sollozzo vill få med familjen Corleone i narkotikahandeln, inleds en orubblig maktkamp som utmynnar i mycket blod och fara för Corleone.

Vem som skulle spela Don Corleone blev dock en kamp mellan Coppola och filmbolaget Paramount. Coppolsa förstaval var Laurence Olivier och Marlon Brando, men Coppola fick ett bestämt nej från Oliviers agent vars ursäkt var att han inte tog några mer jobb, då han snart skulle dö. Något som får anses som en överdrift, då Olivier levde 18 år efter det beskedet.

Men varken Paramount eller Coppola lär knappast vara alltför upprörda över det beskedet, då Brando minst sagt briljerar som Don Corleone. En rollprestation som resulterade i en Oscar, fast Brando vägrade dock hämta sin Oscar vid galan och lät istället skådespelerskan Sacheen Littlefeather ta emot statyetten.

Rollen som den ikoniske maffiafadern är utan att överdriva en fantastisk rollprestation, något som många av dagens skådespelare önskar de framföra. Brando levererar ödmjukhet, hänsynslöshet, effektivitet och en otrolig känsla för familjen och en respekt för sin familj och trogna vänner och maffiamedlemmar som kan få den mest lydiga och plikttrognaste hund att känna avund. Bredare gestaltning av en karaktär får man sannerligen leta efter. Han visar upp en tuff, obarmhärtig och samtidigt en sårbar, ömtålig karaktär som man egentligen borde bara känna avsky för, men tack vare Brandos briljanta rolltolkning lyckas Coppola få oss att verkligen bry oss om vad som händer med karaktären. Det lyfter vi på hatten för!

Men vi ska absolut inte ignorera de övriga distinkta rollprestationerna av Robert Duvall, James Caan, Al Pacino, John Cazale och Richard S. Castellano. Personkemin mellan dessa karaktärer är magnifik, man får definitivt känslan att de har kamperat ihop under många år och inte bara i ynka två månader av inspelningsarbete.

Det är verkligen få filmer man får ivern att sätta på igen, efter att den är slut. Men innan jag satte mig ner och skrev denna recension hade jag sett "Gudfadern" tre gånger inom ett dygn, vilket är rekord för mig. Varför kan man undra? Ja, filmen kryllar av fantastiska detaljer som skriker efter uppmärksamhet.

Den första halvtimmen där vi introduceras till många karaktärer i familjen Corleones trädgård är magnifik och de oräkneliga detaljerna får ens hjärna att gå i högvarv. Man kan förstå Coppolas utmaning att få tittarna att få förståelse och inblick för Don Corleone och hans status. En till första anblick obetydlig detalj är de korta sekunderna med Corleones torped Luca Brasi, som sitter i trädgården och pratar för sig själv genom att öva på sitt tal han planerar att dra för Don Corleone, när han väl får sin audience. Utan att lägga alltför stort engagemang vid hans enfaldiga karaktär kan man lätt se den som väldigt onödig och obetydlig. Men nej, den har så stor beydelse att jag skulle vilja påstå att den sätter tonen på hela filmen. Utan den skulle vi inte förstå Don Coleones ställning i maffiavärlden och därmed det sedermera mordförsöket på honom. Allt faller ihop som en pannkaka.

Det är dock bara en detalj av många i filmen. Det kryllar av viktiga scener som har en sådan oerhörd betydelse för filmens helhet att det nästan blir svårt att greppa. Manuset är minst sagt magnifikt. Det måste sannerligen ha varit en ren fröjd för Coppola att utveckla den här historien på filmduken. Det som verkligen är unikt med denna gangsterhistoria är att den till skillnad mot många andra filmer från det ljuva och formgivande 70-talet är att den är precis lika stark fortfarande. Ja, den skulle lika gärna ha blivit producerad idag och man hade högst troligen inte ändrat på många detaljer. Det är det som påvisar filmens storhet, att den än idag klassas som odödlig och avundsjukan hos andra filmmakare är uppenbar, tacka f-n för det.

Film blir inte bättre än så här. Allt är så genomtänkt att man inte kan göra något annat än att lyfta på hatten på det färdiga resultatet och dessvärre lär vi vänta tills vi får se något i samma klass: men vad gör det när vi har detta att peta in i Blu-ray-spelaren? Ifall du är en de få lyckliga personer som inte har sett denna klassiker, får jag gratulera till magnifika tre timmar av perfektion som du har framför dig.  

Varför jag recenserade denna odödliga klassiker? Svaret är enkelt och enklast är om jag citerar Don Corleone: I was made an offer I couldn't refuse!