Gabriella Pichler efterlängtade uppföljare till ”Äta, sova, dö” fick sin USA-premiär på Tribecas filmfestival, och möttes av en intresserad publik. Sverige har ju hamnat lite i strålkastarljuset vad gäller immigration, och många amerikanare nås av nyheter om eskalerande våld.
Därför kanske ”Amatörer” kan ses som viktig också eftersom den ger en bild av ett Sverige där olika människor med ursprung från skilda håll i världen samsas i ett litet samhälle, och visar upp sina respektive, alldagliga och, vilket kanske ska poängteras, fridsamma verkligheter.
Visst, både samhället och protagonisterna är fiktiva, men sättet Pichler jobbar på, där hon hittar verkliga personer och låter deras livsöden blöda in i narrativt, skapar ändå ett forum där några personers röster kan göra sig hörda.
Men framför allt kanske filmen kan ses som en samtidskommentar om det lilla samhället, dess snabbt skiftande identitet och överlevnad. Det är ju ett internationellt fenomen, och amerikanarna visade sig känna igen sig i Lafors.
Pichler fanns på plats efter filmvisningen för att svara på frågor kring filmen, och började med att berätta hur hon låter sig inspireras av verkliga livet. Hon är alltså känd för att använda sig av just amatörer snarare än utbildade skådespelare. Varför använder hon amatörskådespelare?
- Jag kommer från en dokumentärbakgrund, så det faller sig naturligt att jobba med människor som aldrig stått framför en kamera, och få med dem i den kreativa processen.När jag börjar skriva ett manus, anlitar jag ofta en casting director samtidigt, för jag vill gärna ha med materialet i skrivarprocessen.
- Genom Zahraa träffade vi hennes pappa, och inkluderade honom i manuset. Jag skrev en roll åt honom, och även åt hennes mamma. Det blir lite som ett familjeföretag, berättar regissören.
Därför kanske ”Amatörer” kan ses som viktig också eftersom den ger en bild av ett Sverige där olika människor med ursprung från skilda håll i världen samsas i ett litet samhälle, och visar upp sina respektive, alldagliga och, vilket kanske ska poängteras, fridsamma verkligheter.
Visst, både samhället och protagonisterna är fiktiva, men sättet Pichler jobbar på, där hon hittar verkliga personer och låter deras livsöden blöda in i narrativt, skapar ändå ett forum där några personers röster kan göra sig hörda.
Men framför allt kanske filmen kan ses som en samtidskommentar om det lilla samhället, dess snabbt skiftande identitet och överlevnad. Det är ju ett internationellt fenomen, och amerikanarna visade sig känna igen sig i Lafors.
Pichler fanns på plats efter filmvisningen för att svara på frågor kring filmen, och började med att berätta hur hon låter sig inspireras av verkliga livet. Hon är alltså känd för att använda sig av just amatörer snarare än utbildade skådespelare. Varför använder hon amatörskådespelare?
- Jag kommer från en dokumentärbakgrund, så det faller sig naturligt att jobba med människor som aldrig stått framför en kamera, och få med dem i den kreativa processen.När jag börjar skriva ett manus, anlitar jag ofta en casting director samtidigt, för jag vill gärna ha med materialet i skrivarprocessen.
- Genom Zahraa träffade vi hennes pappa, och inkluderade honom i manuset. Jag skrev en roll åt honom, och även åt hennes mamma. Det blir lite som ett familjeföretag, berättar regissören.
Både Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter är med på scenen, och berättar hur det var för dem att vara med i en film. Zahraa förklarar proceduren:
- För det första måste man spela något man inte är, samtidigt som man måste lämna ut en del av sig själv. Sen måste man läsa från manuset, och när man inte har någonting att säga måste man improvisera och hitta på någonting själv. Allt sker framför en kamera som är jättenära inpå.
Yara berättar om vad hon övervunnit för att våga vara med, men också om belöningen i efterhand:
- Det var svårt. Jag blev tvingad, det ska jag inte sticka under stol med. Inte för att de slog mig eller nåt för att vara med (skratt) utan mer som övertalning; vi vet att du vill göra det, och det vill vi med. Men jag var blyg, och det är jag fortfarande. Jag hade mycket sociala fobier och andra problem, så det var svårt.
- Jag är glad att jag gjorde det, och jag ångrar det inte. Jag menar... tack vare det är jag i New York! (Applåder)
- Jag är blyg och inte van att träffa många människor. På ett film set är det mycket folk, mycket folk! (Skratt) Som i slutscenen, i biosalongen, där det var 300 statister.
- För det första måste man spela något man inte är, samtidigt som man måste lämna ut en del av sig själv. Sen måste man läsa från manuset, och när man inte har någonting att säga måste man improvisera och hitta på någonting själv. Allt sker framför en kamera som är jättenära inpå.
Yara berättar om vad hon övervunnit för att våga vara med, men också om belöningen i efterhand:
- Det var svårt. Jag blev tvingad, det ska jag inte sticka under stol med. Inte för att de slog mig eller nåt för att vara med (skratt) utan mer som övertalning; vi vet att du vill göra det, och det vill vi med. Men jag var blyg, och det är jag fortfarande. Jag hade mycket sociala fobier och andra problem, så det var svårt.
- Jag är glad att jag gjorde det, och jag ångrar det inte. Jag menar... tack vare det är jag i New York! (Applåder)
- Jag är blyg och inte van att träffa många människor. På ett film set är det mycket folk, mycket folk! (Skratt) Som i slutscenen, i biosalongen, där det var 300 statister.
Pichler får frågan om hur hon konstruerade det lilla samhället, av en publikmedlem som påpekade att det kändes väldigt bekant även för henne som amerikan.
- Ja, det är som ett mikrokosmos av många olika platser. Själv har jag arbetarklassbakgrund, och nu gör jag film. Mins föräldrar är invandrare från Österrike och Bosnien, men jag växte upp i Sverige och flyttade runt mellan olika förorter omkring Stockholm, och i en liten stad på landet, precis som Lafors.
- Lafors är påhittad, men ganska typisk för många småstäder i Sverige, och kanske även för städer här i USA. Vi vill fånga upp vad som händer nu, i många småstäder runt om i världen. Särskilt städer som haft en industriell identitet, med fabriker där hela familjen arbetat, och som gett en stabil grund i deras liv - man visste vart man skulle jobba, och hur livet skulle bli. Men vår globala ekonomi har gjort att det ändrats, väldigt snabbt!
- En stad som förlorar sin identitet och inte vet vem den ska skylla på, är intressant för oss att skildra. Det är en lokal företeelse, men som ser likadan ut på många olika platser i världen.
- Ja, det är som ett mikrokosmos av många olika platser. Själv har jag arbetarklassbakgrund, och nu gör jag film. Mins föräldrar är invandrare från Österrike och Bosnien, men jag växte upp i Sverige och flyttade runt mellan olika förorter omkring Stockholm, och i en liten stad på landet, precis som Lafors.
- Lafors är påhittad, men ganska typisk för många småstäder i Sverige, och kanske även för städer här i USA. Vi vill fånga upp vad som händer nu, i många småstäder runt om i världen. Särskilt städer som haft en industriell identitet, med fabriker där hela familjen arbetat, och som gett en stabil grund i deras liv - man visste vart man skulle jobba, och hur livet skulle bli. Men vår globala ekonomi har gjort att det ändrats, väldigt snabbt!
- En stad som förlorar sin identitet och inte vet vem den ska skylla på, är intressant för oss att skildra. Det är en lokal företeelse, men som ser likadan ut på många olika platser i världen.
”Amatörer” tävlar i skrivandes stund om Tribeca filmfestivals pris för bästa internationella spelfilm, och vi kan bara hålla tummarna och önska lycka till!
