"Skönheten och Odjuret" går upp på bio i mars men är redan en av de mest hypade filmerna i år. Den är en i raden av klassiska animerade filmer som det nu ska göras en spelfilm av. Inom de närmaste åren kan vi förvänta oss en ny version av "Aladdin", "Mulan", "Pinocchio", "Den lilla sjöjungfrun", "Lejonkungen", "Dumbo", "Nalle Puh", "Svärdet i stenen"... ja, ni förstår, listan kan göras lång.
Jag har alltid varit av åsikten why fix something that isn’t broken? Om en framgångsrik film ska göras om, måste det först och främst finnas en anledning till att göra det. Det kan inte bara vara en ny version av samma film som kapitaliserar på våra nostalgiska känslor inför originalet. Jag tycker dessutom att filmen måste kunna stå på egna ben och ha en egen identitet. Det håller inte för mig att en film ska vara fylld av element som du bara kan uppskatta om du redan är bekant med originalet.
När en remake görs på rätt sätt kan den låta oss återvända till en älskad berättelse för att upptäcka mer. Kanske berättas historien från ett nytt perspektiv, med en helt ny ton eller så expanderas den.
2016 års remake av "Djungelboken" lyckades enligt mig med allt detta då den inte bara ändrade tonen till en mörkare och mycket mer allvarlig, men även förstärkte historien genom att intensifiera konflikt och addera realism. Något som tydligt syntes genom de många sår som prydde Mowglis kropp. Filmen utnyttjade övergången från animerat till live-action, och gav oss en film som kunde stå på egna ben men ändå gav uppskattade vinkar till originalfilmen, utan att alienera nya tittare.
Jag blir därför besviken över att 2017 års "Skönheten och Odjuret" verkar återanvända många element från sin animerade föregångare. Mycket ser likadant ut och det har avslöjats att live-action varianten även den kommer att vara en musikal.
Det här är en del av en växande trend jag tycker mig se. Nostalgi verkar ha blivit en valuta som filmbolag kan använda för att locka filmbesökare. Karaktärer, miljöer och musik som vi redan har etablerade känslor för från tidigare filmer används som känslomässigt kapital.
Jag förstår varför det tilltalar folk. Nostalgi har bevisats tilltala oss speciellt när nutiden känns turbulent och svår. Att då vända sig till en enklare tid kan kännas som en trygghet. Vi kan nog alla hålla med om att 2016 vart ett turbulent år, där den ena nyheten kändes svårare att hantera än den andra. Att vilja se filmer eller tv-serier som påminner oss om vår barndom är helt förståeligt. Men det vi måste fråga oss själva är om det är det verkligen är den sortens filmskapande vi vill stödja?
Problemet är inte att det görs nya versioner av redan existerande berättelser, det är ett naturligt element av historieberättande. Men jag tycker inte att en övergång från animerat till live-action gör tillräckligt stor skillnad för att jag ska kunna se det som en ny film.
Jag är fullt medveten om att en live-action remake av en animerad film kommer att innehålla samma karaktärer. Men att återskapa samma scener, använda likartade kläder och samma musik är enligt mig att ta det för långt. Jag kan inte komma på en enda logisk anledning till att folk skulle vilja se samma film bara i en ny förpackning förutom just nostalgi.
Och om en ny version av samma film drar in bra med pengar, varför ska då filmbolagen anstränga sig för att vara innovativa och utmanade? Filmbolagen kommer alltid att göra den sortens filmer som är lönsammast.
Ja, jag kan inte förneka att känslor från barndomen väller upp inom mig när jag ser Emma Watson sväva fram över dansgolvet i sin gula balklänning. Frågan är om det kommer resultera i en bra film som jag kommer vilja se om fem eller tio år in i framtiden? At the end of the day är en gul klänning bara en klänning och den framkallar bara de känslor vi själva investerat i den.
Så jag hoppas att "Skönheten och Odjuret" och de andra live-action-remakes vi har framför oss kommer att vara nya filmer och inget annat.
Jennifer Andreasson
