Under 1990-talets stora sitcom-era tillhörde man antingen team “Seinfeld” eller “Vänner”, i en fejd lika bitter som den mellan Star Wars-fanatiker och “Trekkies”. Devota anhängare av det första laget kunde resonera att den underfundiga finessen i “Seinfeld” var vida överlägsen huvudkonkurrentens tramsigheter. Medan "Vänner"-gänget satt och ältade relationsproblem till leda, undersökte Jerry, Elaine, George och Kramer livets nycker och jävligheter.
Inget ämne var för litet för att avhandlas över en kaffe. I en tid av växande kändishets, blev kvartetten en förebild för nördar och andra som föredrog det goda samtalet framför yta och bullrighet.
I början av 2010-talet kom någon på den briljanta idén att skapa en sajt med ett enda syfte: en ändlös ström av “Seinfeld” i form av en liten ruta som visade alla 180 avsnitt i kronologisk ordning. Inte för att serien har varit svårtillgänglig sedan det sista avsnittet sändes 14 maj 1998; förutom matiga DVD-boxar och streaming via exempelvis Amazon Prime, är den fortfarande populär att reprisera i linjär teve. Att låta en serie rulla i en evighetsloop är dock ett statement värdig en modern konstinstallation. Däri finns en mäktig symbolik: att “Seinfeld” är och kommer alltid att vara.
En som inte ägnar sig åt nostalgiskt bevarande, är DN:s Augustin Erba, som har skrivit en dödsruna om vad han menar är Seinfelds daterade humor. Han förklarar det med att Internet hände – seriens intriger byggde ofta på att karaktärerna spekulerade och ljög ihop sådant som numera vore lätt att googla sig till. Erba tycks utgå från att dagens tittare inte förmår se bortom dåtidens tekniska förutsättningar (och begränsningar) för att kunna ta till sig neurotiska funderingar om stort och smått.
I början av 2010-talet kom någon på den briljanta idén att skapa en sajt med ett enda syfte: en ändlös ström av “Seinfeld” i form av en liten ruta som visade alla 180 avsnitt i kronologisk ordning. Inte för att serien har varit svårtillgänglig sedan det sista avsnittet sändes 14 maj 1998; förutom matiga DVD-boxar och streaming via exempelvis Amazon Prime, är den fortfarande populär att reprisera i linjär teve. Att låta en serie rulla i en evighetsloop är dock ett statement värdig en modern konstinstallation. Däri finns en mäktig symbolik: att “Seinfeld” är och kommer alltid att vara.
En som inte ägnar sig åt nostalgiskt bevarande, är DN:s Augustin Erba, som har skrivit en dödsruna om vad han menar är Seinfelds daterade humor. Han förklarar det med att Internet hände – seriens intriger byggde ofta på att karaktärerna spekulerade och ljög ihop sådant som numera vore lätt att googla sig till. Erba tycks utgå från att dagens tittare inte förmår se bortom dåtidens tekniska förutsättningar (och begränsningar) för att kunna ta till sig neurotiska funderingar om stort och smått.
Humorn blir dock inte nödvändigtvis sämre för att manuset i en gammal sitcom inte skulle fungera optimalt i dagens kontext. Att relatera till och kommentera samtiden blir oundvikligen ett tydligt tidsdokument, särskilt i serieform som i detta fall spänner över nästan ett decennium, men välskriven komik bör hålla över tid. Som Erba själv skriver: “Jerry Seinfelds egen ståupphumor byggde på att ställa frågor om livet och samhället.”
Erba konstaterar vidare: “Världen är inte samma gåta som den var när Seinfeld startade 1989”. Så är det. Den digitala tillgängligheten gör det lättare för oss att upptäcka vad människan är kapabel till, men några frågor kvarstår: har nätets oändliga möjligheter gjort oss bättre på att interagera och hantera relationer? Har vi lärt oss att lättare stå ut med oss själva och varandra? Är vi lyckligare nu?
Det är upp till var och en att rannsaka sig själv men en sak är säker: att det finns ett Seinfeld-avsnitt för praktiskt taget varje tänkbar, obekväm vardagssituation, är en social livboj för oss som formades av 1990-talets populärkultur. Hur ska vi annars veta hur vi ska bete oss?
Anders Nilsson
Filmvetare och kulturskribent
Anders Nilsson
Filmvetare och kulturskribent
