Förväntningarna var skyhöga när inte bara ett av världens populäraste TV-spel skulle bli film 1993 - det var även första gången någonsin ett TV-spel filmatiserades för vita duken! Det var mycket som stod på spel - skulle man lyckas återskapa spelets charm i live-action-format? Svaret var ett rungande nej. Det gick helt enkelt åt helvete.
Regissörerna Rocky Morton och Annabel Jankel hade mestadels bara gjort musikvideos tidigare med undantag för thrillern ”Jagad av döden”. Skådespelare rapporterade om att regiduon var en mardröm att jobba med och tappade bollen helt. Filmen floppade på bio, sågades av kritikerna och har utsetts till en av världens sämsta filmer.
Oavsett om du ser på den som en egen film eller ett bisarrt återskapande av spelet så är det knappast stabilt filmskapande vi pratar om. Det är en riktig soppa med underliga val av vad man inkluderat och inte från spelet. Dekor och scenografi liknar mer McDonald’s än ”Dinohattan”. Nivån och kvaliteten på såväl spel, action och humor skiftar ofta mer än en gång i samma scen.
Men filmen har med åren gått från föraktat hatobjekt till fängslande kultrulle. Liksom andra titlar av typen så dålig att den blir bra, som ”Showgirls” och ”The Room”, misstänker man nästan att det brutalt ojämna hantverket är en form av satir. Är det egentligen en parodi på en dålig film baserat på ett TV-spel? En överdriven uppvisning av dålig smak och idéer?
Sedan kan man säga vad man vill om manus, scenografi, specialeffekter, ja allt nästan, men ensemblen är nästintill perfekt. Brittiska veteranen Bob Hoskins är som gjord för Mario. Att han tydligen ska ha hatat rollen och filmen märks knappt - att han till och med var berusad under flera scener kan eventuellt ha bidragit till filmens påtagliga camp-faktor.
En ung John Leguizamo passar utmärkt som Luigi även om han är skamligt mustaschbefriad. Alltid sevärda Samantha Mathis som en oväntat feministisk variant av prinsessan Daisy. Underhållande karaktärsskådespelare som Fisher Stevens, Richard Edson och Fiona Shaw i skurkroller. Alla med en härligt orädd inställning att ge sig hän åt spektaklet och våga göra bort sig.
Man kan ju inte undgå att nämna legenden Dennis Hopper som huvudantagonisten kung Koopa. Hans blonderade, frenetiska uppenbarelse bjuder på överspel som får hans psykopat från ”Blue Velvet” att likna en teddybjörn. Att det är Dennis Hopper och inte en taggig reptil vi ser, med undantag för finalen, är en av många frågetecken som på ett sätt matchar resten av filmens röriga upplägg.
Filmen kan upplevas som om en AI-funktion gjort filmen baserat på ingredienser från spelet. Detta var trots allt första filmen baserad på TV-spel och de många som kom efter, från ”Street Fighter” till ”Assassin’s Creed” har slaktats av kritikerkåren. Det var först sent 2010-tal med ”Pokémon: Detective Pikachu” och ”Sonic the Hedgehog” som man fick till det och genren började uppskattas av andra än de som har icke-diskriminerande fans.
Nej, det är ingen bra film. Men det är en ikonisk 1990-talskalkon som aldrig är tråkig och definitivt mer underhållande än andra TV-spelsfilmer som tagit själva på för stort allvar. Som det misslyckande den är så fascinerar den på ett tågkrasch-liknande sätt. Och i filmens värld kommer Bob Hoskins alltid vara vår Mario framför någon eventuell nutida ersättare. Vila i frid, Bob.
