Dags för film-Sverige att bli lite modigare

Vi kan väl säga som det är: 2018 var inte det starkaste året för svensk film. Den mest sedda, ”Ted - För kärlekens skull”, lockade strax över 400 000 biobesökare. Ted Gärdestad blev slagen av både Freddie Mercury och Lady Gaga. Statistiken visar att den genomsnittlige svensken ser en svensk biofilm var tredje år. Det kan vi väl inte vara nöjda med?

Men jag är den som hellre ser glaset halvfullt än halvtomt, och tänkte istället uppmärksamma något positivt som håller på att hända. För första gången, så länge jag arbetat som filmskribent, ser jag att film-Sverige breddar sig. Senaste året såg vi nya genrer och unika projekt ta plats på bioduken, och förhoppningsvis är det bara början:

”Gräns” - troll och romantik i en bisarr och udda mix. Låt det inte passera tio år till innan John Ajvide Lindqvist filmas igen.

”Ensamma i rymden” - en riktigt snygg familjefilm som tar både sin unga målgrupp och science fiction-genren på allvar. James Cameron möter Astrid Lindgren på ett övergivet rymdskepp.

”Den blomstertid nu kommer” - galet imponerande hur sex grabbar från Norrköping har gjort årets mest spektakulära storfilm.

”Operation Ragnarök” - Zombiefilm med ett förklätt budskap om främlingsfientlighet. Fredrik Hillers evighetsprojekt fick lappas ihop med crowdfunding-pengar, och sågades sen självklart av de flesta av oss kritiker. Men jag applåderar hans mod och uthållighet.

”Aniara” - Klart att ett rymddrama kan spelas in på Mall of Scandinavia. Synd att ingen verkar gå och se den på bio, men förhoppningsvis avskräcker det inte fler filmskapare och producenter att ge sig ut i det okända.

 

 

Visst, vi behöver Jönssonligor och Hundraåringar som lockar de stora massorna. Vi behöver såna som Ruben, Roy och Rojda för att vinna fina priser på världens festivaler. Men däremellan görs det 40 svenska filmer om året. Det finns utrymme för att täcka fler udda genrer och intressen, och locka betydligt mer publik till biograferna.

Jag bär med mig något som Ted Kjellsson (regissören bakom ”Ensamma i rymden”) sa till mig: ”2018 är året då film-Sverige blev lite mer Hollywood”. Och det tolkar jag som ett steg i rätt riktning. Vi ska kanske inte sträva efter att bli ”mer Hollywood”, men snarare bli lite modigare. Satsa brett, satsa smalt, satsa på något nytt. På oprövade kort och andra genrer. Och inte släppa iväg våra berättelser och våra talanger så lätt.

Varför är det Hollywood och inte Trollywood som gör film av Norrmalmstorgsdramat? Helikopterrånet i Västberga? Senaste Stieg Larsson-boken?

Två av mina favoritfilmer hittills i år är Gustav Möllers ”Den skyldige” och Tuva Novotnys ”Blind Spot”. De spelades in i Danmark respektive Norge. Jag talade med båda regissörerna om hur synd det var, för vi behöver sådana starka och kreativa draman på svenska. Vi har idag en ung publik som inte haft några bra filmer att växa upp med, och därmed lever i tron att ”svensk film är bara skit”. Det hör jag ofta bland våra läsare här på MovieZine. Biopubliken springer och ser julens svenska storfilm av gammal vana, någon kletig kärlekshistoria… och har inget däremellan som lockar.

Men vi har också många begåvade filmskapare som har ambitioner, som kämpar på, med eller utan SFI:s stöd, och som visar att det går att producera annat än ”Beck” och diskbänksångest.

 

Jag förstår att vi inte kan tävla med Hollywood ifråga om pengar, men vi kan och bör tävla med hela filmvärlden ifråga om kreativitet, nytänkande idéer, och modet att satsa. På det där tokiga projektet som aldrig borde funka. På rymdfilm, skogstroll, domedagsscenarion. På något som vår publik inte har sett innan.