Året då kvinnorna tog över och dominerade i Venedig

Guldlejonet för bästa film gick till det franska abortdramat ”Happening” av Audrey Diwan, medan Jane Campion belönades med silverlejonet för sin regi av ”The Power of the Dog”. Manuspriset gick till Maggie Gyllenhaal för sin adaption av Elena Ferrantes ”The Lost Daughter” som hon också regisserade. För lite manlig fägring stod Paolo Sorrentino, som mottog Silverlejonet Grand Prix för sitt Netflixdrama ”Guds hand”.

Detta var året då kvinnorna inte bara fick priser, utan också dominerade i historierna som berättades. Vi fick i utbudet se kvinnor som svek, som söp, som gjorde abort och som var klängiga. Kvinnor som längtade efter kärlek, kvinnor som älskade kvinnor och älskades tillbaka. Vi fick se ensamma mödrar som var kvinnor först, som valde sig själva och vägrade tvåsamhet. Vi fick se mödrar som gick genom eld för sina barn, mödrar som slet sig från sina bojor, som slog tillbaka, men också de som inte orkade slå och som till sist valde bort och istället lämnade. Vi fick se kvinnor som vägrade moderskapet, som anmälde våldtäktsmannen, kvinnor som var nyckfulla, skräckslagna och skamfyllda. Kvinnor som skrek och tog plats, drog kniv, som var besvärliga och hämnades.

2021 var året då vi äntligen såg kvinnorna.

 

 

Vi såg mycket annat också och på många sätt var årets festival en comeback för den storslagna biofilmen. Episka filmer som Denis Villeneuves ”Dune” och Ridley Scotts ”The Last Duel” såg äntligen dagens ljus, medan Edgar Wrights ”Last Night in Soho” neonsprakade förföriskt i natten. Men vi fick också tillfälle att kika på streamingtjänsternas utbud. Både Netflix och HBO hade alster på repertoaren och det blir intressant att se hur framförallt Netflixfilmerna står sig i konkurrensen under kommande prisceremonier. All film oavsett plattform får plats och välkomnas på Venedigs filmfestival. Det är uppskattat och jag tror och hoppas att det ena inte behöver ske på bekostnad av det andra.

Sedan är såklart ingen festival värd namnet om den inte gästas av världsstjärnor. I år hade kända personligheter som bland andra Penelope Cruz, Anya Taylor-Joy, J-Lo, Helen Mirren, Zendaya, Bong Joon Ho och Ridley Scott samlats på soliga ön Venedig för att fira filmens magiska värld.

 

 

 

Mycket var således som det ska vara, medan annat kändes helt annorlunda. För bortom celebriteterna och de visuella vurmerierna var det en hel del som skavde. Ett bokningssystem som lämnade övrigt att önska, stressade livet av journalister, som fick springa in och ut ur salongerna för att kunna boka biljetter till kommande filmer och presskonferenser. Teknikstrul och kraschade servrar orsakade en hel del ilska och det extremt stora antalet poliskontroller skapade kaos, förseningar och överfulla båtar. Världens mest tillgängliga festival hade dessutom rest en mur framför röda mattan för att minska folksamlingen, vilket såklart resulterade i trängsel på annat håll.

I övrigt var påminnelser om distans, temperaturmätningar, stickprovstester och obligatoriska munskydd vardagen för oss lyckliga satar, som ändå, tack vare dubbelvaccinering och hyfsat kontrollerad covid-spridning på hemmaplan, hade fått äran att närvara. Överlag kändes det dock, viss kalabalik till trots, att filmfestivalen efter omständigheterna var välorganiserad och dessutom relativt trygg ur smittsynpunkt. Festivaldirektören Alberto Barbera berättade fteråt i en intervju att totalt 3500 tester utfördes på plats, och att endast två resultat var positiva. Han säger också att bokningssystemet ska vara kvar nästa år, men lovar att det ska ses över och fungera bättre.

Hur det blir och vilken roll filmfestivalerna kommer ha framöver får tiden utvisa. Men för i år säger vi arrivederci, och hoppas på ett snart återseende!