Tittarvarning: De 7 sämsta tv-serierna från 2022

Det här brukar bli en av årets mest lästa artiklar, vilket jag alltid brukar känna mig lite kluven inför. Jag vet hur mycket arbete som lagts ned för att en tv-serie ens ska ha fått grönt ljus, filmats, klippts och släppts hos en distributör. Där många olika personer i dessa produktioner troligtvis gjort ett helt fantastiskt jobb, men sedan blir slutversionen ändå inte det man hoppats på. 

 

Sågningarna i sig kan vara roliga att läsa (och ärligt talat även att skriva), men jag vill i vanlig ordning vara extremt tydlig med att det här är mina högst personliga åsikter. Troligtvis kommer ett gäng av er som läser den här artikeln ha uppskattat åtminstone några av serierna här nedan.

 

För en sekund hade jag exempelvis "Obi-Wan Kenobi"-serien med här på listan, den där scenen när Leia springer genom skogen alltså... men sedan kände jag ändå att det var mina egna förväntningar som var fel där och det kan jag ju inte beskylla seriens skapare för att misslyckas (i alla fall inte helt) med att få till. Här nedan hittar du de sju tv-serier jag önskar att någon hade varnat mig för innan jag tryckte på play:

 

 

 

Vad kan jag säga, som jag inte redan sagt i min 3000 ord långa (spoilertunga) sågning från i våras? Troligtvis inte jättemycket. Om du har missat den, så är det fortfarande en av mina mest lästa artiklar från i år och jag tycker faktiskt att den fortfarande håller. Kort och gott så är det här typexemplet av en tv-serie där själva handlingen enbart fungerar för att ingen i den ställer en enda vettig fråga till någon av de andra karaktärerna i serien. 

 

Alla tänker skitdumt och fattar fel beslut baserat på sin egen dumhet och hela handlingen hade fallit samma sekund som någon bara frågat "varför vill du att jag ska göra så... kan du utveckla lite?". Men det händer alltså inte en enda gång och därför kastas vi fram och tillbaka mellan dumma sidospår och onödiga missförstånd, innan allt knyts ihop på ett fruktansvärt förutsägbart sätt. Men med det sagt, så fanns det ju ändå några som skrev under min förra artikel att man faktiskt gillade serien - och till er så lyfter jag på hatten och gratulerar er till ett öppet och fint förhållningssätt till tv-tittande. 

 

 

 

Delvis skapad av den Oscarsnominerade manusförfattaren och regissören Ava DuVernay ("When They See Us") och med den oftast så fantastiska Rosario Dawson i huvudrollen, så verkade "DMZ" på förhand som otroligt lovande liten miniserie på fyra avsnitt. Handlingen utspelar sig i en del av Manhattan som blivit ett slags mellanland mellan två olika delar av USA som slåss mot varandra i ett inbördeskrig, men i just det här området så är det istället olika gäng som styr. Och Dawsons karaktär letar efter sin försvunna son. 

 

Alltså, det låter ju verkligen som att det här hade kunnat bli så spännande och intressant. Tyvärr visade det sig vara en serie så fylld av klyschor och vanliga "tv-mallar" att mer eller mindre samma vändningar i berättelsen redan gjorts minst hundra gånger bara i tv-såpan "Våra bästa år". DuVernay bidrog visst inte något med manuset utan bara med regin i ett av avsnitten... så där har vi kanske lite av en förklaring till det här magplasket.

 

 

 

Jag tyckte att det var lite roligt men väldigt talande när en internationell tv-kritiker i sin recension valde att summera den nya "National Treasure"-serien såhär: "Efter fyra avsnitt är det svårt att säga om Catherine Zeta-Jones ger sitt livs sämsta prestation eller om hon faktiskt är det bästa med detta". Och det är kanske nästan lite väl hårt sätt att såga serien på. För till skillnad av flera andra serier här på listan så är ju "National Treasure" ändå släppt hos Disney+ och tycks vara en aning mer riktad mot en yngre publik - men för oss som ville ha något i stil med långfilmerna så blev detta tyvärr bara ett bottennapp.

 

 

 

Okej. Här såg jag faktiskt bara tolv minuter av det första avsnittet... men sedan dröjde det inte jättemycket längre tid innan Netflix lade ned (skiten jag hade hunnit se i) serien. Och när MovieZine skrev nyheten om att "Resident Evil" hade lagts ned efter bara drygt en månad hos Netflix, så verkade en konsensus råda i kommentarsfältet kring att det var "årets mest väntade beslut". Med det sagt, så känner jag att trots det bara ligger tolv minuters tittande bakom den här placeringen på listan för egen del - så känns den ändå given på listan över årets sämsta tv-serier.

 

 

 

Det här är möjligtvis en smaksak och jag respekterar verkligen om du inte håller med mig alls här. Men, jag har otroligt svårt för tv-serier som använder sig av temporär minnesförlust. Åtminstone när sättet vi rör oss framåt i handlingen hänger ihop med att den "drabbade" karaktären lyckas få tillbaka sina minnen vid helt rätt/fel tidpunkt. Och tyvärr är "Surface" precis en sådan typ av serie. Vilket är lite förvånande då Apple TV+ brukar göra riktigt grymma tv-serier.

 

Jag är egentligen ett stort fan av Gugu Mbatha-Raw och fick dessutom chansen att snacka med henne inför premiären, men det blev ingen artikel efteråt. Eftersom jag inte med gott hjärta kunde förmå mig att sälja in den är serien då. Nu kommer vi få en andra säsong, där "minnesförlusten" förhoppningsvis är ett minne blott. Det återstår bara att se huruvida de grymma skådespelarna får ett bättre manus att arbeta med då. 

 

 

 

Jag var kanske en aning för positiv i min artikel inför premiären av "The Time Traveler's Wife", när jag skrev att jag gillade delar av den. Det är väl visserligen sant, men med tiden har delarna jag gillade desto mindre vuxit sig allt större.

 

I min intervju med de två huvudrollsinnehavarna Rose Leslie och Theo James så frågade jag rakt ut om vad de tänkte kring "grooming"-aspekten av serien. Stämningen blev lite stel under just det svaret, men det är ju trots allt något som funnits med i princip varje recension som skrivits om den här serien. Faktumet att den tidsresande maken från framtiden börjar hänga med sin framtida fru när hon är blott sex år gammal. 

 

 

 

Precis som i min recension av den här serien, där jag satte en etta av fem i betyg och kallade "Blood Origin" för "definitionen av bortkastad tid", så vill jag poängtera att jag faktiskt gillar både "The Witcher" och "The Witcher: Nightmare of the Wolf".

 

Det här är med andra ord inte något hat som kommer från att jag inte köper den här specifika fantasyvärlden - det hänger enbart ihop med att man skapat en miniserie bestående av fyra avsnitt som tillför absolut ingenting som inte hade kunnat avverkas i en tillbakablick på 10 min i originalserien.