8 anledningar till att musik-biopics ofta faller platt

Efter framgångarna för ”Bohemian Rhapsody” i höstas går nu ”Rocketman”, det biografiska dramat om musikikonen Elton John, upp på svenska biodukar (läs vår recension här!). Liknande filmer om bland andra Aretha Franklin, David Bowie och Journey är in the making.

Så kallade musik-biopics är populära nu. De drar biobesökare, men uppskattas sällan av kritikerna. De få som får hyllande recensioner, har tvärtom svårt att nå ut till publiken.

Vi listar några förklaringar till varför biografiska dramer om kända artister har svårt att bli riktigt bra.

 

 

För att en musik-biopic ska ha en chans måste den säkra den aktuella artistens musikrättigheter. Filmer som inte lyckas med det... ja, de lyckas inte i övrigt heller. Ett exempel Jimi Hendrix-filmen ”Jimi: All is By My Side” från 2013, som ni med största sannolikhet aldrig har hört talas om.

Tyvärr släpper artisterna ofta ifrån sig rättigheterna med ett krav: de vill vara medproducenter till filmen. Såklart försvårar det mer komplexa och ifrågasättande personporträtt. Artisterna vill ju framställa sig i ett smickrande ljus. Vilket bland annat har lett till att ”Straight Outta Compton” (2015), om hip hop-gruppen N.W.A., tonade ner Dr Dres attack på programledaren Dee Barnes.

 

 

 

Även när musikrättigheterna är säkrade kvarstår frågan: Mima eller låta skådisen sjunga? Mimar skådisen, ja då mimar skådisen, och det kommer att synas – även om de lipsyncar for their lives. Det ser fejk ut, och det låter inte som det är live.

Om man istället låter skådisen sjunga ökar det äkthets- och närvarokänslan i filmen, men det är fortfarande en mindre bra cover vi får, även om vissa versioner – jag tänker till exempel på Joaquin Pheonix Johnny Cash-tolkningar i ”Walk the Line” (2005) – har blivit omtyckta. Adam Pålssons framföranden av Ted Gärdestads låtar i ”Ted – För kärlekens skull” (2018) är ett skräckexempel på hur illa det kan gå.

 

 

 

Fansen är den huvudsakliga målgruppen för den här typen av filmer, och inte sällan ställer de högre krav på hyllande porträtt än artisterna själva.

Hur en stark dyrkan av en artist kan leda till att fans blir fientligt inställda till ifrågasättande eller utmanande information blev ju inte minst tydligt när dokumentären ”Leaving Neverland” kom tidigare i år. Michael Jackson-fansen gick i olika kommentatorsfält ut i vild strid för sin stora hjälte och uppmanade till bojkott.

Fansen vill, i många fall, inte ha nya insikter. De vill se sin idol iklädd sin fulla stjärnglans. De vill ha mer av myten. Att i allt för hög grad anpassa sig efter deras önskemål skapar ointressanta filmer. Att gå emot dem för mycket innebär att publikframgångarna uteblir.

 

 

 

Utöver fans och artisterna själva måste filmmakarna också, men inte i alls lika hög grad, ta hänsyn till historiker och experter och andra människor som har koll på hur det ”faktiskt” gick till.

Jag var en av några viktigpettrar som gick till attack mot hur filmen ”Bohemian Rhapsody” (som hade de kvarlevande Queen-medlemmarna som medproducenter) skrev om bakgrundshistorien till bandets legendariska Live Aid-konsert och helt utelämnade deras ifrågasatta Sydafrika-konserter som föregått framträdandet (och som också var anledningen till varför de först inte fått någon inbjudan att medverka).

Och ni märkte ju av resultatet? De potentiella biobesökarna rasade över denna historieförfalskning och bojkottade filmen! Nä, det gjorde de såklart inte. Viktigpettrar som på kultursidor gnäller om faktafel och etiska snedtramp har inte makten att hindra publikframgångar. ”Bohemian Rhapsody” blev som bekant en succé.

Och just därför behöver inte heller musik-biopics ta så stor hänsyn till dem. Och tur är kanske det, för det hade kunnat hindra mer konstnärliga tolkningar och uttryck. En så fantasifull film som ”I'm Not There” (2007), om Bob Dylan, hade till exempel inte varit möjlig om faktiska händelser var det viktigaste.

 

 

 

Kanske dels på grund av just hur många olika mottagare dessa musik-biopics försöker anpassa sig efter vill de allt för ofta klämma in alldeles för mycket i handlingen. De går i biografifällan, och vill skildra ”hela” den kronologiska berättelsen från vaggan till graven. Filmerna stolpas ofta upp utifrån det som står om artisten i en encyklopedi-artikel eller de låtar som finns på Greatest hits-skivan. Det leder till att få händelser och skeenden utforskas på djupet. Det blir grunt, helt enkelt. Karaktärerna blir platta och ointressanta. Och dialogen blir ofta stel och falsk, för att narrativet hela tiden effektivt måste flytta sig framåt.

Fans känner dessutom ofta till mycket av denna information i förväg, och hade kanske fått en större filmupplevelse om någon mer okänd händelse eller period utforskades istället. Som i ”Love & Mercy” (2014), om Brian Wilson, som begränsade sitt fokus till två specifika skeden i Beach Boy-medlemmens liv och på så vis möjliggjorde en djupgrävning inne i hans huvud.

 

 

 

Eftersom så många musik-biopics går i denna biografifällan liknar de ofta varandra. De blir liksom olika versioner av samma narrativ. Resultatet blir att händelser som är menade att ta oss med häpnad – varenda stjärnstory är ju egentligen otrolig – inte gör det, eftersom vi har sett det ske så många gånger tidigare.

Så här ser upplägget oftast ut: Ett barn från enkla förhållanden uppvisar en särskild talang. Barnet upplever ett trauma. Barnet, nu snart vuxen, överkommer motgångar och uträttar något mot alla odds. Sprudlande adolescent kreativitet följer. Sedan kändisskap och framgångar innan fallet sker. Efter fallet kommer förlösande botgöring, försoning, upprättelse. Som sagt: en gripande berättelse i sig, men efter alla upprepningar har den blivit förutsägbar och uttråkande.

 

 

 

Alla musiker blir inte stjärnor. De som blir det har den där ”IT-faktorn” som kan vara svår att sätta fingret på. Att försöka återskapa den är inte helt enkelt. Även de mest hyllade rollinsatserna – både Jamie Foxx och Rami Malek har ju till exempel Oscarsbelönats för sina rollinsatser som Ray Charles respektive Freddie Mercury – når ändå inte upp till den äkta varans nivå.

Visst, Live Aid-scenen i ”Bohemian Rhapsody” var stämningsfull, men vill man ha gåshud gör man bättre i att youtuba originalframträdandet.

Ibland blir det dessutom lite maskeradstämning när artisternas utseenden ska försöka efterhärmas. Jag tänker bland annat på Nina Simone-filmen, ”Nina” (2016), där den ljushyade skådespelerskan Zoe Saldana skulle förkroppsliga den legendariska, betydligt mer mörkhyade, musikern och det nästan blev lite blackface-vibbar.

 

 

 

Det blir kanske särskilt svårt att få till det där ”detet” när man skildrar ikoner som så många redan har en bild av. Filmmakarmässigt är det nog mer tacksamt att berätta om mer okända artister. Publiken har inte massa förväntningar och krav. (Problemet är att dessa filmer sällan blir lika publikmässigt framgångsrika, och att bolagen därför är mindre villiga att satsa på dem.)

Hyfsat lyckade filmer om mindre kända artister är bland andra fjolårets ”Green Book”, i vilken Mahershala Ali spelar den klassiska pianisten Dr. Donald Shirley. Även ”Born to Be Blue” (2015), i vilken Ethan Hawke spelar jazzmusikern Chet Baker. Hawke har också regisserat ”Blaze” om countrybusen Blaze Foley.

Även sådana filmer stöter emellertid ofta på kritik, inte sällan från anhöriga till artisterna. Trefaldigt Oscarsbelönade ”Green Book” har till exempel av Shirleys familj anklagats för att vara ”full av lögner” och har även från annat håll kritiserat för att vara whitewashande och hycklande. Det är, som sagt, svårt att få en musik-biopic att behaga alla.