Under veckan ger flera skribenter från MovieZines redaktion sin syn på vårens stora Marvel-film "Avengers: Endgame" (spoilers förekommer!). Här kan du läsa vår officiella recension.
Först lite bakgrund. Jag ogillar inte superhjältefilmer. Det är kanske inte mitt förstaval när jag ska gå på bio, men inte heller någonting jag aktivt väljer bort. Jag gillar Batman, hade Spindelmannen som barndomshjälte och tyckte att ”Wonder Woman”-filmen med Gal Gadot var toppen. När jag insåg att jag inte har sett en enda film kopplad till Marvels cinematiska universum blev jag genuint förvånad.
Så, varför tar man på sig uppgiften att recensera en film i en serie som man inte kan någonting om? Tja, dels för att det är ett kul experiment. Dels för att jag tänker mig att det finns andra som har missat de tidigare filmerna och som undrar om man kan få ut någonting av ”Avengers: Endgame” utan att ägna en dryg arbetsvecka åt att titta ikapp. Därför har jag inte heller ägnat så mycket som en sekund åt att läsa på om vem som är vem och vad som har hänt hittills (jag trodde mig ha snappat upp att den förra filmen slutade med Hulkens död, men det visade sig vara fel).
Vad tyckte jag då? Först och främst fick jag en smärre chock när jag insåg att filmen var över tre timmar lång. Jag hade visserligen hört att karaktärerna skulle vara många och att det fanns ett helt nystan av lösa trådar som skulle knytas ihop, men när är det egentligen befogat med tre timmars speltid? Det är inte ”Gudfadern” precis, muttrade jag när jag satte mig till rätta i biofåtöljen.
Döm om min förvåning när jag inte tittade på klockan en enda gång. Karaktärerna, överraskningarna, miljöerna, stilarna och känslolägena är nämligen så många att det inte går att ha tråkigt i biosalongen ens om man försöker. För mig, som med facit i hand inte hade en aning om vad jag hade att vänta, var det säkert lite extra spektakulärt. Åh, är de i rymden? Wow, en tjej som kan flyga! Oj, är ”Guardians of the Galaxy”-gänget en del av det här? Hoppsan, där kom Benedict Cumberbatch ut ur en portal! På den vägen fortsatte det, och det tog verkligen aldrig slut. Till och med eftertexterna fick mig att tappa hakan när jag såg alla namn och karaktärer som jag inte hade någon aning om att jag just hade sett skymta förbi i denna maskingevärseld av kända ansikten.
Där satt jag alltså, stum av förundran och stirrade in i det hypnotiserande spektakel som är "Avengers: Endgame". Jag gillade åkturen, men ställde mig samtligt frågande till om ens Marvel-fansen bredvid mig hade en susning om vilka regler som gällde i detta färgsprakande universum – och om de i så fall kände att någonting faktiskt stod på spel för våra hjältar. Redan i filmens inledning fick jag nämligen förlika mig med att vem som helst kan dyka upp var som helst och göra vad som helst. Är en karaktär död? Äsch, strunt i det, nu får den vara med igen. Det är inte svårare än att hen flyger in från höger sida eller kommer ut genom en magisk portal till pampig musik.
Många är de vänner som skrattat högt när jag berättat att jag ska se ”Avengers: Endgame” utan att ha sett ”Avengers: Infinity War”, men jag skulle vilja påstå att det gick ganska bra att hänga med i svängarna. Karaktärerna är bra på att berätta för varandra vad som har hänt tidigare så när gänget sammanstrålar för att ta revansch på den buffliga rymdskurken Thanos är jag helt med på tåget.
Eftersom jag redan har förlikat mig med att det inte finns några regler i Marvels universum blir jag inte heller ett dugg överraskad när handlingen kretsar kring tidsresor, kvantfysik och parallella tidslinjer. Visst är det mycket jag inte förstår och många karaktärer som jag inte har en aning om vilka de är, men de stora skeendena sitter där de ska. Det ska också sägas att filmen är väldigt bra på att förmedla vad som är viktigt, vad som är sorgligt och vad som är kul. Just hur kul filmen är var faktiskt någonting som överraskade mig. Att en film fullkomligen dryper av självdistans och värme är särskilt uppfriskande när man ställt in sig på domedagskänsla, stoiska hjältar och överdådiga fältslag.
Jakten på den magiska handsken (som jag verkligen inte förstår vad den gör) och de stenar som ger den kraft känns å andra sidan mest som en ursäkt för att föra samman filmens karaktärer och försätta dem i spännande situationer. För mig är det istället karaktärerna som är filmens höjdpunkt. Hulken, Hawkeye,Thor, Ant-Man, Captain America, robottjejen vars namn jag inte uppfattade, Black Widow, Iron Man – alla är hur charmiga som helst och personkemin är klockren. Framförallt får jag känslan av att det här är ett gäng som har kul tillsammans och att skådespelarna kan sina karaktärer utan och innan. Tanken på att någon gång i framtiden gå tillbaka och se några av de tidigare filmerna för att få veta mer om karaktärerna känns nästan lite kittlande.
Nu är frågan om jag ska börja från början, om jag ska plocka russinen ur kakan eller om jag ska fortsätta att beta av filmerna i bakvänd ordning. Tips mottages gärna, för den här killen har just upptäckt att Marvels cinematiska universum kanske är någonting för honom, trots allt.
