Den bästa "Fredagen den 13:e"-filmen fyller 40 år

När fredag den 13 slår rätt i almanackan är det en lyckans dag för alla Jason Voorhees-fans. Detta firas vanligen med ett gediget filmmaraton för nostalgisk återblick till det otursdrabbade sommarkollot Camp Crystal Lake (även omtalat som Camp Blood).

 

Men om man av någon anledning endast hinner klämma in en film under kvällen som bloddrypande underhållning – antingen man är ett ultrafan eller nykomling till en av de mest ikoniska slasherskräckfilmserierna någonsin – kan man behöva vägledning till den perfekta filmen för kvällen.

 

Det finns trots allt totalt 12 stycken att välja mellan (och här inräknas showdown-crossovern mellan Jason och drömdemonen Freddy Krueger från Terror på Elm Street-franchisen i ”Freddy vs Jason” från 2003). För likt många älskvärda franchises existerar bejublade toppar och helvetesdjupa dalar givetvis även hos filmserien med det otursdrabbade numret.

 

En personlig preferens inför denna fredag den 13 är det säkraste kortet att återvända till en av de tidiga originalfilmerna för magisk nostalgi kring vad som gjorde filmserien så speciell. Och där återfinns en som sticker ut extra mycket i år på grund av sitt 40-årsjubileum – nämligen ”Fredagen den 13 - Del 4” som överlägset är en tillfredställande 1980-talsskräckis även hos de mest hårdkokta skräckfansen – och det av flera anledningar.

 

 

Har du inte sett tidigare filmer i franchisen och undrar om det blir svårt att komma in i mytologin om den hockeymaskerade seriemördaren Jason Voorhees? Frukta inte, filmens första minuter tillägnar all relevant backstory som skett i tidigare delar i ett spökhistorieliknande montage – vilket är en perfekt ingång till de som kvickt vill bekanta sig med filmserien utan att behöva sitta igenom tre föregående filmer.

 

Så kryp upp i soffan och njut av berättelsen om Jason Voorhees…om du vågar.

 

 

 

Nu i efterhand är det smått ironiskt att en av skräckfilmens längsta och mest inkomstbringande franchises var tänkt att avslutats vid del 4, som lika sarkastiskt benämns som ”The Final Chapter” i den amerikanska titeln.

 

Anledningen bakom den tilltänkta dödsstöten av filmserien var att Paramount Pictures, som finansierade och distribuerade filmerna, fick kalla fötter angående slasherfilmernas alltmer negativa kritik i media gällande det sadistiska mördandet och det kvinnoförnedrande innehåll som alltjämt gestaltades i dessa typer av filmer. Med andra ord, Jason skulle kasseras, och det kvickt.

 

Filmen blev däremot en ekonomisk succé, och som alla vet, money never sleeps in Hollywood. En fortsättning kom redan året efter med ”Fredagen den 13:e del 5 - En ny början” och innehåller en omdiskuterad copycat-Jason. Jason kravlade däremot, bildligt talat, upp ur graven i en zombiefierad version år 1986 i den sjätte filmen ”Fredagen den 13:e del 6 - Jason lever”.

 

Och titt som tätt har Jason återuppstått sedan dess, och förväntas härnäst återvända i prequelserien ”Crystal Lake” i ett samarbete mellan det hyllade produktionsbolaget A24 och strömningstjänsten Peacock, med Brad Caleb Kane som showrunner.

 

 

Uppdraget till att skapa filmens numera minnesvärda make up och praktiska specialeffekter överlämnades till ingen mindre än Tom Savini. Han är en legendar inom skräckfilmen som välförtjänt erhållit titeln ”The King of Splatter” för skapandet av sina välgjorda mordscener.

 

För Savini innebar förfrågan en återkomst till Fredagen den 13:e-franchisen då han skapade den första filmens ruskiga dödsscener, och dessutom designade den unga Jason Voorhees som hoppar ur sjön i slutskedet.

 

Efter första filmen, ett tillfrågat jobbtillfälle efter samarbetet på George A. Romeros zombieklassiker ”Dawn of The Dead”, förfinade Savini sin talang som make up- och specialeffekt-makare inom skräckgenren med slasherfilmer såsom ”Maniac”, ”The Burning” och ” The Prowler”.

 

”Fredagen den 13:e - Del 4” är för den skull en fantastisk kulmination i allt han lärt sig efter frånvaron och är en mäktig showreel i bevisning att skräckfilmens smink- och effektskapande är en sann konstform. Känsliga tittare varnas då Savinis trolleriarsenal erbjuder makabra dödsscener av den gamla goda skolan av praktiska effekter som sannerligen får inälvorna på åskådarna att vrida runt i fantomsmärtor.

 

 

 

För att en skräckfilm ska lyckas skrämma slag på åskådarna efter filmens slut krävs mer än kuslig stämning, det krävs en minnesvärd gestaltning av antagonisten.

 

När det kommer till "Fredagen den 13:e" är Jason Voorhees en ikonisk skräckfilmsfigur med sin välkända hockeymask och machete till mordvapen. Till största del har alla (vuxna) inkarnationer av Jason gestaltats av stuntmän bakom masken, dels för att det är en oerhört fysisk roll som kräver flertalet stunt, och dels för att maskeringen inte krävt välkända skådespelare och rolltolkningen kan därför bytas ut mellan filmer utan nämnvärd förvirring hos publiken.

 

Däremot är gestaltningen av Jason en viktig ingrediens för att ingiva skräck hos publiken, något som kräver extra ansträngning då mannen bakom masken till största del enbart kan agera med sitt kroppsspråk – vilket är en observation av Jason-veteranen Kane Hodder som axlat masken i totalt fyra filmer (del 7–10), och är en obestridligt fanfavorit.

 

För ”Fredagen den 13.e - Del 4” rollsattes Jason återigen på nytt, och denna gång blev det fullträff i otäck scennärvaro när stuntmanveteranen Ted White – som bland annat agerat stuntdouble åt självaste John Wayne – lyckas leverera en hotfull aura med sitt bastanta kroppsspråk som växlar mellan fundersamma tankereflektioner till dödligt hastiga rörelser, som ingiver Jason ett inre känsloliv som brutal mördarmaskin.

 

Ett tips för att uppleva om Ted Whites gestaltning som Jason lämnat traumatiska spår i sinnet är att se filmen i absolut mörker, och vid filmens slut inbilla dig att han lurpassar i skuggorna vare sig du är inne i bostaden eller på kvällspromenad.

 

 

 

Till skillnad från flertalet förbipasserande karaktärer i franchisen, och skräckfilmer över lag, återfinns det i denna installation ett väl minnesvärt karaktärsgalleri.

 

Detta är ingen tillfällighet eftersom regissören Joseph Zito efterfrågade nyanserade rollfigurer, vilka rollsattes med möda med ett väl godkänt resultat i hänsyn till majoriteten slasherfilmer som släpptes under 1980-talet. Att vissa karaktärer blir mer omtyckta resulterar i större tragedi när de brutalt slaktas av Jason på de mest makabra sätt, vilket försätter åskådaren i chock och inbringar högre emotionell investering än flesta slasherfilmer från årtiondet.

 

Bland karaktärsgalleriet har vi familjen Jarvis bestående av nyskilda mamman Mrs. Jarvis (Joan Freeman), tonårsdottern Trish Jarvis (Kimberley Beck) som med stor styrka skyddar lillebrodern Tommy Jarvis som är förträffligt spelad av 1980-talets stora barnskådespelare Corey Feldman som medverkade i flertalet klassiker från decenniet: ”Gremlins”, ”The Goonies”, ”Stand by Me” och ”The Lost Boys”.

 

E. Erich Anderson spelar Rob, en vi i publiken tror blir filmens hjälte fast besluten att hämnas på Jason efter mordet på sin syster. Även Lawrence Monoson från “The Last American Virgin”, och Crispin Glover senare känd som Marty McFlys (Michael J. Fox) pappa i ”Tillbaka till framtiden” bjuder på fantastisk komisk underhållning.

 

 

 

Filmen kastar om en av slashergenrens mest ihärdiga beståndsdelar final girl (en oskuldsfull flicka som ensam överlever och bekämpar mördaren) när pojkspolingen Tommy, en av de sista överlevarna, tillsammans med systern Trish (en typisk final girl) kämpar mot Jason i en kamp på liv och död i en av filmseriens överlägset bästa finaler.

 

Tommy Jarvis skulle bli en återkommande karaktär i filmserien och dök även upp i del 5 och 6, men då i äldre upplaga spelad av John Shepherd, respektive Thom Mathews. Tommy utvecklades till Jasons ärkefiende och blev således på köpet en final boy, en ovanlighet i hänsyn till slasherfilmer som för det mesta har till vana att förlita sig på final girls. Men allt detta startade i den fjärde installationen.

 

 

En av filmens mest minnesvärda replikutbyten är ”dead fuck”-vitsen som blir ett återkommande skämt som växlas i den fantastiska kemin mellan Teddy (Lawrence Monoson) och Jimmy (Crispin Glover) angående Jimmys tafatthet att aldrig lyckas erövra tjejer. Jimmys karaktärsresa som sidokaraktär i filmen blir således att få till det med en tjej under filmens gång. Lyckas han? Se själv.

 

Emellertid symboliserar dead fuck-jargongen även en grym set up för deras öde. Repliken var dessutom improviserad av Monoson och Glover och har än idag levt kvar som en av de mest citerade från hela franchisen.

 

 

 

Detta bör ses som något av en bubblare på listan. Men har man inte sett ”Fredagen den 13:e - del 4” har man troligtvis inte heller sett den omtalade dansen framförd av Crispin Glover som med närmsta medel kan uttryckas som en intensiv ryckig spasmer-dans. Frågan som uppstår är hur många tjejer han lyckats imponera med denna excentriska raggarteknik. Se och bedöm själv.