Det var under en osedvanligt varm valborgshelg i april 1988 som Sveriges första skräckfilm ”Besökarna” hade biopremiär. Filmen handlar om egenföretagaren Frank (Kjell Bergqvist) och journalisten Sara (Lena Endre), som tack vare Franks framgångar har kunnat köpa drömvillan på landet. När de flyttar in med barn och möblemang står det redan från början klart att det är något mysko med huset, och när Franks firma börjar gå sämre knakar det inte bara uppe på den spöklika vinden, utan även i äktenskapet. Bäst att kalla in spökjägaren Allan Svensson (Johannes Brost) för att rädda vad som räddas kan.
Filmen möttes av blandad kritik men släpptes i en tid då Sverige i princip enbart producerade komedi och drama, och publiken var entusiastisk. Med åren har den fått kultstatus, och i dagarna anordnades en näst intill fullsatt specialvisning på biograf Zita i Stockholm där det även hölls ett samtal med regissören Joakim Ersgård.
Han berättade om hur han och hans bror Patrik Ersgård, som spelar den bananätande brevbäraren i filmen, motvilligt upptäckte skräckfilm när de gick och såg ”The Shining” på bio och därigenom började läsa Stephen Kings böcker.
Joakim kontaktade då Kings folk i New York för att be om lov att få göra film av ”Stand by Me” och ”Nyckeln till frihet” (jo, faktiskt), men fick aldrig något svar.
- Då blev jag så sur och tänkte att jag får skriva en egen Stephen King, så jag skrev ”Besökarna” och gick ut med den till filmbranschen vid 23 års ålder. Och så sa alla ”Nej, så här kan vi inte göra i Sverige, så här gör vi inte i Sverige helt enkelt”.
”Ni får 10 miljoner om pappa producerar”
Det var först vid ett senare tillfälle, när bröderna försökte sälja in andra projekt till den finansman som nyligen köpt deras fars produktionsbolag, som ”Besökarna” såg dagens ljus. Det de kommit dit för att pitcha in fick inte finansmannen på fall, och när han frågade vad mer de hade så rotade de osäkert fram manuset till ”Besökarna”. Finansiären sken upp, och så länge de lovade att deras far, den då erkände regissören Håkan Ersgård, skulle verka som producent så skulle de få de 10 miljoner kronor de behövde för att göra filmen.
- Filmen skulle haft premiär i början av april, men vi var inte klara. Vi var tvungna att skjuta premiären till den 29:e april. Problemet med det var att det var en död zon där på biografsidan – det är ingen som går på bio i Sverige på sommaren. Så när vi gick upp till valborg, som just det året var stekhett med en fantastisk första maj, var vi jättestressade över detta. Men publiken hittade filmen och filmen hittade publiken, så det funkade i alla fall och blev en jättesuccé. Men det var fruktansvärt nervöst.
Lena Endres oro
Vare sig Kjell Bergqvist eller Lena Endre kunde medverka på plats, men båda skickade videohälsningar som spelades upp på vita duken till både publikens och Ersgårds stora förtjusning. Endre delade med sig av ett särskilt minne från inspelningsplatsen.
- Jag var så fruktansvärt rädd att jag skulle döda Kjelle! Jag skulle köra en bil och sladda runt på en gårdsplan, och han skulle hänga i bildörren. Och jag skulle sladda så att bakvagnen på bilen skulle vara utåt hela tiden, och jag tänkte ’Tänk om den slår tillbaka nu och jag kör över hans ben!’ Det var riktigt läskigt!
Innan den nyrestaurerade versionen av ”Besökarna” drog igång och publiken tävlade om vem som kunde säga flest repliker högt, berättade Ersgård om kommande projekt.
- Det paradoxala med allt det här var ju att Patrik och jag egentligen aldrig gillade skräckfilmer. Så efter ”Besökarna” höll jag mig borta från det, jag ville göra vadsomhelst men inte skräck. Men nu har jag faktiskt accepterat att jag gillar skräckfilmer. Jag håller precis på att avsluta jobbet med en ny svensk skräckfilm som är i samma anda som ”Besökarna”, fast naturligtvis uppskruvad till dagens nivå.
Det ser vi förstås fram emot, och till dess fortsätter vi att hålla utkik efter kalla fläckar, spöken vid brevlådan och framförallt slemmiga fotspår på vinden.
Daniel Holmén
