Bio i utlandet är en upplevelse i sig

Hur blandar man ett passionerat filmintresse med ett liv där man är ständigt på vift?

 

Frågan är en svår nöt att knäcka och har varit en verklighet för mig de senaste åren. Till att börja med så är film något som alltid legat mig varmt om hjärtat. I tidiga barndomen var Disney den sanna favoriten och med åren har flera tillkommit. Men det är först under den senaste tiden som jag insett vilken lyx vi har när det gäller filmkonsumtion i Sverige, allt är helt enkelt tillgängligt. Tillgängligheten måste man ju tillägna internetet, denna IT-revolution som tog sin start för snart tjugo år sedan har gjort att film har blivit lättillgängligt för de allra flesta. De diverse streamingtjänsterna erbjuder bilder i rörlig form av alla slag, och visst är det fantastiskt.

Vissa menar att det är tack vare den utbredda (lagliga) filmtillgängligheten på nätet som många bojkottar bio, ungefär samma spådomar som förekom när hemvideospelaren på allvar klev in i de svenska stugorna. Å andra sidan är det andra som hävdar att bions nedgång i Sverige snarare är en följd av en ond spiral där priserna höjs till följd av minskat antal besökare till den vita duken. Dessa höjningar gör i sin tur att färre kanske väljer att spendera en kväll på biografen.

För min del har det snarare blivit tvärtom, biograftittandet har segrat över streamingtjänsterna! Under längre perioder med sämre internet så har helt enkelt diverse streamingprenumerationer upphört och då det är väldigt opraktiskt att resa med en kappsäck fylld med DVD:er så har filmtittande stunder blivit färre till antal men samtidigt mer högtidliga. Med högtidlighet så menar jag att det främst koncentreras kring biobesök när så tid ges, livet som reseledare är faktiskt mer än bilden av det ständiga ”solsemester-yrket” som ”Sällskapsresan” impregnerade i var mans sinne. Om frågan nu uppstår så ja, jag har fått fråga om vi har svenskt kaffe på grisfesten (fast de svenska charterarrangörerna slutade med grisfester under det tidiga 2000-talet.)

Biobesök brukar vara något jag rekommenderar till de svenskar som jag träffar utrikes, dels för att priset är betydligt lägre än hemma i Sverige men även för att det kan vara en chans att få ut lite mer av det vardagliga livet på resmålet. Det vill säga att det möjligtvis inte är alla resmål där biograftittandet har någon viss kultur bakom sig, men där det väl finns så är det en stark rekommendation. Varje land har sina egna normer kring filmtittande i grupp där vissa ser det som självklarhet att hylla landets ledare inför varje biografvisning medan andra anser det passande att slänga in en mindre paus i filmens klimax. Pausen ges för att på så vis ge besökarna tid för att införskaffa sig ytterligare popcorn, gå på toaletten eller kanske ringa hem till den där oroliga föräldern och meddela att man snart är hemma.

Givetvis kan det även uppstå en del käppar i hjulet inför den stundande biovisningen om man gästar ett främmande land, framförallt i de länder där skamlösa dubbningar ses som något självklart (förutsatt att du inte är bekant med språket sen innan) eller om man själv känner att svensk text är ett måste för att förstå de engelsktalande filmerna. Dessutom är det en möjlighet att vissa upplever reklamaspekten som vilt främmande, själv ser jag detta som ytterst underhållande – framförallt i de asiatiska länderna.


De närmsta veckorna ska jag frenetiskt söka efter en biograf här i utkanten av Grekland som väljer att visa ”Superhjältarna 2” med engelskt tal, något som är lättare sagt än gjort. Kanske lite av en återspegling till nyheten som publicerades här på MovieZine tidigare i juli, där filmens regissör Brad Bird ger slagord för att tecknat inte bara är för barn, utan för hela familjen.

Robert Preusse