Förtätade filmögonblick - när scener lämnar avtryck för livet

Kära läsare…

Dt är inte ett påstående utan ren fakta. Filmer har ett större syfte, det har alltid varit så och kommer alltid så förbli. Hur vet jag? På något vis känner jag mig upplyst efter att av en slump kommit över boken ”Förtätade Filmögonblick” av Tomas Axelsson. I boken står det ”frågan är vad en filmupplevelse är, men ännu mer vad en film egentligen gör med oss som ser den”. Som självutnämnd filmnörd… I found the Holy Grail.

Jag älskar verkligen allt med film, allt. Film har regelbundet berört mitt liv sedan jag var ett litet barn. För stunden öppnade filmen eller filmerna upp nya världar, eggade igång fantasin och fick mig att våga drömma lite större, att skratta och gråta, och på senare år har de även fungerat terapeutiskt och meditativt. De här småstunderna benämner boken som förtätade filmögonblick, det vill säga filmers fantastiska förmåga att göra avtryck. Ett starkt avtryck, en ny insikt, ett ”aha” i ens existentiella helhetsförståelse, alltså läran om livet.

 

 

Förvirrad eller förbryllad? Jag vill att ni stannar upp, funderar noga och frågar er själva, vad är film för er? Vilken betydelse och effekt har en viss film/filmer haft på er? Har filmupplevelsen lärt er att förstå och hantera livet bättre såsom den gjort för mig?

Första gången jag upplevde, såsom boken förklarar en ”existentiell helhetsförståelse” inom film var jag nio år gammal och hade precis sett klart på "Den gröna milen" från 1998 med familjen. Det var första gången jag grät efter en film. Nio år gammal, vad var det egentligen med filmen som gav mig tårar i ögonen? Jo, trots min ringa ålder förstod jag tematiken; döden och budskapet; människors ofattbara grymheter mot varandra. Det gav mig en större inblick i hur världen faktiskt fungerar.

 

 

Jag nämnde också terapeutiskt och meditativt, filmen jag vill åberopa heter "Garden State" och är skriven och regisserad av Zach Braff, från 2004. Filmen handlar om Andrew Largeman (Zach Braff) en bekymrad ung man vars liv är fast i ekorrhjulet men får en plötslig vändning när hans mamma plötsligt dör och han är tvungen att återvända till sin hemstad. Filmen behandlar djupa ämnen som vilsenhet, ensamhet, nedstämdhet, ånger, skuld samt ilska.

 

Vad Zach Braff vill visa och säga en är att inte riktigt veta vad man vill i livet som ung vuxen är helt normalt. Skälet till att filmen har haft en stor påverkan på mig är för att de här känslorna har varit sporadiskt återkommande i mitt liv. Filmens tema och budskap har fungerat som en slags språngbräda för hur jag väljer att tackla mina känslor och besegra mina rädslor.

 

 

Häromveckan gick jag på "Ted - För kärlekens skull". Det var jag och cirka en 100 femtioplussare och inte ett öga torrt. Filmen var vacker och fick mig att många gånger skratta högt i biomörkret. Lite skrämmande emellanåt när man fick se Ted våndas över sina demoner. För trots sin sjukdom fick vi se hans enorma passion för livet, musiken och kärleken i all dess ära.

 

Just de här känslorna genomsyrade mig under hela filmen. För när jag lämnade biografen och satte på mig hörlurarna med Teds stämma på högsta volym var det svårt att inte känna något annat än ren lycka. Varför? Jo, för att filmen ville att jag skulle se bakom diagnosen och vad jag såg var en vacker människa. Och jag vet att jag kommer att humma på hans sånger ett tag framöver. En dag utan kärlek är ju trots allt en förlorad dag.

Summa summarum kära läsare, vilka filmupplevelser räknar ni till era förtätade filmögonblick?