"Black Mirror" är tillbaka! Så bra är avsnitten i säsong 4

Som en sen julklapp till alla sci-fi-fans släpper Netflix idag sin senaste säsong av "Black Mirror". Det handlar om sex nya, fristående avsnitt som återigen blickar in i en nära framtid och ser farorna med ett teknikberoende samhälle.

Varje avsnitt av ”Black Mirror” är som ett kinderägg där man visserligen känner igen smaken (eller den beska eftersmaken, ska man kanske säga), men med olika överraskningar varje gång. Nya skådespelare och regissörer, skiftande format och genrer, gör att inget avsnitt är det andra likt. Varje gång är det lika spännande att utforska spelreglerna i en alternativ verklighet nära vår egen. Och jag anser att den fjärde säsongen är seriens starkaste hittills, med en överlag riktigt hög kvalitet och fascinerande berättelser som väcker eftertanke.

 

I den fjärde säsongen (den andra som produceras av Netflix) har den brittiska kultserien blivit än lite mer amerikansk och mainstream, utan att för en sekund förlora sin själ. Tvärtom, skaparen och manusförfattaren Charlie Brooker tar tillfället i akt att leka med den trogna publikens förväntningar, och testar flera nya grepp. Vad sägs om en thriller i svartvitt, ett rymdavsnitt, eller en romantisk komedi?

Det är svårt att diskutera enskilda episoder utan att gå in på spoilers, vilket är precis vad jag nu ska göra. Den här artikeln kan avslöja några (inte alla) överraskningar, så vill du börja på nya säsongen helt ovetande, kom hellre tillbaka när du har sett de nya avsnitten.

 

 

 

Japp, den här säsongen bjuder alltså på en hyllning till "Star Trek". Här heter serien istället "Space Fleet" och utspelar sig ombord USS Callister, vars färgstarka besättning modigt utforskar främmande galaxer och jagar b-filmsmonster.

Ett avsnitt i rymden, låter det olikt "Black Mirror"? Detta är egentligen bara kulissen, "USS Callister" utspelar sig i ett verklighetstroget dataspel inspirerat av gamla rymdserier från förr. Men den riktiga handlingen, som inte nämnts i någon marknadsföring på förhand, är bra mycket mer jordnära och intressant. Jag vill inte avslöja för mycket men i sann "Black Mirror"-anda väcker avsnittet moraliska frågor och skapar kalla kårar längs ryggraden.

Det här extralånga avsnittet (75 minuter) har en stark story och flera snygga twistar. Temat känns igen, "Black Mirror" har jobbat med digitala kloner förr och gör det igen i kommande avsnitt den här säsongen. Men, det är framför allt en underhållande rymd-homage, och mitt i en becksvart historia finns mycket humor med glimten i ögat. Det här är kul!

Betyg: 4

 

 

 

Varje förälder vill skydda sitt barn från allt det onda i världen. Men kan det gå för långt? Den frågan ställer regissören Jodie Foster i sitt avsnitt, "Arkangel". Och svaret, det vet ni nog redan.

Rosemarie DeWitt spelar singelmamman som får en ordentlig wake up call när hennes lilla dotter Sara försvinner från lekplatsen. Dottern hittas oskadd, men för att undvika framtida incidenter låter hon implantera Sara med en liten sändare. Via appen Arkangel kan hon följa var dottern är, vad hon ser, och till och med censurera saker som hon inte borde se. Hon kan alltså filtrera verkligheten för sin dotter, så att grannens skällande hund eller skrämmande inslag på tv blir harmlösa.

Avsnittet följer Sara ända till vuxen ålder. Långt efter att Arkangel lagts ned, får vi se konsekvenserna av denna moraliskt tvivelaktiga övervakning.

Jag tänker att många föräldrar kan känna igen sig i mammans dilemma. Idén är fängslande, men genomförandet inte särskilt trovärdigt. Jag har svårt att köpa några av mammans beslut, och det hjälper inte heller att DeWitts skådespeleri är haltande. "Arkangel" är inget dåligt avsnitt, men det kunde ha fått mer omtanke och blivit mycket bättre.

Betyg: 3

 

 

 

Säsongens svagaste historia är en deckare inspirerad av skandinavisk noir. "Crocodile" är till och med inspelad på Island (även om miljön aldrig nämns och alla bär engelska namn).

Andrea Riseborough spelar en kvinna som plågas av skuldkänslor efter en dödsolycka i sina unga år. Arbetet håller hennes tankar på andra håll, men det förflutna hinner ikapp. Parallellt följer vi en kvinna från ett försäkringsbolag, som undersöker en olycka. Utrustad med en maskin som kan läsa av folks minnen, till och med deras mörkaste hemligheter som ingen någonsin borde få reda på… Gissa om deras vägar korsas?

Regissören John Hillcoat (”Vägen”, ”Lawless”) har satt ihop ett psykologiskt drama med en effektiv skildring av hur skuldkänslor kan leda folk till oanade handlingar. Kylan och den karga isländska miljön bidrar till att skapa en känsla av isolation. Ett stort plus i kanten för designen av den tankeläsande retro-maskinen, en skön liten detalj som visar hur serien, som nämnt, försöker överraska.

Men jag kommer inte från att "Crocodile" aldrig fångar mitt intresse. Avsnittet går framåt i ett alltför segt tempo, och blir därmed - i denna starka konkurrens - säsongens tråkigaste.

Betyg: 2

 

 

 

Minns ni tredje säsongens bitterljuva kärlekshistoria ”San Junipero”? Den vann två Emmys och blev det mest hyllade avsnittet i seriens historia. Årets motsvarighet heter ”Hang the DJ”, och beskrivs av skaparna själva som en romantisk komedi i ”Black Mirror”-tappning.

Ingen DJ blir hängd, men om titeln syftar på högre makter som på håll styr våra liv och sabbar chans till romans - ungefär som när dj:n spelar en usel låt på klubben - så har de träffat rätt.

Här möter vi två singlar med en dejtingapp som garanterar att hitta deras livs kärlek. De matchas ihop i förhållanden som ibland varar 12 timmar, ibland i flera plågsamt långa år, allt för att förbereda dem på den stora kärleken. De börjar naturligtvis snart att ifrågasätta om appen verkligen lever upp till sitt löfte.

Det bästa avsnittet för säsongen är en skruvad skildring av dejtingsamhället. Det här är charmigt, roligt och - som de främsta ”Black Mirror”-avsnitten är - fullkomligt mindblowing mot slutet. Den här serien bjuder sällan på några ”happily ever after”, men här bjuds vi äntligen på perfekta, hoppingivande slutscener.

Betyg: 5

 

 

 

Det kortaste avsnittet för säsongen är också ett av seriens bästa någonsin. ”Metalhead” tar oss till en framtidsvärld där något har gått snett. Tre människor bryter in sig i en lagerlokal för att stjäla något viktigt, men de har inte räknat med att stöta på artificiellt motstånd.

En postapokalyptisk thriller möter b-film från förr, och snart följer vi en ensam kvinnas kamp för överlevnad ute i ingenstans, medan hon jagas av en Metalhead - hänsynslös mekanisk hund programmerad för att spåra och döda.

För regin står David Slade (”Hard Candy”, ”30 Days of Night”, ”Hannibal”) och han har valt att låta det hela utspela sig i svartvitt. Enkelt och avskalat, precis som handlingen i övrigt. Inga stora twistar, en enda huvudperson, och en ruggigt spännande jakt. Och det är svårt att inte älska hur effektivt det blir. Vi får aldrig några svar på vad som hänt i den här världen, tittaren får själv fylla i luckorna - eller bara koppla bort hjärnan och sitta på helspänn.

Är vi verkligen bortskämda med två toppavsnitt på raken? Japp, här kommer min andra fullpoängare!

Betyg: 5

 

 

 

Andra säsongens julspecial ”White Christmas” har fått en slags uppföljare. ”Black Museum” är också ett avsnitt där tre skilda historier flätas samman.

Utgångspunkten är en turistattraktion längs en öde väg någonstans i USA, ett bisarrt museum med prylar som kopplas till moderna brott. Under en het sommardag tar en nyfiken tjej en rundtur, och en sliskig ägare bjuder på tre otäcka historier.

Säsong fyra har sparat något av det göttaste till sist. Ett ”Black Mirror”-avsnitt med extra allt, som blandar skratt, skräck, etiska frågor och spännande twistar. Det är ett ganska ojämnt avsnitt och visst känner man igen inslag från förr (seriöst! Det är dags att släppa idén med digitala kloner, vi har sett det tillräckligt många gånger).

Men helheten överträffar bristerna och det finns några fina överraskningar på vägen. Museet är fyllt med prylar som dykt upp i tidigare avsnitt, så håll utkik för sköna påskägg!

Betyg: 4